FRAMSTÅENDE. Initierat skriver Ivo Holmqvist om Karl Warburg och Martin Lamm. Två på sin tid mycket framstående gestalter i svenskt litteraturliv, som nu lyfts fram ur glömskan.
”Dessa två biografiska verk lyfter fram ur glömskan två personer, vilka båda förtjänar att bli mera kända av alla som intresserar sig för svensk litteratur och kulturhistoria” skriver Alfred Sjödin avslutningsvis i sin uppskattande anmälan av Monica Lauritzens mäktiga bok om Karl Warburg (som Opulens också recenserat, reds. anm.), och Kjell Espmarks om Martin Lamm som fyller färre sidor men som har en mycket hög specifik vikt. Raderna avslöjar att recensenten hör till ett yngre släktled än det som läste litteraturvetenskap medan ämnet ännu hette litteraturhistoria med poetik.
För den som hade intresse och ork över att ta till sig mer än minimum av pensum var Schück-Warburg, flerbandsverket om svensk litteratur, fortfarande ett referensverk man fördjupade sig i, åtminstone gjorde jag det i Lund vid mitten av sextiotalet, och då förstås särskilt de båda sista delarna som var Erik Hjalmar Linders magistrala Fem decennier av nittonhundratalet (från början var den i ett band och täckte fyra årtionden). Så göteborgaren Karl Warburg var ingen okänd entitet.
Det var inte heller Martin Lamm i Stockholm. Av hans böcker läste jag med fascination de båda banden med den motsägelsefulla titeln Upplysningstidens romantik och fortsatte med annat som var mera lättsmält, som hans böcker om August Blanche som stockholmsskildrare, och om Charles Dickens romaner, båda skrivna med en smittande uppskattning av dessa båda underhållande författare som inte saknade djup.
Men det var framför allt några andra verk av Martin Lamm som jag dök ner i: dels hans båda band om Strindbergs dramer och hans Strindberg-monografi med infernokrisen som en vattendelare, dels dramatikerporträtten i ”Det moderna dramat” – dem och Strindbergsbiografin togs tidigt med i Aldus pocketserie. Snart fick jag stor nytta av detta, samman med Gunnar Olléns handbok i samma ämne, när jag lät mina utländska universitetselever ta del av Fröken Julie, Fadren, Ett Drömspel, Spöksonaten och annat av den märklige och mäktige titanen.
[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]
Så inte var Karl Warburg och än mindre Martin Lamm något jag behövt nyupptäcka. Men Monica Lauritzens och Kjell Espmarks nya böcker om dem är välkomna, inte minst eller kanske särskilt för att de framhäver betydelsen av de bådas judiska arv. Warburg hade generationskamrater inom skrået som också hade ett sådant, bland de mest prominenta kring förra sekelskiftet fanns den formidable kritikern Georg Brandes i Köpenhamn, och hans kollega i Stockholm, kritikern och diktaren Oscar Levertin, bortgången i förtid genom en olyckshändelse.
Kjell Espmark har valt en intressant metod att sammanfatta Martin Lamms liv och verk: han bygger sina tjugofyra korta kapitel (som ingår i Svenska Akademins handlingar, med en separat bokhandelsupplaga från Norstedts) på belysande ögonblicksbilder i Martin Lamms liv. Ett ord som nämns flera gånger är ”epifani” som från början är en teologisk term för uppenbarelse. Den har senare använts i en mera överförd betydelse av James Joyce, TS Eliot och i Sverige av Lars Gyllensten.
För det redogjorde Kjell Espmark redan för drygt trettio år sedan, i sin essäsamling Dialoger. En epifani är ett förtätat ögonblick, ”En plötslig vink, där slöjan oväntat lyfts och tingens innersta hemlighet blottläggs”. Och han nämner förstås Marcel Proust som tidens schakt öppnades för när han serverades en madeleinekaka, doppad i lindblomste. Smaken och doften förde honom sekundsnabbt tillbaka till barndomen.
Espmarks bok tar sin början där Martin Lamms liv slutar, när han sjuttioårig den 5 maj 1950 vid halvfemtiden tog ett steg in på spåren framför spårvagnen, blev påkörd och omkom. En tankspridd professor? En man med molande dödslängtan? Till det intressantaste i Kjell Espmarks berättelse om sin tidiga föregångare i ämbetet hör sidorna om den åldrade lärde litteraturvetaren som tror sig se fiender i den stockholmska gatubilden. Henry Olsson, Frödingforskaren som var hans älsklingslärjunge och som senare efterträdde honom, försökte lugna den paranoide som under nattliga Stockholmspromenader kände tidens nazism in på huden.
Men dödsögonblicket kan också skildras på annat vis: ”Den som tyngdlös svävar en halvmeter upp i luften framför spårvagnen, utan att ännu ha uppfattat någon smärta, befinner sig mitt inne i en epifani.” I sin efterskrift listar Kjell Espmark generöst och hjälpsamt vart man kan gå för att få veta mer om denne fascinerande forskare och karismatiske föreläsare: Sven Rinmans artikel i Svenskt Biografiskt Lexikon som finns på nätet, Ingvar Anderssons inträdestal över sin föregångare i Svenska Akademien, och uppsatser av Henry Olsson och Inge Jonsson.
info@opulens.se
