När den smutsiga byken ska tvättas

VITBOK. Sverigedemokraterna verkar syssla med en en omvänd historierevisionism där partiet söker putsa på dagens fasad genom att uppmåla en historia som man har föga gemensamt med. Det menar Martin Hägg som jämför tidigare ledaren Anders Klarströms bok “Prima Victoria” med vad som uppdagats i partiets första del av sin omtalade vitbok.

Sverigedemokraternas ursprung är som bekant hett villebråd. Partiet självt brukar beklaga, eller ducka, för sina  lik i garderoben alltmedan partiets motståndare ivrigt letar efter något för partiet komprometterande. Inte så konstigt då att partiets länge emotsedda vitbok har behäftats med lika vitt skilda förhoppningar. Några har hoppats på lite extra bensin på brasan medan andra helst av allt önskat en vitbok som kan dra ett streck över allt det jobbiga.

Under alla omständigheter verkar större delen av det politiska fältet betrakta Tony Gustafssons genomgång av partiets historia och tidigaste eldsjälar som ett hyfsat sakligt och gediget arbete (även om förtroendekurvan fick sig ett hack när det visade sig att Gustafsson själv varit medlem i det parti han fick i uppdrag att undersöka).

Mycket av det som publicerats i vitbokens första del bekräftar det som ”alla” redan visste – bara med lite klarare konturer. Till exempel hur intimt förbundet SD:s ursprung och persongalleri är med starkt främlingsfientliga BSS, Bevara Sverige Svenskt, och den tidens naziskinhead-rörelse. Annat, som den spridda uppgiften om att partiets förste partiledare Anders Klarström dömts för olaga hot, stämmer inte.

2018 gav denne Anders Klarström ut sin självbiografi – också den med fokus på partiets första år 1988-1995. Utan större omsvep bekräftar han hur flera av partiets dåvarande frontfigurer, som Leif Zeilon, Jerker Magnusson och Ulf Ekberg alla tar klivet direkt från BSS in i SD i samband med att partiet bildats 1988. Genomgående beskrivs de obekymrat som jovialiska och trevliga personer lätta att umgås med.

Efter en sådan beskrivning frågar jag mig vad som drev dem?

Men det mest slående med Klarströms skildring av partiets första år är inte hur dess värderingar utvecklats genom åren utan hur kolossalt mycket det bråkats runt partiet. Om och om igen rullas ett och samma narrativ upp om hur Klarström och partiets övriga (då ganska fåtaliga) företrädare reser land och rike runt för att hålla tal eller demonstrerar samtidigt som olika vänsteraktivister överöser dem med inte bara glåpord utan även stenar, glasflaskor med mera. Klarström beskrivning av det gryende partiets första 30-november-demonstration i Lund 1987 är talande:

Polisen öppnade upp kravallstaketet och vi påbörjade fackeltåget med ett par stora polishästar i täten. En ung kille framför mig säckade ihop, träffad i huvudet av en projektil. Stenregnet fortsatte blandat med att även glasflaskor kastades mot oss. En annan kille som gick alldeles framför mig föll ihop när han träffades av en glasflaska som krossades mot hans huvud.

Efter en sådan beskrivning frågar jag mig vad som drev dem? Vad gjorde att de återvände till talarstolen eller demonstrationen – när insatserna kunde vara så här höga? Varifrån kom hatet mot kulturblandningen, kravet på repatriering av utomeuropeiska invandrare, varningarna om att ”svenskarna” höll på att bli en minoritet i sitt eget land, känslan av att Sverige måste ”räddas” och så vidare (allt det som vänsteraktivisterna vände sig så starkt emot)? Från något personligen upplevt? Från nära vänner eller släktingar? Från något de läst? Vare sig vitbok eller självbiografi ger någon vidare vägledning, likt tennsoldater gjutna i en på förhand given form verkar Sverigedemokraterna istället med en gång fast förvissade om vem som är inne eller ute, pålitlig eller opålitlig, svensk eller icke-svensk.

Narrativets grande finale utgörs av media som enligt Klarström antingen helt tiger ihjäl SD-sammankomsten – alternativt kablar ut en (för SD:s vidkommande) mer eller mindre negativt skruvad version av händelseförloppet.

Partiets starkaste sammanhållande kitt verkar förbli detta narrativ om den evigt och utan anledning attackerade och baktalade underdogen och att de stora mobbarna var och förblir media och de politiska motståndarna. Medan Klarström talar om ”systemmedia” (som en del i ”PK-samhället”) i slutet av 80-talet så kallas journalister för ”nationens fiender” (som hotas med ”journalistrugby”) av partiets nuvarande stabschef Linus Bylund. Är det ena verkligen så mycket värre än det andra? Islam är helt klart en vedervärdig religion för gänget runt Klarström men knappast mer vedervärdig än för Richard Jomshof – partiets sittande ordförande i riksdagens justitieutskott. De för ledningen oönskade element (vilka väl mycket slinker med tungan) som dagens partiledare Jimmie Åkesson lägger ner rätt så mycket kraft på att försöka skaka av sig är lika irriterande efterhängsna för Klarström så tidigt som 1992:

Alla vi som arbetar seriöst och hårt för att Sverigedemokraterna ska växa upp som ett seriöst, handlingskraftigt alternativ i svensk politik har med stor indignation sett hur oseriösa extremister agerat lydiga redskap åt våra fiender inom etablissemanget.

Onekligen ett sisyfosarbete. Vare sig Klarström eller Åkesson verkar dock fråga sig vari lockelsen ligger, varför kreti och pleti springer just efter SD. Även där saknas analysen. Klarström har förvisso en poäng i att VAM, Vitt Ariskt Motstånd, inte nödvändigtvis hörde till rörelsen bara för att några av deras sympatisörer råkade hamna på en och samma SVT-filmsnutt som SD (under en demonstration) – men varför ställde sig VAM så tätt inpå från början? Kanske ville de där VAM-sympatisörerna bara åt några av SD:s klatschiga flyers ”Sverige åt svenskarna” för eget bruk – de passade ju så väl med deras egen retorik?

När SD:s Martin Kinnunen nyligen uttryckte att Gustafssons vitbok bara har historisk betydelse – och inte har något att göra med partiet idag – framstår det snarast som en omvänd historierevisionism där partiet söker putsa på dagens fasad genom att uppmåla en historia som man har föga gemensamt med och har utvecklats bort från. Men å andra sidan; för att bli tillräckligt rumsrent för att kunna bli del i en regeringskonstellation krävs inte per automatik en ideologisk omvändelse, det räcker så bra med att motparten tar ett steg närmare.