FÖRINTELSEN. Den stora behållningen av att läsa Margit Silbersteins bok är att bli påmind om en mörk tid i vår historia och att aldrig glömma ordet Förintelsen eller de ord som är närliggande, som deportation och läger.
Förintelsens barn av Margit Silberstein
Albert Bonniers Förlag
Margit Silberstein har under lång tid arbetat som journalist, hon har varit programledare på Sveriges Radio och politisk reporter och kommentator på SVT. Hon har länge känt ett behov av att skriva och berätta hur det är att tillhöra en minoritet i landet Sverige, att leva med ett judiskt arv.
Boken är en hyllning till livet, men även en hyllning till Margits föräldrar, som skildes från varandra under kriget. Ili och Ernst Silberstein växlade flitigt brev med varandra, det finns flera utsnitt i boken och så möttes de i januari 1948 på Norrköpings central. Familjens ursprung var Rumänien, men familjen tillhörde en del av landets ungersktalande, judiska befolkning.
Ernst blev tvångsdeporterad av den rumänska armén, skickades till fronten i dagens Ukraina, där han efter en tid blev tillfångatagen och hamnade i läger i Sibirien.
Ili deporterades till Auschwitz och i januari 1945 tvingades hon och de andra fångarna ut på en dödsmarsch till Bergen-Belsen. Fyra systrar Grunzweig blev en.
Ili och Ernst undkom dödslägren på ett närmast mirakulöst sätt och de hittar varandra efter krigets slut. De bådas familjer utplånades, det är en stor sorg, som familjen får bära genom sina liv. Det är ett tungt arv, som handlar om känslan att finnas kvar istället för alla de som slutade sina liv i gaskamrarna. Det är som att förlora en del av världen.
Margits mor kom med de vita bussarna som en mager fågel från Belsen och Margits far fick först återvända till Rumänien, innan han efter en avsevärd tid kom till Sverige. Det var på den tiden då det inte lades en tjock filt över alla i form av undervisning i svenska, försörjningsstöd och olika sofistikerade hjälpinsatser. Det var en tid då var och en fick klara sig själv och den enda frågan var hur det skulle gå till att försörja sig själv och sin familj. Margits föräldrar lärde sig snabbt att göra rätt för sig och vara till lags. Det ledde till framgångar. Ordet anpassning var ett nyckelord.
Nu var det en sak som aldrig gick att komma ifrån, det skavde och gnagde ständigt inom hela familjen: det var den stora och svåra frågan om Förintelsen. Föräldrarna var måna om att den judiska erfarenheten och det judiska arvet skulle leva vidare i nästa generation. Det blev föräldrarnas stora uppgift när det gällde uppfostran av barnen. Om konsekvenser och om kontroll.
Det blev en kamp inom familjen, men det Margit fick känna på, det låter hon även sippra in i sina barns blodomlopp.
Det finns även aktuella reflektioner beträffande antisemitism och rörelser på den yttersta högerkanten i dagens samhälle.
Den stora behållningen av att läsa Margit Silbersteins bok är att bli påmind om en mörk tid i vår historia och att aldrig glömma ordet Förintelsen eller de ord som är närliggande som deportation och läger.
Vi kan särskilt tänka på det, den här veckan: ”Varje år högtidlighåller vi minnet av Auschwitz befrielse den 27 januari 1945. Befrielsen kom, men ingen av de som var där blev någonsin fri. Inte heller Förintelsens barn.”
bo.bjelvehammar@opulens.se
