Novellkonst med formuleringsglädje

LIVLIGT. Vi möts av ett livligt karaktärsgalleri, där alla kämpar för att upprätthålla, omforma eller återerövra vissa ideal som utgör stommen i deras tillvaro, skriver Mattias Hult som läst Thomas Manns noveller.

4 noveller av Thomas Mann
Översättning: Linda Östergaard
Albert Bonniers förlag

Jag och Thomas Mann har inte alltid kommit överens. När jag första gången — kanske alltför ung — plockade fram Doktor Faustus från skolbibliotekets hyllor, hade jag en bestämd bild av vad jag gav mig in på. Det här var en tung roman, skriven av en nobelpristagare: en respektabel och seriös tysk bakom ett imposant skrivbord, och som skulle läsas med aktning och allvar. Ja, min första bekantskap med Mann var dömd att leda till besvikelse redan från början. Problemet var att jag gått på myten om den högborgerlige och disciplinerade författaren, en bild som han själv gärna odlade. När fyra av Manns noveller nu kommer i nyöversättning på Albert Bonniers förlag råder jag läsaren att inte gå i samma fälla.

De fyra berättelserna tycks till en början inte ha någon inbördes tematisk koppling, utan verkar bara vara kronologiska nedslag i författarens novellskatt.

Vi har Tonio Kröger från 1903, om en köpmannason med författarambitioner. Samma år kommer Tristan, en sanatorieskildring där olika personligheter med skilda värdesystem tvingas leva under samma tak. 1912 kommer Döden i Venedig, om den berömde och aktade diktaren Gustav Aschenbach som skakas i grunden av en ung pojkes skönhet. Den fjärde novellen, Mario och trollkarlen, kommer först 1930 och introducerar Mann som en politisk kommentator. Berättelsen måste närmast läsas som en satir riktad mot Mussolini.

Alla fyra novellerna har sina kvalitéer, och samtliga är bevis på att Mann, som aldrig drog sig för att skriva tegelstenar till romaner, även behärskade historier i det kortare formatet. Genom att begränsa persongalleriet avsevärt och tydligt fokusera på en eller ett par karaktärer, som alla får uthärda en central skakande händelse, skapar han sammanhållna berättelser.

I Tonio Kröger är det återseendet av de människor han älskade i sin barndom. I Tristan är det ett intensivt möte framför ett piano som tvingar karaktärerna att utvärdera sig själva. I Döden i Venedig är det den kalla diktarens möte med en brinnande skönhet. I Mario och trollkarlen är det titelkaraktärernas konfrontation.

Det är dessa nyckelscener som också tydligast visar den tematiska kopplingen mellan novellerna. Björn af Kleens efterord är byggt på tanken om motsättningen mellan den pliktskyldiga borgaren och den känslostyrda konstnären, och det är en utmärkt sammanfattning av vad som är motorn bakom novellerna.

Samma dualism återspeglas i Thomas Manns eget liv, förkroppsligad av faderns strikta korrekthet och moderns sydländska rötter. Den återkommer också i slitningen mellan Manns homosexualitet och hans plikt som äkta make och familjefar. Det är en givetvis en djupt tragisk dualism, men man kan inte förneka att den ger karaktärerna i hans noveller liv och drivkraft. Tonio Kröger dras till det konstnärliga, men han ser upp till sin kamrat Hans Hansens nit och redlighet. I Döden i Venedig förkroppsligar Gustav Aschenbach detta ideal av stränghet, men förgörs i mötet med, och längtan efter, den otyglade känslan.

I efterordet skriver af Kleen att ”värdigheten var avgörande för Thomas Mann”, och det har han fullständigt rätt i. Värdigheten kan vi gärna respektera, men den får inte slå över i en torr vördnad, för då gör vi författarskapet mindre än det är. För när man lägger bort den etablerade bilden upptäcker man att Thomas Mann i själva verket är en humorist, som Åke Leijonhufvud visar i Jag är faktiskt humorist: En bok om Thomas Mann. Förstå mig rätt, Mann är inte alltid nödvändigtvis rolig; det här rör sig om en annan humor, som utgör en mekanism för att kunna överbrygga slitningarna inom författaren själv, men också för att se andra i ett nytt och mer sympatiskt ljus.

Här uppstår ännu en dualism, men en mer stilistisk sådan. Hur skriver man fram en värdigt upprätthållen borgerlig disciplin, utan att för den delen förlora sitt sinne för humor och komik? Det är ett predikament som inte bara Thomas Mann själv måste brottas med. Under översättningen av novellsamlingen är det en balansakt som säkerligen även Linda Östergaard tvingas ta hänsyn till. Det finns nämligen något särskilt i prosan som hela tiden söker sig mot överdriften och parodin, men som bara blir till överspel vid precis rätt tillfällen — nästan som väl valda punchlines.

Man kan kalla det formuleringsglädje. Det är ett språk och en stil som samtidigt är högborgerligt korrekt och musikaliskt flödande. Meningarna är långa och formuleringarna är högstämda, rent av storvulna. Hos Mann måste helt enkelt konstnärerna få vara darrande skönandar, och köpmännen måste få vara vältaligt korrekta, utan att för den sakens skull bli oavsiktliga karikatyrer. Lyckligtvis klarar Linda Östergaards översättning dessa krav på stilkänslighet, och den träffar rätt på fler sätt än så. Språket är tidstypiskt utan att bli ålderdomligt och karaktärernas egenartade stil lyser alltid igenom. I de partier som ter sig onödigt omständliga vågar jag skylla på författaren snarare än på översättaren.

Baksidestexten låter meddela att novellerna är ”inträngande skildringar av människorna och tiden”, och det är jag villig att hålla med om. Men det är också en skildring av människorna ur tiden. Vi möts av ett livligt karaktärsgalleri, där alla kämpar för att upprätthålla, omforma eller återerövra vissa ideal som utgör stommen i deras tillvaro. Omgivningen och samhället — ja, själva tiden — kämpar emot dem, vilket oftast leder till ödesdigra slut.