SPRÅKSPEL. “Jag läser vill ej mer gå i vall som lyrik hellre än hörspel; det sistnämnda är dessutom tänkt att framföras till musik, vilket skapar en annan sorts upplevelse; Mayröckers lugna röst håvar milt in den spretande lekamen hennes texter är”, skriver Helena Lie.
vill ej mer gå i vall – Rekviem för Ernst Jandl och andra hörspel av Friederike Mayröcker
Ellerströms (2017)
Översättning och efterord: Ulla Ekblad Forsgren 
Ack hur långa ska inte hans fingernaglar vara nu, eller missfärgade, eller lossnade, hur bleka hans händer, hur långt hans hår. Överläppen insydd I smula insydd smäktande insydd, under svepningen, den där lilla tanden när han låg livlös under linneväven, den där lilla tanden lilla tanden överläppen bara I liten smula indragen. Huvudet vänt åter vänster, helt INBALJAD, liksom sovande, den underkylda skjortan.
(Ur Rekviem för Ernst Jandl).
En österrikisk poet jag träffade nyligen berättade om en uppläsning av Friederike Mayröcker som hon varit på för några år sedan. Under framförandet hade Mayröcker, född 1924, således till åren kommen, suttit i en fåtölj och mumlat sig igenom texten så att det knappt gick att höra vad hon läste. Vid ett tillfälle såg det även ut som om hon slumrade till. Detta somnolenta uppträde står dock inkongruent till min upplevelse av hennes verk: Att läsa Mayröcker är nämligen att lära sig läsa på nytt. Att läsa Mayröcker är att träda ner i en omstörtning av språket där reglerna upplöses och den förinlärda begreppsapparaten slutar gälla: Ett hus virvlande av bilder, röster, förtingligade tankar, skeenden, där man tvingas kapitulera inför det faktum att inget narrativ ges. Mayröcker är en mycket speciell plats att vistas på. Antingen älskar man det eller hatar det.
Innan sommaren gav Ellerströms ut den till svenska översatta hörspelssamlingen vill ej mer gå i vall. En till ytan nätt bok som rymmer sex verk av Mayröcker, ursprungligen publicerade på tyska mellan 2001-2011. Titeln vill ej mer gå i vall anspelar på en rad ur det första hörspelet: Rekviem för Ernst Jandl.
Friederike Mayröcker och den österrikiske poeten Ernst Jandl (fast Jandl hatade att kallas poet; han skrev ”text”) levde tillsammans under 54 års tid i en symbiotisk relation såväl konstnärligt som privat. De gjorde otaliga samarbeten och uppläsningar ihop och stod nära Wiener-gruppe: den avantgardegrupp som uppstod i Österrike under 1950-talet. När Jandl gick bort år 2000 var detta (givetvis) en enorm förlust för Mayröcker. Hur lever man vidare när ens livskamrat, kärlek och konstnärlige närmste är borta? Jag föreställer mig att man aldrig blir den samma.
Att skriva om upplevd sorg är att träda in i smärtan om och om igen, och trots Mayröckers labyrintiska, dissociativa floder av text som kränger hit och dit, avbryter sig, blixthoppar från trivia till storhet, sjukhet till raskhet, vackra minnesträdgårdar till slagg, och i största allmänhet beter sig som Joyces stream of consciousness-kapitel i Ulysses, läcker saknaden och sorgen efter Jandl och ett levt liv igenom. När detta läckage uppstår är det rörande, däremellan en sökning efter just denna – där en inte har en aning om vad där blottar sig härnäst.
I de resterande hörspelen återfinns samma språkväv, men med nya inspunna trådar utan nystan. Plötsligt är de bara där. Sedan är de där, eller där. Som jag sa innan: kapitulering är enda sättet att ta sig an Mayröcker. Jag läser vill ej mer gå i vall som lyrik hellre än hörspel; det sistnämnda är dessutom tänkt att framföras till musik, vilket skapar en annan sorts upplevelse; Mayröckers lugna röst håvar milt in den spretande lekamen hennes texter är. (Tonsatta hörspel och dikter finns att lyssna till på bland annat lyrikline.org samt den tyska tv/radiosajten swr.de).
I verket Gårdar, näbbar, ett mirakel åker jag via Magrittes pipa till de snörskor jaget hade som barn, till Edith S., till Rimbaud, till Gaugin, till Derrida vidare till en instörtande hälsa, liksom mellanfotsben och sömnens paternoster och krakarna med regnskydd, och så här håller det på. I Om att slingra runt sparvväggen mitt i murgrönan minns jaget ”dagen när HAN begrovs” och vintern som tassade på rutorna och gråten. Plötsligt, i Abendempfindung an Laura (Campe/Mozart) tror jag mig skönja en berättelse, men snart är jag i ”Phoebus SJUNKANDE bortom bergen, naturligtvis är det humoristiska, ja erratiskt naiva, säger jag, ackompanjemang till det bönfallande, bedyrande, ‘för penna och piano’”.
Jag ger upp. Vad trodde jag? Det går inte att överlista idiom som detta. Men det går att lustfyllt vandra omkring i berättelser som inte är berättelser där alluderingar, allusioner, obegripliga utsagor slungas mot en – och som man lite längre fram vid en omläsning eller biläsning, knäcker åtminstone några av.
Hur Ekblad Forsgren lyckats transponera detta väldiga och till synes omöjliga författarskap från tyskan till svenskan är mig en gåta. Jag kan inte tänka mig ett svårare arbete. Men som översättaren skriver i efterordet:
… eftersom själva språket hos henne är berättelsen, är behovet av och svårigheten att hitta den dolda delen i texten desto större. Det finns inga händelser, ingen tankegång som löper som en röd tråd genom sidorna. Jag måste hitta fogarna i textmontagen, först sära på de olika bitarna för att sedan hitta mitt språk att kitta samman dem igen.
Jag vet inte vad jag är med om under vill ej mer gå i vall, men jag vet att det är storartat och att denna författargärning är helt unik.
helena.lie@opulens.se
