LÄSLUST. Vill man få unga som vuxna att läsa måste man belysa det specifika för litteraturen som medium — nämligen språket, skriver Erik Bovin med anledning av minskat läsande bland ungdomar och att SVT:s Go’kväll sparkar sin litteraturkritiker .
Vi visste redan att det var illa. Men att det var så illa? Endast 11 procent av 17-18 åringarna i det här landet läser, rapporterade Sveriges radio nyligen. Ändå är jag inte särskilt förvånad. Om vi vuxna inte läser, vilket allt färre gör, hur kan vi då förvänta oss att unga ska göra det?
Jag tror att vi är många som oroas över dessa siffror. Alla vettiga vuxna inser att läsning är viktigt. Men är det roligt? En tegelsten till bok. Nej, usch – tänker nog många. Därför bryr sig föräldrarna i familjen Svensson inte om att föregå med gott exempel, de plockar hellre fram mobilen eller paddan. Sådan far, sådan son, sådan mor, sådan dotter… medan företagarna i Silicon Valley fortsätter skratta hela vägen till banken. (Jag raljerar förvisso, men känns det inte igen?)
Ungefär samtidigt som den dystra rapporten når mig, kommer nyheten att kritikern Ingalill Mosanders roll i Go’ kväll ”pausas” som SVT formulerar det. Deras beslut sänder en tydlig signal: litteraturbevakning är inte viktigt (läs: lönsamt) längre.
Mot bakgrund av detta tror jag det är dags för litteraturförmedlare att tänka om. Alltför många projekt av de olika slag som syftar till att främja människors läslust fokuserar på att lyfta fram ämnen, teman, ofta aktuella och spännande men som inte säger något om litteraturens särart.
De ungdomsböcker som lyfts fram sägs skildra ungdomens liv som det ter sig idag. Problemet är bara att det finns så många andra medier som gör detsamma, som ungdomarna lättare hittar till. Att läsa för att känna igen sig, jo…men varför ska de gråta katharsis-tårar över boksidor när de lika gärna kan titta på Skam? Varför ska de läsa The Perks of Being a Wallflower när filmen finns, som dessutom spar dem tid, med sin speltid på 1.45? Att boken kom före filmen, räcker inte som argument. Nej vill man få unga som vuxna att läsa måste man belysa det specifika för litteraturen som medium – nämligen språket.
Det var dock Sara Stridsbergs böcker som fick mig att själv börja skriva, åtminstone på allvar.
Det var svenskundervisningen i gymnasiet som fick mig att hitta till Sven Delblanc. Jag har min svensklärare att tacka för detta, som ägnade hela tre lektioner åt att presentera hans författarskap. Hade jag hittat till Delblanc utan honom? Tveksamt. Delblanc nämns numer sällan i litterära kretsar, än mindre i det offentliga samtalet om litteratur. Hans författarskap är knappast ensamt om att gå detta öde till mötes – i kulturföraktets land nummer ett. ”Ingen är så död som en svensk författare”, för att citera Jan Myrdal.
Delblanc bör ni läsa, läs vad som helst av honom, allt han skrivit är läsvärt, tack vare hans vitala och säregna språk – ungefär så la min lärare fram det, om jag inte missminner mig. Jag gick därför till biblioteket och lånade böcker av Delblanc för att utröna vad det var som var så märkvärdigt med hans språk. Detta var innan jag skrev, jag hade knappt läst särskilt mycket innan jag tog mig an honom, likväl blev hans verk biljetten in till litteraturens oändliga värld. Där och då utvecklades min kärlek till språket. Jag nämner detta bland annat för att slå hål på den myt som råder att man måste vara lärd, helst akademiker, och odla djupa veck i pannan för att kunna ta till sig av kvalitetslitteraturen.
Det var dock Sara Stridsbergs böcker som fick mig att själv börja skriva, åtminstone på allvar. Jag läste hennes Drömfakulteten och med den kom nästa verkliga aha-upplevelse – kan man skriva såhär?
Stöd Opulens - Prenumerera!
