NOBELPRISKANDIDATER. Tidigare har Carsten Palmer Schale presenterat ett par starka kandidater till Nobelpriset i litteratur, Colm Tóibin och Annie Ernaux. Här kommer ytterligare en – Nina Bouraoui, från Frankrike.
Åter en annan kandidat till 2022 års Nobelpris i litteratur, utöver de jag redan skrivit om, är naturligtvis fransyskan Nina Bouraoui (född 1967 i Rennes med fransk mor och algerisk far), som dessutom är relativt ung (hon fyller 55 i höst), och som romandebuterade 24 år gammal med ”La Voyeuse interdite” (1991) på prestigeförlaget Gallimard. Denna fick också Prix du Livre samma år, och översattes till svenska redan året därpå (1992) av Jonas Vicktor på Anamma, under titeln Förbjuden betraktelse).
Romanen handlar om en flicka i Algeriet som detaljrikt beskriver sin familj, sin situation, sin lägenhet och kanske särskilt gatan utanför, som hon studerar i all oändlighet. Romanen balanserar mellan realism och en surrealism och belyser i synnerhet begränsningarna i flickans liv. Boken slutar med en återförening av släktingar som förbereder henne äktenskapet.
Sedan har det rullat på. Både i Frankrike, i Sverige och i världen. Hon är med andra ord (ovanligt nog) ymnigt representerad på svenska (knappt ett tjog böcker hittills), även om det främst är några böcker – primärt från de senaste dryga 15 åren – som väckt särskild uppmärksamhet. Exempelvis: Pojkflickan (Garçon manqué, 2000; på svenska 2004), Mina onda tankar (Mes mauvaises pensées, 2005; 2006), Om lycka (La vie heureuse, 2002, 2016), Strändernas skönhet (Beaux rivages, 2016; 2017), Alla människor har av naturen ett begär att få veta (Tous les hommes désirent naturellement savoir, (2018; 2020) och Gisslan (Otages, 2020; 2020). Alla dessa böcker – och fler – är briljant översatta av Maria Björkman och utgivna på Elisabeth Grate Bokförlag. Bouraoui har belönats med en mängd priser.
Identitet, begär, (homo)sexualitet, minne och barndom är centrala teman. Hon säger sig vara inspirerad av bland andra Marguerite Duras och Annie Ernaux. Men också av Knausgård. I hög grad skriver hon sålunda även autofiktivt.
I The Guardian september 2020, formulerade hon sin syn på skrivandet:
”En autofiktion är ett sanningsverk; författaren gömmer sig inte bakom en uppfunnen karaktär, hon är den karaktären. Karaktärens andliga och filosofiska strävan är författarens egen; berättelsens “jag” är författaren som återskapar världen enligt sin egen erfarenhet.
Hon levererar sanningen, utan att ändra eller förfalska fakta, som om hon satt ihop en polisanmälan. Autofiktionens kraft kommer från dess universalitet. När hon berättar sin egen historia beskriver författaren en utvidgad värld, en som förenar oss alla. Författarens egen berättelse är den mänskliga berättelsen, med samma struktur och komplexitet.
Jag kan göra anspråk på att ha en trippelstatus: Jag är kvinna, jag är av blandad ras och jag är gay
Autofiktion uppstår inte från lusten att uppfinna, att skapa en fiktiv annan och berätta en historia enligt reglerna för en viss form. Det är mer ett sätt att uppleva den Andre som en varelse som liknar en själv: “när jag talar om mig själv talar jag om dig.” Det kanske inte är den absoluta sanningen som författaren berättar, men det är hennes sanning som hon levde och upplevde den.
/…/
Jag kan göra anspråk på att ha en trippelstatus: Jag är kvinna, jag är av blandad ras och jag är gay. Med extremhögerns uppkomst kände jag att det var viktigt att berätta mina föräldrars historia: en fransk kvinna som gifte sig med en algerisk man, min mors ankomst till Alger efter 1962, en tid då fransmännen alla lämnade Algeriet; vårt liv där, fullt av skönhet, poesi och ibland fara; upptäckten av min sexualitet. Det krävs mod att gå utanför normen och bli den person du är. Jag ville en gång för alla bekräfta att ens sexualitet, ens identitet har en egen historia, att den inte uppstår från ingenstans, att det inte är något man väljer.” (Översättning: Carsten Palmer Schale)
Teman och ton – smakprov, ett urval, dels från franskan, dels från svenskan)
De här fragmenten är – i princip – skrivna av Nina Bouraoui själv. Men jag har dels valt dem från deras franska respektive svenska kontext –, dels något friserat dem (utan att göra våld på dem) för att göra dem rättvisa eller mer begripliga. Samtliga titlar finns utgivna i svensk översättning på Elisabeth Grate Bokförlag.
