Om att vara snäll även mot den som luktar get

MINDFULNESS. “Allt eftersom läsningen fortgår tycks Marcus Aurelius leva idag. Att han är en klok och välvillig kompis som pratar med en när det som bäst behövs.” Erik Cardelús har läst en nyöversättning av den romerska kejsarens Självbetraktelser och finner en livsstilscoach som håller än idag.

Självbetraktelser av Marcus Aurelius
Översättning: Mikael Johansson
Daidalos förlag

Den nya mannen är ett begrepp som växt sig starkt sedan 90-talet, ett tematiskt nav i dagens svällande maskulinitetsforskning. Kärnan är en ökad reflektionsförmåga, att moderna män visserligen kan urskilja de styrande idealen och normerna, men samtidigt inser sin frihet att agera självständigt. Ingen tvingas till tölpaktighet, bara för att många mäktiga män är sådana.

Men är den moderna mannen något helt nytt? Nog är det lite väl anakronistiskt att hävda att (genus)reflekterande män bara finns i närtid. Att det fördjupade tänkandet började med oss själva, här och nu. För nog vimlar världshistorien av annorlunda män.

Tänk mjukisen Jesus som uppmanade oss att inte fajtas och istället vända andra kinden till, Gandhi som uppmanade oss att meditera och spinna kläder eller John Lennon som bara ville krama Yoko och skapa peace, love and understanding. Eller den extravagante men vänlige Oscar Wilde som utmanade sin samtid med vassa kvickheter och tänkvärda aforismer. Att det sedan gick illa för dessa män är en annan sak att begrunda, om det finns tid över någon gång.

En historisk man som förtjänar mer uppmärksamhet är den romerske kejsaren Marcus Aurelius. Han var kejsare mellan 161 och 180 e Kr, en epok då romarriket utsattes för ständiga attacker utifrån och då det utbröt en 15 år lång pestepidemi, den antoninska pesten. Merparten av hans barn dog också, så han hade många sorger att bära på.

Mest känd är Marcus Aurelius som en av världshistoriens ledande stoiker. Mot slutet av sitt liv skrev han Självbetraktelser, ett epokgörande verk som bygger på hans reflektioner grundade på stoisk filosofi. Marcus Aurelius var den sista i raden av romarrikets fem goda kejsare och han ansågs allmänt vara samvetsgrann, seriös och självuppoffrande.

Självbetraktelserna sägs han ha skrivit i tältet under de många och långa fälttågen. Det är en samling löst sammanhängande reflektioner över människolivet och hur vi bör leva det goda livet, eller eudaimonia som antikens greker kallade det. Antik självhjälpslitteratur, liksom.

Att kalla Marcus Aurelius för en mjukis vore missvisande.

Värt att notera är att texten skrevs på grekiska, vilket ofta fungerande som de lärdas språk under romartiden. På liknande sätt som latinet sedan blev bildningsspråket och dagens vetenskap domineras av engelska.

Att kalla Marcus Aurelius för en mjukis vore missvisande. Som kejsare för dåtidens romerska supermakt ankom det honom att leda och skydda imperiet. Och en av kardinalsdygderna för dåtidens romare var mod. Inte minst för härskaren och befälhavaren, som aldrig fick anklagas för att vara syltrygg. Seden bland tillfångatagna romerska krigare var att ta livet av sig snarare än att förödmjukas av motståndaren. Detta gällde både hög och låg.

Men att på kvällarna, ensam i sitt tält, sitta och filosofera över livet gör honom i alla fall till en ganska förunderlig och fascinerande man. Om man sedan förser honom med epitet som ”modern”, ”mångsidig” eller ”mjukis”, är upp till var och en att göra.

