NJUTNING. Trots bristerna är Ett system så magnifikt att de bländar bitvis ändå en mycket njutningsfylld läsupplevelse, skriver Elisabeth Brännström och hyllar Amanda Svenssons förtrollande prosa.
Ett system så magnifikt att det bländar av Amanda Svensson
Norstedts förlag
En natt för lite mer än tjugofem år sedan föddes trillingar på Lunds lasarett. Tre barn, två flickor och en pojke som samma natt försågs med en bakgrundshistoria så full av undanstoppade hemligheter att det skulle kunna räcka en hel livstid. Nu blir det inte så, hemligheterna som berör barnens egentliga släktskap med varandra uppdagas istället efter knappt ett kvarts sekel när deras frånvarande far plötsligt försvinner helt och hållet och mammans allt mer oroliga sökande efter honom för fram det som varit dolt i ljuset.
När berättelsen tar sin egentliga början är det 2016 och trillingarna, som vuxit upp i en mycket global värld, har flyttat till olika hörn av det klimatkrisande jordklotet. Sebastian, som är djupt deprimerad efter sin flickväns självmord, har bosatt sig i London, där han till sin egen förvåning fått jobb på ett forsknings-institut som undersöker konstiga hjärnor och fått ett eget försöksdjur att ta hand om, en apa med perfekt moralisk kompass. Clara som fått sparken från sitt jobb som journalist har gett sig i väg till Påskön på ett eget ganska illa genomtänkt uppdrag och Matilda har åkt upp till Västerbotten för att bo med pojkvännen Billy och hans dotter Siri, något som inte blir helt lyckat när Matilda visar sig kapabel att slå ett barn.
Trillingarnas liv i självvald exil har fört dem allt längre bort från varandra, de försöker ibland kommunicera genom mail, men kontakten blir sporadisk och är laddad med gammalt groll. Det hjälper inte heller att de alla dras med sina egna problem. Sebastian är kroniskt deprimerad, Matilda är bipolär och Clara har känslomässiga problem som relaterar till att hennes syster av ren elakhet en gång tog livet av hennes hund. När hemligheterna till sist avslöjas bildas möjligheter till en förening och till nya öppningar i livet för dem alla tre, frågan, som aldrig helt besvaras, är bara om de kommer att våga ta chansen.
Syskonens sökande efter varandra och efter en gemenskap som någorlunda håller ihop, i en värld vars framtid känns osäker, bildar fundamentet för Amanda Svenssons roman som är skriven på ett nästan magiskt språk som riktigt porlar fram över sidorna. Språket är i sig såpass vackert, så medryckande och så fyllt av skrivarglädje och humor att bristerna i själva romanbygget först knappast märks, men ungefär halvvägs in i romanen känner jag för egen del att den här mycket underhållande men komplicerade historien hade krävt betydligt mer känsla för dramaturgisk stringens. Som det nu är, känns den sammanhållande tråden något för skör och berättelsen tillåts ofta, lite tanklöst, vindla iväg in i det alltför absurda och de tre syskonen och speciellt de människor de omges av förvandlas ibland till något som mest liknar serie-figurer.
Trots de här bristerna är Ett system så magnifikt att de bländar bitvis ändå en mycket njutningsfylld läsupplevelse, mycket på grund av Amanda Svenssons bländande prosa och ett underliggande tonläge baserat på en förening av allvar och optimism som både roar och berör. En läsvärd bok som kunnat bli ännu bättre om författaren bara ägnat lite mer tid åt dramaturgin och intrigen.
elisabeth.brannstrom@opulens.se
