STJÄRNFALL. “Ska man där läsa in en mild kritik av ståhejet kring den Nordstjärneorden som den äkta mannen till en av de aderton fick, på Wästbergs rekommendation? Det är ett tag sedan man slutade förläna ordnar inom riket”. Ivo Holmqvist om Jean d’Ormessons bortgång.
Kallt hjärta under stjärnan… Jean d´Ormesson har avlidit, nittiotvå år gammal, en fransk ädling och författare som hann med mycket. Under många år var han generalsekreterare i Unesco som den nästan illiterate buffeln i Vita Huset nu vill skrota, liksom så mycket annat. Vid sitt inval till Franska Akademin var d´Ormesson den yngste i församlingen och hann bli den äldste: ”Han uppträdde med en ädlings artighet och kvickhet, väluppfostrad ut i fingerspetsarna, otidsenlig”, skriver Per Wästberg i Svenska Dagbladet den 20 december, i en som vanligt briljant artikel med ett fyrverkeri av metaforer.
En formulering får mig att fundera vidare: ”Han var inte tillräckligt fåfäng för att avstå från utmärkelser.” Ska man där läsa in en mild kritik av ståhejet kring den Nordstjärneorden som den äkta mannen till en av de aderton fick, på Wästbergs rekommendation? Det är ett tag sedan man slutade förläna ordnar inom riket, det skedde 1975 i en reform som Olof Lagercrantz länge ivrade för som kulturchef på Dagens Nyheter, en post som också Per Wästberg haft.
I katalogen i det läroverk där jag tog studenten för ett drygt halvsekel sedan var man noga med att sätta ut RVO och RNO bakom namnen på de rektorer och lektorer som var riddare av Vasaorden och Nordstjärneorden. Min mor var det senare, och mottog (fast fick betala dyrt för privilegiet) en vackert emaljerad stjärna att hänga på sidenklänningen vid högtidliga tillfällen. Med den kom noggranna instruktioner om hur den skulle bäras och handhas. Numera delas den bara ut till förtjänstfulla utlänningar även om de kan tydligen få vara bosatta i Sverige.
Att få The Order of the Polar Star uppskattas säkert alltfort. Anna Maria Lenngrens ”Pojkarne” är en desillusionerad dikt, med en genomskådande kvinnlig blick på tidens grymma framfart som förvandlar muntra gossar till dystra män i staten. Slutraderna om ”kallt hjärta under stjärna, gul hy och granna band” behöver numera en utläggning för att bli förståelig: stjärnan är Vasatrissan, Nordstjärnan eller andra slika hedersbetygelser, och bandet är av vattrat blekblått siden (följer man Nobelfestligheterna på TV vet man hur de på fågelsraden av de ordens behängda ter sig).
Titeln på en av Eyvind Johnsons romaner från trettiotalet får nog också förklaras numera: Kommentar till ett stjärnfall handlar inte alls om astronomi utan om en småborgare som drömmer om att pryda sin bringa med en kraschan. Den franska Hederslegionen som d´Ormesson bar i rockslaget är diskretare, en röd punkt som imponerar just genom sin oansenlighet.
ivo.holmqvist@opulens.se
