Det pågår stillsamma eller rättare sagt eftertänksamma pendelrörelser i den kanadensiska författaren Lise Tremblays avsked till sina föräldrar i den förtätade romanen Huset på Saint Pauls väg.
Huset på Saint Pauls väg av Lise Tremblay
Rámus förlag (2017)
I de kapitel som kallas Det vita rummet befinner sig modern. Handlingen beskriver en kvinna med någon form av demens på ett psykiatriskt sjukhus. De delar som kallas Det blå rummet skildrar ett hospice där fadern finns inlagd. Det är den ena pendelrörelsen, den andra – och mycket större – beskriver å ena sidan det så kallade ”Stickspånshuset” där modern växte upp och präglades, och å andra sidan ”Huset på Saint Pauls väg”, den plats som gjorde fadern till den han blev. Den plats som författaren måste ha funnit så betydelsefull att hon gjorde den till romantitel.
Trots det lilla formatet, trots att boken närmast kan beskrivas som kortroman (det är också en fint behändig bok för jackfickan, den är mindre än pocketböcker brukar vara och utsökt formgiven) är den betydligt mer innehållsdiger än böcker med självbiografiska förtecken brukar vara, eftersom självbiografiska författare tenderar att vilja ta med allt. Lise Tremblay har destillerat sina föräldrars karakteristika till det mest väsentliga. Hon har i nuplanet koncentrerat sin berättelse till den period då föräldrarna dör. De avlider med något års mellanrum, författaren varvar dessa båda ”farväl”, tills de ibland tycks parallella, även om de inte är det i strikt kronologiskt hänseende.
Man får lära känna två diametralt olika föräldrar. Om faderns minnen av “Huset på Saint Pauls väg” är lyckliga, är moderns minnen av ”Stickspånshuset” fasansfulla. De skeenden som utspelade sig där kom för alltid att förfölja henne och göra henne till en självsvåldig och kallt distanserad kvinna, på randen till ”galenskap”, vars plötsliga och oväntade raseriutbrott fick alla att tassa på tå. Faderns värme och kärlek ställs mot moderns likgiltighet och känslokyla. Hade det inte varit för fadern och alla de gånger han agerat som räddande ängel, skulle modern inte ha överlevt i en värld som egentligen inte tolererar människor utan ett uns social talang eller älskvärdhet, får man en känsla av. Inledningsvis beskrivs modern enligt följande:
”Mor saknar uppfattning om andra människors liv. Hon hälsar inte, hon följer inte de regler som de flesta andra lever efter. Hon kan komma in i ett rum fullt med människor som hon inte sett på länge, sätta sig ner, ta en tidning och börja läsa…”
Det antyds i romanen att berättaren/författaren – som är i 50-årsåldern när romanen skrivs – i många år i ”små rum med dämpad belysning”, bearbetat eller försökt förstå modern. Försökt närma sig ”galenskapen i stickspånshuset”. Det faktum att de som bodde där hela tiden befann sig på randen till kvicksand på grund av ”galningen” i huset, morfadern, som ständigt hotade med att ta livet av sig. Vid något tillfälle försvinner han ut i skogen med den älskade hunden, som modern – då en liten flicka – är fäst vid.
Han har för femtioelfte gången i ordningen sagt att han ska skjuta sig, så småningom kommer han tillbaka med en hund som han har misshandlat svårt, bland annat karvat ut dennes ena öga. Modern gömmer hunden i ladugården, nästa dag hittas den död. Berättarens vetskap om moderns fasansfulla uppväxt i ”Stickspånshuset” gör henne förstås mer benägen att förstå modern, åtminstone på något plan. Det kommer att gå illa för ”galningen” eftersom djuren – han har misshandlat fler – hämnas från ”andra sidan”, som hon uttrycker saken.
Som 10-åring bestämmer sig berättaren för att hon aldrig ska bli som dem i ”stickspånshuset”, utan som dem på Saint Pauls väg, ”de som lyssnar på Connie Francis (popstjärna från sena 50-talet) och lär sig bossanovasteg och dricker stora glas med jordgubbslikör. Det har jag hållit mig till.”
Trots att berättaren är i 50-årsåldern när hon för första gången ska besöka modern på det psykiatriska sjukhuset är hon rädd. Det har förflutit ett år sedan fadern dog och när hon möter modern vet hon inte hur hon kommer att reagera. Men modern är avtrubbad av sin demens och av mediciner, detta lämnar plats för en djupare förståelse av moderns tidigare predikament. Det är utsökt beskrivet, precis som romanen som helhet. Jag tänker ibland på en annan kanadensisk författarinna – Alice Munro – som gjorde knappheten till en så utsökt konst att hon belönades med Nobelpriset i litteratur 2013 för sina noveller.
Lise Tremblay äger också en närmast novellistisk förmåga att förtäta. Det finns partier i romanen som är omöjliga att värja sig emot. Vore det inte för den redan omnämnda kärlek hon får från fadern, trots att han kommer från fattiga förhållanden, skulle romanen vara outhärdlig läsning. Beskrivningen av den lilla flickan/berättaren som ibland försöker påkalla moderns hjälp – läs kärlek, omtanke, omsorger – kommer alltid att förbli klassisk i mitt personliga inre bibliotek:
”I ett samtal kan hon när som helst byta ämne, det är omöjligt att kommunicera med henne. Jag slutade bry mig om det för länge sedan. När jag konfronteras med mor väntar jag. Jag försöker inte längre övertyga någon om att det är normalt. Som barn blev jag utmattad av att kalla på hjälp. Bilden jag kommer att tänka på är en person som är på väg att drunkna och som skriker efter hjälp. Jag blev inte räddad.”
info@opulens.se