Kritiker talar ofta om det stridsbergska universumet. Och visst, hon är en jävel på att skapa världar utan att för den skull skriva fantasy. Men dessa världar tar form genom språket. Hennes språk utsätter läsaren för en ständig omförhandling av tillvaron, som vi känner den. Hon sätter ofta ljus på de utsatta, miserabla – gör det fula vackert. Det är inte precis välartade, mysigt måttfulla medelklassmänniskor som befolkar hennes romaner eller dramatik.
Ibland har jag funderat över om Stridsberg är en farlig författare. Farlig därför att hon med sitt språk riskerar att sudda ut välbehövliga gränser. Det stridsbergska mörkret är så sataniskt vackert att det hade kunnat ha en förförisk, närmast depraverande inverkan på läsaren – så har mina tankegångar emellanåt gått. (Språket kan trots allt ha en performativ funktion, vilket bland annat språkfilosofen J.L Austin belyste i en serie uppmärksammade föreläsningar under 50-talet.) Vad händer om vi inte längre kan skilja på vackert, fult, friskt, sjukt, rätt och fel? Tillvaron blir kaotisk.
Skönlitteratur läser man för att förföras av språket och det som finns mellan raderna. Ämne, handling och tematik får man på köpet. Ungefär så.
På senare tid har jag undrat om det farliga istället återfinns inom ett alltför dualistiskt tänkande. Enligt detta, högst västerländska tänkesätt, kan man aldrig vara både offer och förövare, det är antingen eller som gäller. Verkligheten utmålas därmed som svartvit.
Därför är det viktigt att emellanåt kliva ner i det stridsbergska universumet för att vidga och problematisera sin syn på tillvaron. Kanhända är det möjligt att vara frisk, sjuk, ful, vacker, trasig och fungerande på samma gång. Att människan och tillvaron är komplex är i sådana fall inte Stridsberg den första att belysa. Men jag vidhåller: i tider av populistiska utspel och förenklingar blir hennes litteratur oumbärlig.
Hennes universum skulle inte vara sig likt utan språket. I universumet återfinns alltid en uppsättning karaktärer, konflikter som tillsammans bildar en berättelse. Men det är hur detta gestaltas – bokstavligen med vilka ord – som är avgörande för att vi ska igenkänna universumet som just stridsbergskt, med allt vad det innebär. Förslagsvis: mörkt, vackert, mångbottnat och utmanande.
Biblioteken borde styra upp läsecirklar, föreläsningar på basis av skönlitterära böckers språk istället för baserat på ett tema. Inte vet jag. Men något måste banne mig göras! Det går inte fortsätta i invanda hjulspår och tro att läsandet och litteraturintresset ska öka av sig själv.
I läsakten finns möjligheten att skapa sina egna bilder, få utlopp för sin fantasi och visualiseringsförmåga – denna stimulering kan litteraturen erbjuda i större utsträckning än konsten, filmen eller tv-serien. Detta är, eller borde vara, en självklarhet. Ändå har jag en känsla av att dessa litteraturens kvaliteter inte tillräckligt lyfts fram i mötet med läs-ovana människor.
Tänk om det istället var musiken som utgjorde den marginaliserade konstformen och man försökte sälja in den med argumentet att ”lyssna på den för låttexternas skull”. Nej, givetvis är det inte för den skull man lyssnar på musik, bra låttexter är i bästa fall något man får på köpet.
Låt vara att skönlitteraturen en gång var det dominerande mediet för berättelser, då ämnet och handlingen var i centrum. Idag är det annorlunda. Därför krävs det att den gängse synen på vad skönlitteratur är – stöps om, nu när andra medier tagit över den berättande funktionen. Jag föreslår därför en annan syn på denna sorts litteratur. Skönlitteratur läser man för att förföras av språket och det som finns mellan raderna. Ämne, handling och tematik får man på köpet. Ungefär så.
En sådan litteratursyn skulle, om den slog rot, gallra ut en stor mängd författare och verk från en nutida litterär diskurs, författare och verk som inte intresserar sig för språket, utan för exempelvis spektakulära och actionfyllda intriger. Mig gör det inget. Carl Hamilton och Lisbeth Salander finns trots allt på vita duken, dumburken eller skärmen.
info@opulens.se
