PROSA. Ivo Holmqvist har med stor behållning läst den finlandssvenske författaren Nalle Valtialas ”Go Williams, Go!”. I boken rekapitulerar Valtiala sin tid som stipendiat i USA på 50-talet
Go Williams, Go! av Nalle Valtiala
Litorale
Läsåret 1956-57 fick den sjuttonårige finlandssvenske ynglingen Nalle Valtiala ett universitetsstipendium till Williams College, ett privat elitinriktat college i Williamstown, Massachusetts i USA. Nu har han, långt om länge och med en lika imponerande som förbluffande minnesgodhet, rekapitulerat vad han hann uppleva både på Williams och under liftande runt USA.
Nalle Valtialas kassa var skral och överfarten som inte ingick ordnade han därför genom att arbeta sig över på ett finländskt fartyg. Han skulle senare komma tillbaka till USA i olika omgångar och doktorera (fast i Helsingfors) på James Fenimore Coopers romaner.
Nalle Valtiala är en flitig författare med ett trettiotal boktitlar. En av de mest kända är ”Nationens hjälte”, hans fiktionalisering av det tragiska historien om paret Lindberghs bortrövade och dödade son. Den kom i en stor upplaga hos Bra Böcker 1986. Därtill har han medverkat med en lång rad understreckare i Svenska Dagbladet och skrivit teaterkritik i Nya Argus. Go Williams, Go! är hejaklackens uppmuntrande vrål för hemmalaget vid matcher i amerikansk fotboll, det förstår man redan av det vackra omslaget.
Valtialas minnesgodhet imponerar:
”Något slags delstatsval förestod, olika kandidater skulle väljas till olika poster, vilka kan väl endast intressera en och annan doktorand i dag. Med ett undantag, en man på den yngre sidan, med ett trevligt utseende, klädd i grå kostym och inte i skjortärmarna, lugn och lågmäld, utan yviga gester, idel saklighet. Han hade ett mål i livet. Han ville bli guvernör i The Commonwealth of Massachusetts, då som nu ett demokratiskt fäste. Efteråt fick jag höra att han också blev det. Hans namn var John F. Kennedy.”
Nalle Valtiala har skrivit ner allt i en följd, utan att ta hjälp av brev och annat från den tiden – på slutet har han fogat till en del rättelser, i kortfattade fotnoter.
Williams var ännu inte co-ed och blev samkönat först 1970, så flickor skymtar sparsamt i Valtialas bok, men desto fler sidor ägnas åt bilfärder. Oftast liftade han vilket lätt lät sig göras den gången.
Några år senare fick jag själv tack vare Sverige-Amerika stiftelsen ett liknande stipendium, till Dartmouth College i New Hampshire, ett av New Englands åtta Ivy League-universitet: det året ändrade mitt liv för gott. Också jag såg på nära håll en av tidens berömdheter när jag samman med några få medstudenter åt lunch med Malcolm X – några månader senare sköts han ihjäl i Harlem – men det är en annan historia.
ivo.holmqvist@opulens.se