Under året kom en nyöversättning av Självbetraktelser. Sist det begav sig var 1911. Dagens översättare heter Mikael Johansson och är lektor i grekiska vid Göteborgs universitet. Självbetraktelser består av 12 kapitel, även kallade ”böcker”. Mycket talar för att texten inte var avsedd för att publiceras, för den ger ett ganska oredigerat intryck med åtskilliga omtagningar och rumphuggna syftningar. Till skillnad från den tidigare översättningen är dagens text mindre retorisk polerad och mer grovhuggen.

Så, vad berättar denne romerske kejsare för oss – modernitetens kvinnor, män och icke-binära personer? Vad får vi för levnadsråd av denne reflekterande romare? Som stoiker uppmanar han oss att hålla känslorna i styr och att låta förnuftet regera. För det är förnuftet som skiljer oss från djuren och genom självreflektionen kan vi utvecklas som människor. Känslor finns och bör finnas, men de bör behärskas inte ta över. Kanske en god uppmaning till dagens många känslopåtända klickokrater och elaka twittrare. Tänk efter före.

Boken inleds med att Marcus Aurelius i flödande text tackar sina föregångare, alla dem som gett honom det liv och de möjligheter han nu åtnjuter. Tack till familjen, men också till vänner och yrkesfolk runt omkring, men också till barnens lärare. Hur många tackar barnens lärare idag? Hur många visar tacksamhet för alla dem som gör våra bekväma välfärdsliv möjliga?

Idag skrivs det också tonvis med långa böcker där det betonas att vi bör leva i tacksamhet och med sinnesnärvaro – mindfullness. Så vill man slippa dessa långa klämkäcka utläggningar och kan leva i föreställningen att allt inte uppfanns med ens egen födelse, då rekommenderas Marcus Aurelius kortfattade självreflektioner.

Här ges också råd till mannen, ”rules for life”, långt klyftigare och kärnfullare än hos dagens manlighetsguru Jordan B. Peterson: ”Se som romare och man, alltid till att med kraft utföra dina sysslor noggrant och utan konstlad värdighet, med tillgivenhet, oberoende och rättfärdighet.”

På många ställen varnas det också för multitasking, ännu en sak som vår tid verkar ha ”uppfunnit”. Här ställs exempelvis den retoriska frågan: ”Varför låter du intryck utifrån göra dig distraherad? Ge dig själv frihet att lära dig något gott.” Viktigt är att hålla sig borta från ”irrande” och ”mångsysslande”, att samla sina tankar och vara hel. Själsnärvaro, civilkurage och integritet, alltså.

Ständigt vädjas det till förnuftet, att vi ska vara allmännyttiga och inte egennyttiga: ”Det som inte gagnar bisvärmen, gagnar inte heller biet.” Vi bör också begrunda att livet är kort och just därför utnyttja tiden väl. Men utan YOLO-tänk, för att ständigt söka fame and fortune är inget att stå efter, istället ska vi vara solidariska och storsinta: ”De som förr var mångbesjungna har redan överlämnats till glömskan, de som besjöng dem är sedan länge försvunna.” Vidare sägs att vi ska vara lyhörda för våra medmänniskor, att ”i samtal noggrant följa med.” Så någon självupptagen kulturman eller maktgubbe var han inte heller, Marcus Aurelius.

Dåtidens mäktigaste man visar sig också ha en mänskligt irritabel sida då han uppmanar oss att förhålla oss stoiskt inför folk med bristande hygien: ”Blir du arg på den som stinker get? Blir du arg på den som har dålig andedräkt? Vad rör det dig?” Bäst är att hitta ett förnuftigt sätt att få hygienförövaren att åtgärda sin brist.

Allt eftersom läsningen fortgår tycks Marcus Aurelius leva idag. Att han är en klok och välvillig kompis som pratar med en när det som bäst behövs. En modern prostatabärare som ställde stora krav på sig själv, sina tankar och handlingar. En mäktig man som visade att makt inte alltid korrumperar; att alla människor har många val mellan tillgivenheten och tölpaktigheten, solidariteten och själviskheten.