FÖRINTELSEN. En slätstruken historia som inte engagerar, menar Robert Myhreld om Grzegorz Flakierskis senaste roman När kriget inte kom.
När kriget inte kom av Grzegorz Flakierskie
Palaver Press
Theodor Adorno menade att det vore barbariskt att skriva poesi efter Auschwitz. Kanske ett något drastiskt påstående, men i brist på en poetisk ådra behöver jag för egen del inte tänka på det. Däremot tror jag inte det kan skrivas för mycket om tiden före, under och efter Förintelsen. Både som historiedokument och monument över vad vi är kapabla till. En påminnelse. Hanna Krall efterlämnade några ord vi bör ha i bakhuvudet när vi talar om Förintelsen och annan förintelse: Människan gjorde, och gör, detta mot människan.
När kriget inte kom är den senaste boken av Grzegorz Flakierski, utgiven på Palaver press. Vi får följa den fortfarande unge Dawid Kolomyjskis resa från Warszawa till Jerusalem som går via Berlin, Paris och Lezha. Vi närmar oss det krigsutbrott som i efterhand tycks ha varit ofrånkomligt, men som de flesta vid tidpunkten fortfarande hoppades skulle undvikas. Dawid anar vad som är i antågande och lämnar det liv han byggt upp i sin hemstad. Även om det inte bryter ut ett krig, så finns det en antisemitism som börjar få allt allvarligare konsekvenser för honom och andra judar. Han lever under ett konstant hot, men äventyrslusten är det inget fel på och han ser nästan fram emot äventyret. Med en kappsäck, som visserligen inte är helt full av pengar men som ändå är bra att ha, beger han sig iväg.
Det är emellertid en slätstruken historia vi får ta del av. I brist på en allvarligare nerv engagerar boken inte. I efterhand är jag faktiskt inte helt säker på vad den vill förmedla. Kanske är det de blinkningar mot vår samtid som påminner oss om att vi inte lever i extraordinära tider med känslomässig iskyla, stängda gränser och rasism som är dess ärende. Mot- och illviljan mot det okända har gamla anor. Vad man kan dra för lärdom av det är lite oklart, och kan väl snarast användas som grundbult i en fatalistisk hållning – det ligger kanske rentav i människans natur att enbart se till eget även om det så drunknar tusentals och åter tusentals medmänniskor utanför våra kuster! Naturligtvis är det inte så och det är ett problem av allmänt slag som inte är sprungen ur denna bok.
Stöd Opulens - Prenumerera!
Dawid söker under resans gång upp gamla vänner och bekanta, men möts av idel undflyende blickar, undvikande kroppsspråk och uteblivna ord. Men det finns de som hjälper honom. En är den tidigare parisiska älskarinnan Marie-Yvette. Dawid framstår som en aning självgod men framförallt inte helt stabil natur. När de konverserar vrålar han oväntat till några gånger vilket kommer Marie-Yvette att krympa ihop och se ut som en ”slagen hund” eller en liten ”rädd flicka”. Exakt hur deras tidigare relation sett ut vill jag antagligen inte veta.
Vad som framförallt drar ner boken är inte själva ramberättelsen, utan dess språk. Dialogerna känns krystade och inte särskilt realistiska. Texten som helhet saknar stilistisk stringens där grunden utgörs av ett vardagligt och enkelt språk men som utan uppenbar anledning spetsats med krångliga ord. Inte sällan får läsaren samhällsprocesser skrivna på näsan och beskrivningar av vad exempelvis urbanisering innebär ger känslan av lärobok. Slutet är visserligen oväntat, men alltför abrupt.
Det finns en uppsjö av både skönlitterära och mer filosofiskt hållna böcker om Förintelsen som jag istället rekommenderar: Etty Hillesum och Anne Franks dagböcker, skönlitterära verk av exempelvis Hanna Krall, Hans Keilson, Imre Kertész och Lion Feuchtwanger eller mer begrundande/analyserande böcker av Victor Klemperer, Hannah Arendt eller Theodor Adorno. Inte sällan är genrerna i dessa böcker om inte upplösta så åtminstone sammanflätade och du kommer inte bli besviken oavsett vilken av dessa du väljer.
info@opulens.se
