I senaste numret av branschtidningen Svensk Bokhandel läser jag om en ny typ av litterära event. Ja, jag tror att ett ”event” är den rätta benämningen, för i det här reportaget är stilen management-svenska. Tryfferad av anglicismer som en bättre fruktkaka till jul. Det handlar om hur nya böcker i Body/Mind/Spirit-genren (kom igen: självhjälp är sååå 2005!) promotas av influencers (googla det!) på hemmapartyn med särskild selfie-hörna. Det är glittriga hjärtballonger och det är positivt tänkande: ”Strängt förbjudet: Pekpinnar och dieter.”
Det ligger i betraktarens öga att avgöra om den här presentationen är hjälp eller stjälp i lanseringen av Bonnier-förlagens nya så kallade imprint (googla det!), Yourlife Books. Men på mingelbilderna från förläggaren Carina Nunstedts lägenhet på Odenplan är alla glada och skrattar och kramas. Alla får tygkassar med förlagsnamnet och var sitt exemplar av kvällens bok, Glennon Doyle Meltons självbiografiska skilsmässoroman Love Warrior – en amerikansk bestseller, vald till månadsbok i Oprahs bokklubb (jo, jag googlade). Känd-från-teve-kvoten fylls upp av kvällens influencers: Sanna Lundell och Ann Söderlund.
Influencer, var ordet, sa Bull. Inte det nya svarta, men definitivt det nya smarta. Min googling lär mig snabbt att vare sig ordet eller fenomenet är nytt. Det finns till och med redan en svensk branschorganisation, Sweden Influencers, som sköter bokningar för sina medlemmar. Rätt många är bloggare eller youtubers, som det verkar.
Influencers är helt enkelt den felande länken mellan producenter och konsumenter. De säljer grejer så att det nästan inte känns. Det handlar inte om reklam, utan förtroende. Influencers vet vad de pratar om, de har levt det, gjort det. Deras valuta är det personliga mötet. Att tala just till mig och dig. Utan filter.
Det kan inte hjälpas: jag får en smått åksjuk känsla i magen, ungefär som när jag försöker läsa på en skakig bussresa. Den invasiva anglifieringen gör något liknande med oss, med våra tankar. Skakar horisontlinjen så att det skeva blir rakt. Som när chefsekonomerna på mitt universitet plötsligt började tituleras controllers var det inte bara ett byte av ord utan också en avspegling av marknadstänkandets nyliberala triumftåg in i kunskapsvärlden. Och plötsligt verkar svenskans ord lika hopplöst daterade som en hemmakväll med tablå-teve.
Det här är ingen spaning, det ligger i sakens natur. Det är som med alla förändringar: när vi som är närmast berörda märker det har det redan hänt. Jag misstänker att vanliga författare, kulturskribenter och litteraturvetare hamnar rätt långt ner på förlagens gästlistor för slagkraftiga influencers. Åtminstone de av oss som inte helt självklart kan förväntas bete oss rätt på kramkalaset.
Låt mig bara säga: en influencer kommer sällan ensam. När boksamtal kläs om till litterära Tupperware-partyn är det dags att räta upp bokryggarna och istället börja krama bibliotekarier. Jag försäkrar: behovet av amerikanska plastburkar med praktiska lock i svenska hushåll är kraftigt överskattat. Det går lika bra med plastfolie. Och vad det senaste glammiga imprintet än försöker slå i dig ska du inte låta dig luras. Att läsa böcker är inte coolt. Det är nördigt. Och livsviktigt. Tack och lov.
annelie.branstrom-ohman@opulens.se
