TRE BÖCKER. Viktoria Jäderling, Julia Svanberg och Maryse Condé
Åh Lunargatan av Viktoria Jäderling
Albert Bonniers Förlag (2017)
Melankolin över livets förgänglighet. Tragikomiken av att bara vara människa. Känslan av främlingskap inför det mest vardagliga. Det kan vara skrämmande att leva. Men tack och lov att man då kan borra ner sitt snoriga ansikte i mjuka bröst och att det finns varma kroppar att famna.
Debutanten Viktoria Jäderlings femton noveller är spretiga och svårfångade. Samtidigt löper en röd tråd genom dem alla vare sig de handlar om njutningen av jakt och blod och bränna upp hela jävla skogen eller kroppsvätskor, menscyklar, barnlöshet och sexiga underkläder. Att det här är en skönlitterär debut är svårt att ta in – de vassa novellerna vittnar om en erfaren penna. Det märks att Jäderling är rutinerad i sin gebit som både litteraturkritiker och tidskriftsredaktör.
I Sången om lögnen frågar Malek sin flickvän Susanne om det är upprörande att någon ljuger. Jag tänker på min egen dotter som liten. Att hon storljög så ofta att det blev hennes sanning. Som när hon på förskolan gråtandes berättade att mormor var död (vilket hon fortfarande inte är) och gjorde det så bra att personalen beklagade sorgen när jag kom för att hämta henne. “Men visst är det lustigt att barn, som man betraktar som mer äkta än alla andra, är de som oftast hittar på?” säger Malek och fortsätter: “Man måste nog ljuga för barn (—). Att ha barn är ett enda långt experiment som inte har något med någon sanning att göra. Man skapar sin egen sanning, sin egen melodi.”
Jäderling är en fena på språkets melodier, hur det som sägs och inte sägs överförs och tolkas. Dolda undertexter ligger hotfullt och ruvar i det vardagliga chimära. I Kennedy High berättar en tjej om sitt år som utbytesstudent i USA med all den självupptagenhet en tonåring någonsin kan uppbåda. Hon har precis lärt sig använda sin kropp som ett vapen: “Alla har en superpower och den här är min. Jag lägger ner mycket känsla och stil i den, kärlek och hat och hämnd, men mycket oskuld också.”
Barnlöshet, blod, tårar och snor återkommer i flera noveller. Det är Ebba som, i En gammal spetsbody, sitter på en bar med barndomskompisen Gunnar. Han, som en gång stod svartsjuk bakom köksgardinen och stirrade på Ebba och Martin när de blottade sig för grannarna, är numera lycklig trebarnsfar. Hon, däremot, genomgår menscykel efter menscykel utan den “magiska kärleksaffär” ett barn innebär. Och det är tungt att läsa hur Hild och Simo förgäves kämpar med att bli med barn i Oförklarligt barnlös: uppföljning av en ofullbordad graviditet.
Mitt i allt det elände det innebär att vara människa finns något bitterljuvt över att finnas till. Det går att gilla läget, peka finger åt alla hjärnspöken och skratta krampaktigt långt ner i strupen åt föräldrar “så missnöjda ända in i märgen”.
Candelarias hus av Julia Svanberg
Albert Bonniers Förlag (2017)
Det här är en historia av en äventyrare med drömmar om ett annat liv än den svenska småstadens. Författaren Julia Svanberg växte upp i Karlshamn men packade ryggsäcken så fort hon slutat gymnasiet. Hon åkte till Kuba, Peru, Ecuador och slutligen till Colombia. Här slog hon sig ner på landsbygden med sin lille son, blev kvar i flera år och anpassade sig i mångt och mycket till det hårda liv som de flesta småbönder och daglönare i Colombia lever. Hon odlade kaffe, startade bloggen Mammas Machete och debuterade 2014 med kortromanen Varför kom du hit?
I Candelarias hus berättar Svanberg i skönlitterär form om den här tiden, komprimerade till ett år; om kaffeodling, vattenbrist, korrupta poliser och gemenskap.
