NOBELPRISET. Låt fyra författare i stället för bara en, eller två, få medalj och dela på en fortfarande betydande summa pengar. Ivo Holmqvist återlanserar danska författaren Henrik Pontoppidans hundra år gamla idé.
Av skäl som inte undgått någon blev det inga Nobelpris i litteratur i fjol men snart återkommer man som bekant dubbelt upp. Två författare kommer att få ta emot det alltid lika vackra diplomet ur kungens hand. Det blir säkert bra, den interna priskommittén är nu dessutom förstärkt med externa experter med god överblick. I två länder kommer man att jubla, i många andra som vanligt att sura. För övrigt är i toppskiktet av betydande och angelägna författare en lika god som en annan, eller kanske är alla enastående. Fixstjärnorna på litteraturhimlen strålar starkt och är ojämförliga.
Ett enkelt sätt att förmera priset vore att dela upp det. Så har skett ett par gånger i det förflutna. 1966 fick Samuel Josef Agnon från Israel priset samman med Nelly Sachs, invandrad från Tyskland till Stockholm. Och krigsåret 1917 gick priset till två danska författare, den numera med viss orätt ganska glömde Karl Gjellerup och hans författarkollega Henrik Pontoppidan som tvärtom alltid varit aktuell och läst. I dagarna har ett väldigt verk om honom kommit, Flemming Behrendts Livsrusen som är på sjuhundra högintressanta sidor.
På sidan 550 får man reda på att Dagens Nyheter skickade ner Elin Brandell till Danmark i november 1917 där hon charmade den då sextioårige Pontoppidan (och han henne, kan man nog läsa mellan raderna). I intervjun som slogs upp stort avslöjade Pontoppidan att han bara varit i Stockholm en enda gång och att han då försökt förmå redaktör Sohlman på Aftonbladet att bisträcka Strindberg som just då slet hund i Danmark. Men alla ansträngningar var förgäves.
I samma artikel ansåg den klarsynte Pontoppidan att prissumman var alldeles för stor för en författare som vant sig vid att leva under knapphetens kalla stjärnor, och så kommer han med ett demokratiskt förslag: ”För övrigt tycker jag det vore en god idé att dela Nobelpriset så att så många som möjligt skulle kunna få glädje av det. Därmed skulle storleken också bli mera passande (…) Och så tänkte jag mig att man kunde dela upp summan i fyra lika stora delar till en svensk, en norsk, en dansk och en isländsk författare.”
Stöd Opulens - Prenumerera!
Man kan lämna den nordiska begränsningen därhän men annars är det en trevlig tanke som jag gärna passar vidare till den förstärkta priskommittén. Låt fyra författare i stället för bara en, eller två, få diplomet och medaljen, och en fortfarande betydande summa pengar – och därtill den ovanskliga om än uppspaltade äran: delad glädje fyrdubbel glädje. Så slipper vi åtminstone fyra länders sura rävar.
ivo.holmqvist@opulens.se
