KÄRLEKSLÖSHET. Det är svåra, svåra teman Smirnoff tar sig an: pedofili, bristande omsorg, mobbning och kärlekslöshet. Det som gör romanen uthärdlig är skildringen av maskrosbarnens vänskap, skriver Carolina Thelin som läst Karin Smirnoffs nya roman Sockerormen.
Sockerormen av Karin Smirnoff
Polaris
Dokumentärromanen Rosario är död av Majgull Axelsson är en av de mest omskakande böcker jag läst. Den beskriver barnprostitution och sexturism i Filippinerna och förföljde mig om nätterna i flera år. Jag känner ett liknande, närmast fysiskt obehag som dröjer sig kvar sig långt efter att jag slagit ihop pärmarna på Sockerormen.
Karin Smirnoffs nya roman är något helt annat än debuten Jag for ner till bror och de efterföljande Vi for upp till mor och Sen for jag hem, som kom att hyllas av både recensenter och en bred läsarskara. Här använde Smirnoff sig av ett säreget språkgrepp som på många sätt påminner om Sara Lidmans men samtidigt hennes alldeles egna: den västerbottniska dialekten, huvudpersonen Jana Kippos unika och mustiga idiom. Språket är centralt även i Sockerormen men nu har musiken tagit dialektens plats. Musiken och vänskapen mellan tre trasiga men särbegåvade ungar från Södertälje i stället för syskonrelationen mellan två kärva vuxna norrlänningar.
För att hitta en ny ingång till skrivandet märks det att Smirnoff har fått kämpa. Det kan inte ha varit helt lätt efter att ha kört på i samma spår i flera år. Det är flickan Agnes som berättar och vi får följa henne kronologiskt från att hon föds till tidiga tonår. Smirnoff anpassar sitt språk efter henne – enkla korta meningar som efterhand, i och med att Agnes blir äldre, blir längre och fördjupas. Agnes är ett brådmoget barn, formulerar sin första mening när hon är elva månader och när hon knappt är två klättrar hon upp på pianopallen och spelar ett stycke av Bach. Ett riktigt underbarn!
Men inte är livet underbart för det, nej det består mest av elände. Mamma Anita är psykiskt sjuk, hon vanvårdar och avskyr sin dotter. Som ett ljus i mörkret kommer musikläraren och den före detta världsartisten Frank Leide till Agnes räddning. Han tar sig an henne och två andra rotlösa barn, Kristian och Miika, och tillsammans bildar de en ensemble. Leide är dock lite för snäll och han vill aldrig sluta kramas.
Det är svåra, svåra teman Smirnoff tar sig an: pedofili, bristande omsorg, mobbning och kärlekslöshet. Det som gör romanen uthärdlig är skildringen av maskrosbarnens vänskap – den inger något slags hopp och gör dem, trots allt, till överlevare. Jag står också ut tack vare den brutala humorn som, liksom i Smirnoff tidigare böcker, gör det lättare att andas.
Vi hjälper författare och kreatörer att formulera sin idé, att hitta rätt tilltal och att nå ut.
Det mest väsentliga i skapandet av litterära gestalter är väl ändå att man tror på dem? Frågan är då om Smirnoff lyckas med det lika bra här som i Jana Kippo-sviten och mitt svar är…nja. För när hon väljer att låta barnen vara överjordiskt begåvade blir de till en sorts sagofigurer som därmed tappar trovärdighet. Agnes elaka mamma Anita saknar också autenticitet. Trots att man förstår att även hon utsatts för övergrepp finns det ingenting att tycka om hos henne, en ond fé som slår både sig själv och sin omgivning i spillror.
I en intervju som du kan läsa i Opulens säger Smirnoff att hon planerar en fristående fortsättning med arbetsnamnet Fläsktorpeden. Spännande för dem som vill veta hur det kommer att gå för Agnes, Kristian och Miika men för mig räcker det så här.
poesi@opulens.se
