Njutbara utläggningar i memoarbok

MEMOARBOK. Brøgger må alltså ha flyttat ut på landet och bildat kärnfamilj, men hon framstår som lika lite provinsiell nu som på 70-talet när ”skandalböckerna” kom. Tvärtom känns världen ofta mycket större när man lyssnar till henne. Och Alf van der Hagen gör ett fint arbete med att förmedla denna värld och den röst som berättar om den, skriver Anna Remmets.

Suzanne Brøgger: Samtalsmemoarer av Alf van der Hagen
Övers. Staffan Söderblom
Norstedts

Den förhärskande synen på den ikoniska och mytomspunna danska författaren Suzanne Brøggers författarskap är att det har varit totalt och kompromisslöst utlämnande. Det kan därför framstå som något överraskande när hon i den nya samtalsmemoaren av den norska journalisten Alf van der Hagen säger att detta är det enda riktigt privata hon gjort.

Samtalsmemoarer berättar, såsom traditionella memoarer brukar, om barndomen, författarskapet, livet, kärleken och nutiden. Den nu 75-åriga Suzanne Brøgger beskriver uppväxten med en svårt psykisk sjuk mamma, vistelsen i Sri Lanka dit styvfaderns jobb förde dem och där den tonåriga Brøgger mötte en dubbelt så gammal fransman som blev hennes ”älskare”, författarskapet och berömmelsen, och hur det gick till när hon, som hade skrivit kultboken Fräls oss ifrån kärleken, skaffade en egen kärnfamilj ute på den danska landsbygden. Mycket känns igen från romaner som Crème fraîche, Ja och Transparence, och Brøgger är till skillnad från en del andra författare, inte heller ovillig att prata om överensstämmelsen mellan fiktion och biografi, samtidigt som hon är tydlig med att hennes litterära produktion präglats av konstnärliga val och överväganden. Det är där gränsen mot det privata går.