BOKBLÄNKARE. Franz Werfel, Andrzej Tichý och Augustin Erba.
En kvinnas blekblå handskrift av Franz Werfel (1940)
Översättning av Ola Wallin 2016, Ersatz förlag
Det är en underbar oktobermorgon i Wien 1936. Leonidas – en driftig ämbetsman på höjden av sin karriär, därtill ovanligt välbevarad trots nyss fyllda 50 och lyckligt gift med en kvinna ur överklassen – går igenom sin post vid frukostbordet. Men så får han se ett kuvert med blekblå handstil och minnena sköljer över honom.
Brevet är från Leonidas tidigare älskarinna Vera Wormer – en judinna han lärde känna som blyg och finnig yngling när han var guvernant i hennes barndomshem. Sedan dess har han klättrat från fattig småborgare till opportunistisk praktborgare.
I brevet ber nu Vera honom att hjälpa en ung man hon tagit under sitt beskydd. Leonidas trygga tillvaro ruckas. Vem är den unge mannen? Kan det vara hans son? Han slits mellan någon slags vag skuld till Vera – hans första (och enda?) kärlek – och rädslan över att bli påkommen. Antisemitismen flödar och Leonidas är inte den som står emot.
Dåtidens människa ringas med skarp blick in genom beskrivningen av hur rasismen tränger in i samhällskroppen och normaliseras. Nästan 80 år senare känns den obehagligt aktuell.
Den österrikisk-judiske Werfel räknades till en av sin tids mest framstående författare men i Nazityskland brändes hans böcker på bål. 1940 flydde han till USA och 1941 kom En kvinnas blekblå handskrift ut. Fyra år senare avled han i Los Angeles.
Eländet av Andrzej Tichý
Albert Bonniers förlag 2016 
Det här är en jobbig bok. Och då menar jag jobbig på ett bra sätt. Det är jobbigt att läsa om så mycket elände i komprimerad form och texten flyter fram så aggressivt och obönhörligt att man nästan inte mäktar med.
Allt tar sin början i ett möte. Romanjaget – en framgångsrik cellist – stöter ihop med en hemlös ung man vid Slussen i Malmö när han väntar på ett par musikerkollegor. Han ser bekant ut och mötet får cellistens välordnade yttre att brista. Hela hans uppväxt – fylld av fattigdom, våld och droger – rullas upp. Röster, minnen och bortglömda språk tränger fram i hans medvetande och läsaren får ta del av ett liv (som delas av alltför många) i djupaste misär.
Det här är en berättelse om ett segregerat klassamhälle där våld och missbruk blir till nödvändighet för att överleva. Men Andrzej Tichý vill något mer än endast beskriva samhällets bakgård. Han ger bakgården ett ansikte och visar att alla är lika mycket värda.
Klassresan cellisten lyckas göra kan tyckas som ett mirakel. Genom att lyssna på musiken från en radio han snor från ett dagis, börjar han längta efter något annat. Musiken får honom att ta sig ur och iväg.
Musiken cellisten bemästrar genomsyrar också själva texten. Tichýs språk är starkt musikaliskt. En röst, en sång, som ljuder högt och tar strid för samhällets olycksbarn.
Blodsbunden av Augustin Erba
Albert Bonniers förlag 2015 (nu i pocket) 
Blodsbunden är en självbiografisk roman om arv och miljö, skuld och skam. Om barn som far illa och som senare i livet ständigt tvingas brottas med sin bakgrund.
Amadeus och hans småsyskon flyttar in i en lägenhet i stockholmsförorten Fisksätra tillsammans med pappa som är atomfysiker från Egypten och mamma som är en patologiskt verklighetsfrånvänd prinsessa från det Habsburgska riket. Amadeus och hans syster börjar i Franska skolan som föräldrarna anser är den enda skolan i Stockholm som duger. Om inte Amadeus är bäst i skolan eller om han svarar fel när hans pappa förhör honom på multiplikationstabellen blir han slagen. Hela hans barndom kommer att präglas av ett samelsurium av torftighet och överklassfasoner.
Kapitlen växlar mellan barndom och vuxenliv. Amadeus skaffar jobb, vänner och en egen familj. Men han får ständigt tygla sig själv med skräcken för att bli som sin far, eller oron för att göra något som kan störa mamman så att hon dör.
Detta är 500 sidor om fattigdom, misshandel, psykisk sjukdom, pennalism och rädsla. Tunga ämnen som paradoxalt nog är lättlästa. Erba kan konsten att berätta och språket flyter fram. Trots all svärta inger boken hopp och tro på en ljusare tillvaro i våra egna liv och i världen i stort.
carolina.thelin@opulens.se
