ESSÄ. “Googla gärna ”kronopolitisk”. Återkom sedan till mig med en förklaring”, skriver Erik J. Rudvall i den sista och avslutande delen om litteraturen och akademin (läs del ett här och del två här).
“Nu har ni ju fått ert eget akademiska spår med litterärt skrivande, litterär gestaltning eller vad ni nu vill kalla det. Till och med konstnärlig forskning, forskarutbildning och möjligheten att disputera har vi gett er. Nu är ni väl nöjda?”
Nja, nöjd blir man ju aldrig, i synnerhet inte med andra människors omdöme, och kanske är det ytterst därför som jag skriver den här texten. För de tendenser till begreppsapparatsexcesser som akademin i allmänhet och litteraturvetarna i synnerhet har ägnat sig åt under så lång tid verkar nu ha infekterat även doktorandutbildningen i mitt ämne. Eller i alla fall vissa av dess doktorander.
Med tanke på att blott en handfull forskare ännu avlagt sin doktorsexamen blir bevisföringen med nödvändighet anekdotisk, men det finns inslag i den avhandling som Mara Lee Gerdén lade fram 2014 som gör mig gråtfärdig, och ingen annan verkar hittills ha reagerat.
Från krävande till pretentiös
Lee Gerdén har gjort sig känd som poet, essäist, översättare och romanförfattare med pretentioner, men det är som konstnärlig forskare i litterär gestaltning som hon riskerar att göra en verkligt bestående insats. Efter bara två sidor av någorlunda begriplighet ska hon exempelvis förklara vem Hélène Cixous är och vad begreppet écriture féminine står för. Resultatet blir ett ”du tycker det här verkar komplicerat nu men vänta bara tills jag har förklarat det”, för det tar inte många nedslag innan Lee Gerdén dels tvunget ska slå oss i huvudet med begreppet fallogocentrism (som jag efter tjugo minuters googlande fortfarande inte är helt klar över huruvida det är ett slagträ som genusfeminister och deras motståndare använder för att undertrycka varandra eller om det är ett neutralt begrepp som alla är överens om), dels gå i polemik med Derridas skriftbegrepp som om detta vore något som varje litterärt bildad person borde borde ha koll på.
Inte en fotnot inom synhåll.
Annars brukar ju just den här sortens texter ängsligt referera till självklarheter. Visa mig en litterär analys av en litteraturvetare som inte lite skitnödigt känner behovet av att nämna Cixous eller Bourdieu för att belägga det som sedan decennier hör till diskursen. Ja, ska man vara ärlig så är syftet kanske inte ens det, utan snarare att bevisa att man har läst gudarna, vilket man i sin tur väl dessvärre sällan har; hade man det borde slutsatserna i allmänhet ha varit djupare, djärvare, mer oppositionella. I stället får vi detta idisslande av allmängods.
Fikonspråk de luxe
Mara Lee Gerdén fortsätter i samma suddiga fotspår:
Derridas différance är en viktig förutsättning för Cixous skillnadsbegrepp, där betydelse inte uppstår genom binära oppositioner utan genom en skillnad i grader, vilket öppnar skriften för “signifiantens fria spel”.
För de flesta av oss kunde den meningen lika gärna vara skriven på grekiska, och jag vill gärna understryka att min egen förvirring inte handlar om antiintellektualism eller kunskapsförakt. Finns det något förakt så är det i så fall författaren själv som ser ner på behovet av att göra sig förstådd.
Och det blir värre:
Mitt huvudsakliga bidrag till écriture féminine är att försöka formulera främlingskap inte enbart som en funktion av spatialitet, utan också av temporalitet, samt att lyfta fram de kronopolitiska implikationerna för litterärt skrivande. Samtidigt vill jag visa hur denna kunskapsform kan ses som en föregångare till och ett sätt att vidareutveckla konstnärlig forskning.
Tack, då förstår vi precis.
Googla gärna ”kronopolitisk”. Återkom sedan till mig med en förklaring. Tack på förhand. ”Temporalitet” är enklare: ett grammatiskt begrepp som svarar på frågorna: när? hur ofta? hur länge?
Och så har vi namedroppandet: Rosi Braidotti introduceras i förbigående, utan förklaringar eller fotnoter, som en auktoritet på ”figurationens relevans” (ja, ni fattar – eller inte). Till skillnad från kronopolitiken är det lätt att ta reda på att Braidotti är en av genusvetenskapens pionjärer, men varför är hon en auktoritet i det här sammanhanget?
Obegriplig gömma nyckeln-lek
Den här gömma nyckeln-leken är obegriplig, inte minst med tanke på hur lysande begriplig och pedagogisk Mara Lee Gerdén kan vara exempelvis när hon förklarar storheten hos Nabokovs Lolita eller vad hon själv menar med begreppet performativitet, och hur viktigt hon då verkar tycka att det är att göra sig, och bli, förstådd!
Det låter sig sägas att hon kanske kan kräva en sådan nyfikenhet av oss att vi själva ska ta reda på vad hon menar. Å andra sidan är det dumt och kontraproduktivt att inte göra det möjligt för oss att förstå vad det är hon menar och vill förmedla genom att använda de här begreppen.
I stället excellerar Lee Gerdén alltså i att exkludera – alla dem som inte vet vad alla de här namnen står för, som inte kan bakgrunden till begrepp som hon vrider till för att göra till sina egna med delvis nya innebörder, eller som hon programmatiskt vägrar att definiera. Allra främst gäller detta begreppet andra, som är så grundläggande att det till och med finns med i titeln på hennes avhandling. Lite till mans trodde vi nog att vi visste vad det betyder, men den mattan drar hon omsorgsfullt undan för oss – samtidigt som vi måste förstå det för att kunna förstå Mara Lee i den text som i sin helhet handlar om hur det är att vara utestängd genom att vara just andra (inte man och inte vit, bland annat).
Ska man vara väldigt generös kan man säga att hon därmed gestaltar exakt det hon själv har lidit av.
Eller som akademiledamoten och författaren Klas Östergren uttryckte saken i ett helt annat sammanhang, i novellen Kollega med gul skål:
De hade för det mesta misslyckats, kanske för att de var alltför upptagna av teorier. De kunde förklara vad “alienation” innebar, men stod frågande inför en vanlig lie.
info@opulens.se
