Nu börjar post-Norén-eran

NY TID. En ny tid kräver en ny litteratur. Nu börjar post-Norén-eran i svenskt kulturliv. Hans arv är den intellektuella nyfikenheten och tron på konstens förmåga att uppenbara sanningar, skriver Bo Gustavsson.

Lars Noréns död i sviterna efter covid-19 var något av en ödets ironi. Att han skulle dö i en extrem situation av ett dödligt virus under en pandemi låg helt i linje med hans författarskap. Allt han skrev handlade om extrema situationer och extrem utsatthet. Det var hans stora ämne. Han var en människa som kände sig utanför och som i sitt skrivande gjorde känslor av utanförskap till en sorts existentiell grundforskning. Det var drivkraften för hans maniska produktivitet i olika genrer.

Norén var en svart romantiker som alltid gick klädd i svart. I sitt författarskap ville han vara äkta och sann genom att gestalta människor i extrema situationer. Där fanns sanningen om vår existens. Men det finns många sanningar om vår existens och utsatthetens är bara en av alla möjliga sanningar.

För författaren Lars Norén representerar däremot utsattheten det sista ordet.

Han skrev vidare i den tradition som omfattar sådana namn som Samuel Beckett, Paul Celan och Nelly Sachs. Norén försökte då föra detta slags skrivande än längre in i det existentiella mörkret. Hans universum befolkades av tänkare och konstnärer som befann sig i tankens och existens utkanter. Solitärerna och de stora nejsägarna var hans själsfränder. Men död och lidande utgör inte sista ordet om våra liv.

För författaren Lars Norén representerar däremot utsattheten det sista ordet. Därför är han en lidandesromantiker. Medvetet gör han sig själv till en utstött paria och det är just den sensibiliteten som präglar hans författarskap. I tonåren drabbades han av en psykos och vistades periodvis på mentalsjukhus, en erfarenhet som på flera sätt kom att prägla honom. Konst för Norén innebar att blotta det allra mest sårbara. Det innebar egentligen en osund fixering vid det plågsamt smärtsamma. Han hade en tendens att överdramatisera och därför var det inte så konstigt att han ägnade sig mest åt dramatik.

I sin sista diktsamling Stoft från 2016 försöker Norén gestalta ett absolut existentiellt nolläge. Diktsamlingen kan läsas som ett bokslut inte bara över poesin utan även över författarskapet. Han skriver sig ut ur litteraturen och livet då han skildrar jagets och tillvarons upplösning till stoft. Det är tillståndet efter döden då vi alla är stoft. Om Norén i sitt författarskap dramatiserar en infernovandring i Dantes efterföljd, kan den sista diktsamlingen ses som en existentiell paradisvision då vi befriats från tillvarons lidande och blivit stoft.

Det är ingen överdrift att säga att i allt Norén skrivit är han den överkänslige poeten. Driften blir att droga sig med denna överkänslighet och driva den till den yttersta. Hans förebilder avslöjar inriktningen på hans eget författarskap. Han är en svältkonstnär i Kafkas och Simone Weils anda. Som konstnär svälter han sig till insikter om jaget, samhället och livet genom att empatiskt identifiera sig med de mest utsatta. Svältkosten består i att bara inrikta sig på det negativa och det ångestfulla i vår existens.

En ny tid kräver en ny litteratur

Som den romantiker han är blir Noréns husgudar spegelbilder av honom själv. Här och där framskymtar de genom författarskapet men de är särskilt tydliga i dagböckerna. Det handlar om sådana tänkare som Heidegger, Blanchot, Adorno, Arendt. Norén gör kreativa felläsningar av dem som bränsle till sitt eget ångestdrivna skrivande. De blir på så vis språkrör för hans egen mörka livssyn. Den egentliga behållningen i dagböckerna är hans reflektioner kring dessa tänkare som han ständigt läser.

Idag på 2020-talet lever vi i en ny tid och en global värld. Fixeringen vid individuell ångest och lidande hör till 1900-talets mentalitet och senmodernitetens problemformuleringar. Det finns en större verklighet som är vår gemensamma värld och existens på denna planet. En ny tid kräver en ny litteratur. Nu börjar post-Norén eran i svenskt kulturliv. Hans arv är den intellektuella nyfikenheten och tron på konstens förmåga att uppenbara sanningar. Det finns mycket att göra.