RESONEMANG. “Om förnuftet säger att det är likhet mellan mig och dig då kan vi skapa ett gemensamt kontrakt.” Lis Lovén har läst Steven Pinkers nya bok Rationalitet, utgiven på svenska i översättning av Jim Jakobsson.
Rationalitet av Steven Pinker
Översättning: Jim Jakobsson
Fri Tanke förlag
Nu har jag lärt mig en ny sak. Vinsten att läsa en tråkig bok överstiger svårigheterna. Många gånger genom Steven Pinkers bok Rationalitet har jag fått traggla mig genom logik och gammal filosofisk argumentationskunskap. Det är tråkigt, jag medger det, och jag ville många gånger lämna över boken till sitt eget öde, mig förutan.
Så vem har nytta av denna bok? Säg Donald Trump och känn era egna myror i rumpan. För faktaresistens har att göra med rätt slutledningar. Fakta är rationellt. Svårt, ja, men det klart tänkta ger oss i slutklämmen en, ja många vinster. Pust!
Men all debatt och all diskussion kan vara tråkig om vi känner oss känslomässigt utsatta för de argument som vill vinna över oss till rättvisa, jämlikhet och rationalitet. För alla som inte ger andra människors argument ett rättvist utrymme – ja, de skulle behöva traggla sig igenom Pinkers text. Och den som ännu inte har läst denna bok måste nog kunna förklara varför man inte vill utmana sin tristess för att låta sig själva växa i kunskap. Det vill säga, de behöver inte alls det förklara sig, men ändå!
Pinker har ett sätt att mala sig igenom den kunskap han besitter och jag lät mig ledsagas av hans tankefigurer, bitvis och ett stycke i taget, hela tiden med bläckpennan redo för anteckningar. Efter varje delmoment i boken växte något hos mig. Och det var känslan att min rättighet kan vara en annans lika stora rättighet. I ärlighetens namn måste jag bitvis lära mig att ge alla argument utrymme. Det är frågan om demokratins spelplan, och den planen har många spelregler och koder. Att se in i ögonen på en argumentation med dess felslut fick mig att minnas samtal och tjatter vid familjens middagsbord. Jag mindes min egen uppgivenhet inför åsikter som kunde slungas mot mig, och jag ville täppa igen familjernas åsiktsmaskineri. Detta var det traggel som Pinker väckte upp i mig. Och vad jag förstår finns det många där ute som minns ett lika hetsigt åsiktsmaskineri, och var tusan satt nu felslutet? Om vi behöver logik menar jag!
Om vi antar, eller påstår som Steven Pinker att verkligheten styrs av logik och och fysiska lagar och inte av magi, får då detta antagande, eller påstående konsekvenser för oss? Tvekande och tvivlande skulle jag gå med på det rationella i att observera fakta. Styrs utvecklingen och välståndet av stegvisa framsteg eller av kamp för tillvaron? Om vi behöver kunna tänka klart och denna klarhet har del i våra intellektuella framsteg då borde bildning stå högt i kurs. Men i alla system finns ett felslut, och hur hittar vi felslutet? Ska vi chansa eller fatta ett beslut? Om vad? Så om intelligensen aldrig gör oss immuna, kan vi då ha nytta av det rationella? Och varför då? Och vad händer om vi inte kan tänka kritiskt? För det första: törs vi utsätta oss själva för självkritik? Alltså kan det ligga något i att resonera och reflektera.
Och säger Pinker: ”Fattigdom är lätt att begripa, den ser vi. Det är välståndet som måste sättas in i ett begripligt sammanhang.” Framsteget, säger han, bygger på mer än industri, råvaror, infrastruktur och kapital. Även jämlikhet, välvilja och rättvisa spelar in. Har vi rätt att dominera någon? Om alla förtryckare vill tillintetgöra förnuftet, hur överlistar vi denna maktstruktur? Jo en sak är att förnuftet har sin egen sits, sin egen majestätiska tron. Och hur många får plats där? Det märkliga är också att förnuftet aldrig är bindande. Men det går ständigt att omförhandla. Vilket torde betyda att i ett demokratiskt system kan förnuftet förhandla sig fram till beslut.
Om förnuftet säger att det är likhet mellan mig och dig då kan vi skapa ett gemensamt kontrakt. Fast måste argumenten som leder tvunget hänga samman med principer? Men om ett litet felslut kan livnära sig själv och som senare kan få oanade proportioner, så vadå? Men andra ord skulle vi behöva undersöka och observera förnuftet, men utifrån vad? För Pinker tycks ett sätt vara att närma sig vår natur, vår miljö, vår egen verklighet. Här duger det inte längre med trolldom eller kvarkar. Ner till det grundläggande är Pinkers modell. Det tycks mig så giltigt och basalt att det är här vi kan förbigå det mest fundamentala. Verkligheten i sig! Och visst kan det fundamentala vara oss så nära att det tycks vara blott tidsödande att ens bry sig. Och som jag sa: oerhört tragglande. Men fråga vilken yrkesutövande människa som helst om det inte är i det enkla de kan missta sig. Traggla och tjata sig igenom jobb, jobb, jobb. Efteråt säger vår erfarenhet att vi lärde oss foga samman delarna till en helhet, som blev ett system. Helheten ger oss ett sammanhang och så borde det vara för varje förnuftig människa. Varje kugge i systemet måste hänga med, och det till synes separata måste ta del av rättvisan. Fråga bara kvinnor, barn, slavar och homosexuella och transpersoner! För all del: Låt också vita män hänga med på tåget!
Med andra ord kan enkelheten i verkligheten lära oss se, uppmärksamma, ta in. Och om böcker är ett medel på vägen, ja låt gå för det! Om vi övertygar varandra om det enda rätta: att vi har något med varandra att göra, då bör det finnas metoder, typ argument, som kan leda oss en bit på vägen. Jag tror det är dit Pinker vill ha oss.
info@opulens.se
