MINNEN. “Som en av landets skickligaste och mest bildade essäister bjuder han, med lätt hand, in läsaren till ett kalejdoskop under rubriken ålderdom.” Torsten Green-Petersen har läst Sven-Eric Liedmans I november. Om åldrandet.
I november. Om åldrandet
av Sven-Eric Liedman
Albert Bonniers förlag
Samtalets vindar blåser i huvudsak milda och förlåtande genom Sven-Eric Liedmans nyligen utkomna bok I november. Om åldrandet. Som en av landets skickligaste och mest bildade essäister bjuder han, med lätt hand, in läsaren till ett kalejdoskop under rubriken ålderdom. Och vad detta skede i livet kan innebära liksom vad det inte längre innehåller. I detta blickar han åter på sitt eget långa liv och passar på tillfället att komplicera och fördjupa sina med åldern vunna erfarenheter. Vad sker egentligen med en människa som bär så många år i kroppen?
Den gamle idéhistorikern och professorn är själv nu 83 år gammal och kan blicka tillbaka på händelserika år då han med pennan i hand kommenterat och granskat vår kultur och historia. Liedman är, skulle jag säga, både en stor humanist och en frihetlig marxist. Hans biografi över Karl Marx är ett ytterst gediget och omsorgsfullt verk som prisats internationellt. Nästa år skall han presentera en motsvarande volym om Friedrich Engels. Karl Marx vapenbroder då de tillsammans formulerade teorin om den vetenskapliga socialismen. Mellan sina större verk hoppar Liedman för övrigt fortfarande då och då in i dagsaktuell debatt. Alltid med ett gott humanistiskt hjärta förankrat till vänster.
I jämförelse med författarens vetenskapliga publikationer eller hans lärobok i idé- och lärdomshistoria är naturligtvis den nya boken en slags bagatell. En lättviktig och lättläst sådan om livet och döden. Med såväl tillbakablickar som gott om tankar kring framtiden. Vi får läsa om hur han själv upplever sitt åldrande, att plötsligt bli ”gubbe med käpp”, om att det nära och enkla i regel är det som gör tillvaron meningsfull. Familj. Vänner. Fria samtal. Och en ständig nyfikenhet där fortsatt läsande, skrivande och bildning är nödvändiga beståndsdelar.
Med sin egen bildningsresa som bakgrund kan Liedman dessutom, som få andra, vandra mellan de gamla grekerna över Shakespeare fram till nutidens gangsterrap. Utan att förlora sitt tematiska perspektiv kring åldrande. Och göra bruk av sin breda klassiska bildning. Han blickar åter på sitt liv som vore det en glänta i tiden. Där han under efterkrigstiden kunnat leva ett gott liv samtidigt som han, mot bakgrund av klimatkrisen, oroas och bekymras över en kanske betydligt mörkare framtid. Det är lätt att förstå hans djupa oro. Men lika självklart att njuta av dessa charmerande essäer.
info@opulens.se
