GENERATIONSFLÖDEN. “Min upplevelse vid läsningen är starkt präglad av en känsla av att jag är förvisad till åskådarplats eller till att vara del i en livlös fondkuliss”, skriver Rabbe Kurtén i sin essä om Lydia Sandgrens omdebatterade roman Samlade verk.
Konstnären Gustav Becker i romanen Samlade verk av Lydia Sandgren är en inkarnation av myten om den gränslösa, geniala konstnären. Han super som ett svin men lyckas ändå på något sätt skapa konstverk som gör honom till en av staden Göteborgs mest framstående konstnärer. Hur och när han hinner med detta mellan fyllor och depressioner förblir förborgat för läsarna.
Gustavs specialitet är porträtt, kvinnoporträtt. Han målar verksamma kvinnor, inte passiva, lojt tillbakalutade kvinnor, inte ens läsande kvinnor nedsjunkna i en bok; han porträtterar aktiva kvinnor vid datorn, koncentrerat sysselsatta med att färdigställa en doktorsavhandling eller upptagna med att skriva en krävande, intellektuell essä. Framför allt porträtterar han en alldeles särskild kvinna, den bästa vännen Martins hustru, Cecilia.
Gustav är en modern arketyp, en av många som visar sig i Lydia Sandgrens roman. Texten flödar av explicita hänvisningar till författare ur samtidens litteraturkanon, till tidsspecifika artister och musiker, till en ungdomligt osmält intellektuell jargong hos en grupp av första generationens studerande på väg in i den akademiska världen. Med ironisk pregnans låter hon sin huvudperson Martin häva ur sig högstämda floskler om kultur och sitt skrivande i en serie fiktiva intervjuer.
Under texten – i själva berättelsen – återkommer ett antal välbekanta mönster som gör att berättelsen hänger ihop trots den fragmentariska arkitekturen. Dessa trådmönster skapar en fängslande väv av sammanlänkade människoöden där människor med olika bakgrunder och från olika generationer möts och växelverkar.
Martin Berg och Gustav von Becker träffas i gymnasiet. Gustav ber att få sitt ”von” struket ur namnet och de hamnar efter varann i klasslistan. Mer behövs inte för att en livslång vänskap ska uppstå. De följs åt genom gymnasiet; går på fester tillsammans och grundlägger gemensamma alkoholvanor som så småningom blir den enes undergång; reser bort för att ta del av de intellektuella och konstnärliga kafésamtal som de tror förs på vart och vartannat kafé på vänstra stranden i Paris; påbörjar högskolestudier, Gustav på Valand, Martin på Filosofiska institutionen vid Universitetet. Gustav klagar över att det pratas för mycket på skolan, han vill bara måla. Martin drömmer om Den Stora Romanen han vill skriva.
Berättelsen om Gustav och Martin är på många sätt arketypisk. Det kunde handla om Don Quijote och Sancho Panza eller om Sherlock Holmes och Doktor Watson.
Det finns mycket i berättelsen om vänskapen mellan Gustav och Martin som jag känner igen. Jag hade själv en nära vän under hela läroverkstiden, från tio års ålder upp till aderton när vi tog studenten. Vi delade ett intensivt intresse för böcker och läsning, cyklade ofta runt till stans alla bokhandlar för att se om de fått in något nytt, såg alla amerikanska musikaler när de visades på stans biografer, lyssnade på skivor tillsammans även om vår musiksmak inte helt sammanföll – han gillade Doris Day, jag drogs mer åt jazzhållet. Vår vänskap bleknade när vi fortsatte på universitetet. Vi slutade gå på samma fester, jag trivdes bäst där jag var, han trodde alltid att det var roligare någon annan stans och ville dra vidare.
Även kring kring den vänskapen fanns ett homoerotiskt nimbus även om man inte talade om sådant i Finland på 50-talet. Senare samtal med klasskamrater har visat detta. Själv hade jag inte en tanke åt det hållet, blev uppriktigt förvånad när min vän långt senare berättade om sin homosexualitet. ”Du är inte min typ”, tillade han.
Berättelsen om Gustav och Martin är på många sätt arketypisk. Det kunde handla om Don Quijote och Sancho Panza eller om Sherlock Holmes och Doktor Watson. Närmast ligger dock berättelsen om Mozart och Salieri, den ena gränslös och genialisk, den andra jordbunden och strävsam och uppfylld av orealiserade drömmar. Martin fyller skåp och lådor med ofullbordade noveller och romanuppslag samtidigt som han går in i ett ordnat vuxenliv, gifter sig, startar och driver ett förlag, får barn. Gustav hittar på något sätt sin nyktra, produktiva nisch mellan alla utsvävningar.
Inte bara bildkonstnärer lever idag ett intensivt självförbrännande liv, så gör även andra konstnärstyper, författare, kompositörer, musiker. Många författare har beskrivit de där viktiga, nyktra timmarna i början av dagen medan de ännu är produktiva. Sandemose berättar att han har ett sherryglas stående bredvid skrivmaskinen. Han vet att när han tar en första klunk ur glaset ska han sluta skriva, det som hamnar på papperet efter detta är värdelöst. I det längsta försöker han låta glaset stå orört.
Konstnärer har inte alltid behövt utmärka sig genom ett gränslöst och utsvävande liv. En gång i tiden bedömdes konstnärlig verksamhet för den hantverksskicklighet konstnären visade i sina verk. Feodalherrar fungerade som mecenater och höll sig vid hoven med fast avlönade gycklare, musiker, målare. Kyrkan behövde musiker och målare för att förgylla gudstjänstlivet och smycka kyrkorummet. Städer höll sig med stadsmusikanter och konstmålare. Vad har hänt, vart har alla dessa mecenater tagit vägen?