Pojkflickan
Jag är besatt av att alltid vara bäst (Brio, min anm. Brio = med bravur). Att vara först i allt. Att vara en pojke med en flickas nåd. I hela Algeriet. I hela Frankrike. I min kropp som gör ont i mig. När kvinnan säger:
-Vilken vacker liten flicka. Vad heter du? – Ahmed. Hennes förvåning. Min utmaning. Hennes förlägenhet. Min seger.
Jag skämmer ut hela världen. Jag har en smutsig barndom. Allt är ett perverst spel. Nej, jag vill inte gifta mig. Nej, jag lämnar inte håret långt. Nej, jag kommer inte att gå som en tjej. Nej, jag är inte fransman.
Mina onda tankar
Mina onda tankar är historien om en bekännelse. Jag ville berätta om jobbet att leva och jobbet att älska.
Det är inte historien om en terapi, det är inte en legend, det är en roman eftersom det är en rapporterad historia; det är historien om min familj, Amie, sångaren, Hervé Guibert, det är historien om mina två länder.
Jag lämnade aldrig Algeriet, jag togs från Algeriet, jag sa aldrig adjö, jag lärde mig att bli Frankrike och jag tror att jag föddes två gånger.
Mina dåliga tankar är också min återkomst till landet där jag lämnade något som aldrig slutade växa bakom min rygg, och som aldrig slutade skrämma mig.
Om lycka
Det finns inget val att älska en tjej. Det är våldsamt. Det är instinkt. Det är huden som talar. Det är blodet som uttrycks. Jag valde inte att gilla Diane. Det är en fysisk lag. Det är en attraktion. Det är som månen och solen. Det är som stenen i vattnet. Det är som sommar och snö. Detta är naturhistoria. det stannar länge i kroppen. Det är oförglömligt. Det här är det stora livet. Jag älskar Diane, jag är miljardär.
Strändernas skönhet
Detta är en enkel, men universell historia. Efter åtta års kärlek lämnar Adrian A. för en annan kvinna. Boken utgör en röntgenundersökning av denna separation.
Oavsett vår ålder, vårt kön, vår sociala bakgrund är vi alla lika inför stor hjärtesorg. Tårar samlas mer än kyssar.
Boken handlar om dem som har förlorat tron genom att förlora sin lycka. För dem som tror att de inte längre kommer att kunna leva utan den andra, och att de inte längre kommer att veta hur man älskar. Att förstå varför ett uppbrott lämnar oss så hjälplösa. Och för att påminna oss om att kärleken alltid kommer att segra.
Alla människor har av naturen ett begär att få veta
(Bouraoi om boken i Le Figaro): ”Jag skriver spännvidden och tystnaderna, vad vi inte ser, vad vi inte hör. Jag skriver de vägar som vi undviker och de som vi har glömt. Jag omfamnar de Andra, de vars historia sprider sig i min, som strömmen av sötvatten som rinner ut i havet. Jag får spökena att prata så att de slutar hemsöka mig. Jag skriver för att min mamma höll sina böcker mot bröstet som om de hade varit barn.”
Med detta verk formulerar Nina Bouraoui en delikat och stark text om begärets och våldets ursprung. På en gnagande, spöklik och lysande prosa. En magnifik roman på jakt efter sig själv, i det inre rummet som minnen öppnar.
Gisslan
Sylvie Meyer är femtiotre år gammal. Jag är tvåbarnsmamma. Jag har varit separerad från min man i ett år. Jag jobbar på Cagex, ett gummiföretag. Jag leder revisionen. Jag har inget brottsregister.
Sylvie är en banal, blygsam, punktlig kvinna; en bra kamrat, en enkel kvinna, som vi kan räkna med. När hennes man lämnade henne försökte hon låtsas att allt var bra. När hennes chef bad henne att arbeta övertid, för att övervaka andra anställda, protesterade hon inte.
Tills den där novembermorgonen då hon revolterar mot allt detta våld i världen, mot andra, mot sin ensamhet. Romanen skissar porträttet av en magnifik, rörlig kvinna: varje smärta och varje ord av Sylvie blir vårt och ekar i vårt liv, i vår del av förlåtelse, i våra förhoppningar om frihet och fred.
Det skulle alltså inte alls förvåna mig om Nina Bouraoui kommer att stå där och skaka hand med kungen i Stockholm den 10 december om ett halvår.
info@opulens.se
