Om att bevara sin oavhängighet

ESSÄ. “Jockeyn framstår som representant för vår tid då människor i nuet inte behöver sina minnen. De skulle sälja sin förstfödslo­rätt för en grynvälling bara de inte missade Melo­difestivalen. De skulle sälja den för en vinst på Lotto.” Gunnar Lundin läser Patrick Modiano.

Häromdan började jag läsa De dunkla butikernas gata av Patrick Modiano. Det var som när man ser en film och småningom, genom några detaljer, en eller ett par scener som avsatt djupare spår, upptäcker att man sett filmen förut. Varför är så mycket utplånat? Är det en sorts vägledning? Det behöver inte vara några behagliga scener, ofta tvärtom. Jag hade således förut läst De dunkla butikernas gata. Men genom läsningen av samme författares Villa triste fann jag något nytt.

En liknande erfarenhet skiljer ut sig: det dyrbara förflutna, här stegrat genom huvudpersonens minnesförlust. Efter amnesin, fortfarande oidentifierad, börjar han ett nytt liv som assistent på en detektivbyrå. Hutte, chefen, döper honom sent i livet till Guy. Efter åtta år, när Hutte pensioneras, börjar Guy sökandet efter sitt förflutna.

Romanen från 1978 är tillägnad Modianos far, den från Saloniki landsflyktige juden som sände sin son till internatskolor. Under krigsåren levde han som underjordisk affärsman med ständig risk att åka fast.

Guys spår leder till Megève, en liten ort på gränsen till Schweiz. Han kan följa sina handlingar fram till den stund då han, lurad av en ”människo­handlare” som skulle föra honom och hans flickvän över gränsen till Schweiz, somnat in i snön. (”Snö” är slang för kokain som spelar en roll i den roman jag tar upp nedan. Paret Carl-Göran Ekerwald och Sigrid Kahle närde planer att gemensamt ta sina liv i snö. Snö är vitt som ett oskrivet blad. Snö är början. Och en av dessa morgnar i vinter då det snöat på natten och allt är vitt och hundarna springer och hoppar och försvinner som galna i djup snö.)

Liksom huvudpersonerna i Villa triste hade ”Guy” och hans flickvän varit på flykt.Varför? Från vad? Genom omständlig och tålmodig identifiering av figurer på fotografier från den tiden leder ett spår till en engelsk jockey, som efter en ridolycka ägnar sig åt vadhållning. Jockeyn känner igen honom! Guy låtsas minnas. Hur gick det för flickvännen? Blev hon kvar där i snön? Jockeyn blir alltmer upprörd över minnes­luckorna – de är en skymf mot hans minne. Men han tröttnar lika hastigt. När Guy lämnar kaféet är den kortväxte mörke mannen uppslukad i ett samtal om dagens hästlopp. Han känner inte ens igen Guy. Vår upptagenhets nyckfullhet och ytlighet fascinerar Modiano. I kontrast mot hjälten, som likt en dykare letar efter ostron som kanske möjligen innehåller en pärla, slipad av åren, och därför desto renare och klarare, framstår jockeyn som representant för vår tid då människor i nuet inte behöver sina minnen. De skulle sälja sin förstfödslo­rätt för en grynvälling bara de inte missade Melo­difestivalen. De skulle sälja den för en vinst på Lotto. Vad allt skulle de inte kunna köpa då.

Men Guy fortsätter, som en Maigret utan brottsling, sitt sökande. Varje person till vilken ledtrådarna leder får en sorts aura kring sig. Och innanför den auran är de av olika skäl trötta på livet. De saknar något att leva för. Varför? Det är frågan texten ställer. Den är en protest. Kan det vara så att vårt samhälle får oss att se på tillvaron med en sorts köpta värderingar? Människor som har sitt minne i behåll skänker gärna bort familjealbumet eller en gammal kexask med fotografier. Bäste vännen Freddie har flytt Frankrike och bor på en söderhavsö. Så dags tror sig ”Guy” veta att hans egentliga namn är McEvoy. I slutscenerna reser han till ön Bora-Bora. Där går männen i höftskynken som på en målning av Gaugin. Han finner nu att Freddies båt dagen innan flutit iland med bruten mast och utan passage­rare. Har vännen flytt till ett nytt liv?

Från De dunkla butikernas gata går jag till Den förlorade ungdomens kafé. Finner den först bedrövlig, melankolisk. Modianos urbanism: vi måste ha fixpunkter i storstadens människomassor som väller upp ur metrostationerna. Fixpunkter, personliga relationer. Men skildrar han några sådana? Paris geografi är en poetisk minnesbank. I vissa kvarter dröjer vibrationer från dem som en gång gått där. Mötena tar aldrig slut. Det är Modianos variant av Nietzsches idé om ”den eviga återkomsten”. Vänskaper eller förälskelser eller bara ett flyktigt möte med någon som gått tillräckligt djupt för att kanske åratal efteråt sätta spår. Även här en privatdeckare (den andre av romanens fyra berättare), som säger att har han en gång sett en människa, så kan han identifiera henne till och med på avstånd och bakifrån.

Liksom i Horisonten finns här en man som är specialist på Orienten och ockultism. Denne Guy de Vere har anknytning till kaféet Le Condé; fast det ligger på vänstra stranden är kretsen där ehuru intellektuell och konstnärlig ändå oakademisk. Här finns inga bokmalar eller karriärister. Det är inte lärdom som söks utan liv och sanning. I stället för akademisk litteratur läser man Maldoros sånger, Illuminatior, De hemliga barrikaderna och någon ockult titel som Bortom horisonten. Där finns ett par tre femtioåringar ”som bevarat sin ungdom”, men de flesta är unga. För några av dem blir Guy de Vere en vägvisare. Han säger till Roland (den fjärde och sista berättaren): ”Man kan endast bli av med sina spöken genom att se dem i ögonen.” När så Rolands flickvän Louki (den tredje berättaren) som vänt sig till en kokainbrukande väninna tar sitt liv genom att hoppa från hennes balkong är handlingen honom en gåta. Vad förstår vi av varandra? Ja, vad förstår vi av dem som är oss allra närmast?

Långt senare råkar Roland ockultisten de Vere, som sorgset, kanske förebrående, säger: ”När man älskar någon måste man acceptera hennes hemligheter.” Louki var överkänslig, som åtskilliga Modianohjältar, för att någon skulle få henne fast i en situation. Hon liknar en internatskolelev som tar till flykten. Först från sin ensamstående mor, platsangiverska på Moulin Rouge (L som femtonårig fast för lösdriveri). Från sin borgerlige man, chef på ett fastighetsbolag. Bohemerna på Le Condé, de intellektuel­la utkantsvarelserna, fick henne att drömma om ”DET RIKTIGA LIVET”. Vi får inget svar på hennes gåta. Modiano ger inga svar.

Den första berättaren i denna mycket sinnrika romankonstruktion tycks mest lik författaren. För honom angav och skapade Louki stämningen på Le Condé. Doften av hennes parfym finns i minnet. När han för sin karriär som tjänsteman lämnade kaféet, lämnade han där en del av sig själv, ”den bästa delen”. Det goda, det friska stråket – det som vädrar ut parfymdoften och melankolin! – är just detta: att bevara sin oavhängighet i samhälle där klyftorna blivit allt större och de utslagna allt fler. Bevara oavhängigheten i en tid då människor försummar sina liv för att leva genom andra i ett ständigt flödande elektroniskt skådespel. Bevara också, lika nödvändigt, lockelsen att själv bli en del i detta; en ovidlådenhet.