1800-TALSPOESI. En aktuell översättningsvolym har den lockande titeln Med skönhetens ärtgröna båt – Nonsensdikter av Edward Lear. Engelsmannen Lear kan ses som en föregångare till Lennart Hellsing. Jesper Nordström har läst Lears bok och är en smula road, men inte särskilt imponerad.
Med skönhetens ärtgröna båt – Nonsensdikter av Edward Lear
Ellerströms förlag
Vad är nonsens? En kretin skulle antagligen säga att det mesta av modern poesi är nonsens, vilket då gör ordet nonsenspoesi till en tautologi.
Edward Lears Med skönhetens ärtgröna båt — nonsensdikter ger lite av en lösning på ovanstående akademiska problem då den lika gärna kunnat ha ”barndikter” som undertitel, ja hellre det kanske.
Lear är ett slags källa till den tradition som sedan så väl förvaltades av Lennar Hellsing som i efterhand står ut som så mycket bättre än det vansinnigt tråkiga fiendelägret som gav oss ”klassiker” i form av såväl Gullan Bornemarks uppmaning att borsta tänderna som titlar i stil med ”Lasses pappa går på socialbidrag”.
I en intervju strax före sin bortgång gav Magnus Härenstam en förklaring till vad de ville med Fem myror är fler än fyra elefanter. De ville göra något annat än barnprogram som ”handlade om att en mamma bytte traktordäck”
Lears barndikter från 1870-talet kan ses som en liknande positionering då han vände sig mot den moralistiska idylliska viktorianska poesin och barnlitteraturen med sömnpillret Matthew Arnold som främsta exempel.
Men är det bra då? Ja, det är det väl om du som jag tycker att Mosebacke Monarki med sin ”Pastor Astor Flanell” utgör höjden av humor och inte riktigt kände att Nilecity slog an en humorsträng. Men det saknar den där dubbelkodningen som gör att vuxna kan skratta parallellt, fast åt något annat vid sagostunden.
Som i så mycken annan engelsk barnbokskultur är det djur som är rollinnehavare och det är katter, ugglor, grisar och fantasidjur. Därtill är det förstås allitterationer, sorglustiga kärlekskranka Smussel-Knussel-Knut sida upp och ner i denna fnissiga bok som signifikativt nog poetspjuvern Malte Persson varit med om att översätta
Men ja, ja, är det bra då? Nja, det är roligt och roande för stunden och kan säkert fungera som sagostund i det litterära hemmet, men om sen mamma eller pappa fortsätter läsa när barnet somnat är en annan fråga.
Visst, till en bit stilton och ett glas portvin fungerar det utmärkt som en pendang till P G Wodehouse och Jerome K Jerome, men risken är obefintlig att läsningen av Edward Lear kommer att överträffa Christian Morgenstern eller för den delen H C Anderssen.