Det börjar dramatiskt. Ellen, hennes colombianske man och deras femårige son kör på krökta vägar längst med bergstup, urskogar och vattenfall i sin skruttiga bil. Plötsligt ser de att jeepen, som nyss körde om dem, står parkerad över körbanan. De bromsar häftigt och motorhuven knycklas ihop mot klippväggen. Beväpnad polis trycker upp dem mot bilrutan, visiterar dem och skriker men blir på bättre humör när de får se Ellens Schengenpass. Efter ett besök på den lokala sjukstugan (de får naturligtvis gå före i kön eftersom de kan betala) är de framme i byn. Här bosätter sig Ellen och sonen i den avlidna kaffeodlerskan Candelarias hus.
Svanberg är bra på miljöbeskrivningar: det smakar sockerrörsmjöd, surrar eldflugor och stinker bränt plast om boksidorna. Och hon skriver med patos och stort engagemang. Om hur byborna bränner mensbindor och plastförpackningar eftersom det inte finns någon sophantering, hur boskapsföretaget “De Jävla Korna AB:s” mark är frodig och grön medan byns åkerlappar torkar och vattnet sinar. Om att en liten flicka dör av diarré på grund av det smutsiga vattnet, hur unga pojkar rekryteras av militären. Och så vidare.
Det är ett eländigt liv och jag förundras över att Ellen blir kvar. Men så har hon ju också privilegiet att kunna åka hem om hon vill. Hon är en hippie som under en kort tid delar glädje och sorg med byborna. Det går kanske att ironisera över detta (västerländsk romantiserad civilisationskritik?) men varför det egentligen? Julia Svanberg har skrivit en berättelse om medmänsklighet. Och det är bra nog.
Célanire av Maryse Condé
Leopard förlag (2017)
Översättning: Kristina Ekelund
1901 kommer den undersköna Célanire Pinceau från Frankrike till Elfenbenskusten, utsänd från Apostlasystrarna för att leda en missionsskola. Hennes hudfärg är kolsvart och hennes hår långt utan afrolockar, uppsatt i en raffinerad frisyr. Hon bär dyrbara klänningar i europeiskt snitt, är så självsäker och utmanande att folk både räds och imponeras. Runt halsen bär hon ständigt en scarf som för att dölja något. Ett fasansfullt ärr? Vem är hon?
Ryktena snurrar. Hon blev halshuggen som barn säger somliga. Hon kan vara besatt av onda andar. Hon förför alla runt omkring sig, de blir hennes lydiga redskap. Missionsstationen, som förr var så nedgången, blomstrar under Célanires ledning. Fattiga barn tas om hand och förtryckta kvinnor söker sig dit och uppträder plötsligt som om de ägde sig själva. Den franske guvernören blir handlöst förälskad och när hans hustru dör blir Célanire hans nya maka.
När guvernören får en tjänst i Guadeloupe flyttar de dit, till platsen Célanire lämnade som 10-åring efter dramatiska omständigheter. Vad hade egentligen hänt? Också här tar Célanire makten över människorna hon omges med. Hon beter sig ömsom som en välgörare, ömsom som en hämnerska. Trots all mystik är det tydligt att hon är där för att göra upp med sitt förflutna.
Inspirationskällan är enligt Maryse Condé själv en tidningsnotis från 1995 om en baby som hittades med halsen avskuren på en soptipp på Guadeloupe. “Över hela landskapet skenade fantasin iväg. Min, liksom andras”. Det är en historia om våld och övergrepp i kolonialismens namn, det är ett starkt kvinnoporträtt där huvudpersonen tillåts vara både skurk och hjältinna, både farlig och sexig men utan de patriarkala föreställningarna om en femme fatale. Det är också en berättelse grundad i den magiska realismen som, liksom i den moçambikiske Mia Coutos och i chilensk-amerikanska Isabel Allendes historier, blandar vardagliga händelser med övernaturliga inslag, ofta med politiska glasögon.
Célarines resa genom olika kontinenter liknar den som hennes skapare gjort. Condé är från Guadeloupe, studerat i Paris och har levt och arbetat i bland annat Guinea, Senegal och USA. Hon anses vara en av den karibiska litteraturens främsta författare och är numera professor i litteratur vid Columbia University i New York.
Jag konfunderas av denna gåtfulla historia. Tidvis hänger jag inte med i pendlingen mellan magi och verklighet och tyvärr har den en tendens att gränsa över i det banala. Kanske för att Célarine är ett så uppenbart objekt, betraktad utifrån. Vem är hon egentligen?
carolina.thelin@opulens.se