Mönstret i berättelsen om Martin, Gustav och Cecilia påminner mig om andra liknande trianglar i litteratur och film.
Den ärftliga överklassen förlorade i betydelse, och därmed försvann det självklara i att samhällets kultur och konstliv skulle underhållas. Ansvaret övergick på den nyrika köpmannaklassen. Borgarna höll inte hov, deras moral var strängt puritansk. Rikedom skulle användas till att skapa ännu mer rikedom, inte förslösas på nöjen och flärd. Helt nya krav ställdes på konsten och konstnärerna. De skulle utmärka sig som individer, genom sin virtuositet, genom verk som provocerade, i värsta fall genom ett utsvävande, gränslöst leverne som lät tala om sig. Konstverken har blivit investeringsobjekt, deras värde ligger numera i att de är kända och efterfrågade, om någon dessutom njuter en konstupplevelse är detta bara en oavsiktlig sidoeffekt.
Där står vi i dag och detta levandegör Lydia Sandgren i berättelsen om Gustav Becker, geniet, och Martin Berg, den strävsamme, som aldrig lyckas förverkliga sin dröm om virtuositet.
Om Martins och Gustavs vänskap kan sägas bilda en bas, så har triangeln även en spets, Cecilia Wikner, hon som Martin gifter sig med. Martin möter henne, förälskar sig och bjuder in henne. Hon tar plats i deras gemenskap och rubbar balansen men spränger den inte. Vem hon egentligen är förblir obestämt.
Hon blir Gustavs musa, mångfalden porträtt föreställande Cecilia dominerar Gustavs retroaktiva utställning när han ska fylla 50 år. Kritiker säger att Gustav aldrig målat så bra som när han målade Cecilia medan triangeln ännu var intakt. Hon föder Martin två barn. Hon genomgår en havandeskapspsykos i samband med det andra barnets födelse. När hon tillfrisknat gör hon klart sin doktorsavhandling och försvinner sedan spårlöst.
Mönstret i berättelsen om Martin, Gustav och Cecilia påminner mig om andra liknande trianglar i litteratur och film. Felicia försvinner utan spår i Aksel Sandemoses två böcker ”Varulven” och ”Felicias bröllop”. Det försvinnandet ger eko till och med i trubaduren Cornelis Vreeswijk sång om Felicia som försvann. Frågan ställs: ”kan någon säga hur?”
I Truffauts 60-talsfilm ”Jules och Jim” försvinner Catherine (Jeanne Moreau) ur triangeln när hon vinkar farväl åt sina två älskare och kör sin bil över brokanten ner i floden.
Cecilias roll i Lydias berättelse är att förbli det stora frågetecknet för både Martin och dottern Rakel. Berättelsen tycks vilja säga att det inte är möjligt för en kvinna i dag att kombinera den biologiska funktionen att ge liv och föda barn med ett krävande, intellektuellt arbete. Gustav, vännen, avbildar henne när hon är som mest produktiv intellektuellt, absorberad av sitt arbete. Är det verkligen så att de två funktionerna är oförenliga.
Jag kommer att tänka på min egen mor. Hon ”hade läshuvud” och fick bli både student och läsa sig till en magisterexamen, något som inte var särskilt vanligt bland kvinnor födda 1914. I sin ungdom föreställde hon sig en yrkeskarriär utan man och barn. Hade inte min far varit så enträgen i sin uppvaktning och hade inte kriget kommit hade jag knappast blivit född. Jag blev till dagen före min fars avfärd till fronten ”för jag ville ha någonting kvar efter honom ifall han inte kom tillbaka” har min mor förklarat långt senare. Men det var fortfarande inte lätt för henne, förlossningen blev utdragen; de fick dra ut mig med tång.
Författaren Lydia Sandgren är född 1987; Martin, Gustav och Cecilia tillhör hennes föräldrars generation, födda i början av 60-talet, tonåringar och unga vuxna på 70- och 80-talen. I dottern Rakel har författaren ett jämnårigt alter ego och språkrör. Rakel letar efter sin försvunna mor och längtar efter att förstå sina föräldrar. Inför Gustavs utställning ser hon moderns porträtterade ansikte på alla affischer på stan. Vem var hon? Vad hände? Varför lämnade hon oss? Frågorna är många. Även faderns reaktioner är svårbegripliga. Hur kan Martin bara fortsätta att leva år efter år som om ingenting hade hänt. Vad stod egentligen i brevet som Cecilia lämnade efter sig när hon försvann? Varken Rakel eller läsaren får någonsin veta. I en uppgift hon fått att för faderns och förlagets räkning bedöma en utländsk roman stöter Rakel på en ledtråd till moderns fortsatta öde och gör ett försök att följa det spåret.
När jag läste min fars minnesanteckningar insåg jag hur litet vi egentligen vet om varann över generationsgränserna. Inte bara så att han avslöjade saker jag inte visste om hans eget liv. Jag såg också hur litet han egentligen visste om mitt liv som vuxen. Och jag förstod att detsamma även gäller mig. Jag ser bara glimtar av det liv mina vuxna barn lever. I ett samtal med min dotter som tillhör samma generation som huvudpersonerna i Lydias Sandgrens roman frågade jag henne om de verkligen söp så våldsamt, hennes generation på 80-talet, som Gustav och Martin gör i Samlade verk. Med en försiktig sidoblick på sin egen 20-åriga dotter som satt med vid bordet nickade hon bekräftande,
I mitt förråd har jag ett antal kartonger med olästa brev som mina föräldrar skrev till varann innan de ännu hade barn eller ens var gifta, brev som väntar på att bli utforskade. Efter min mors död diskuterade jag breven med min far. Tillsammans hade de haft ambitionen att själva gå igenom och kanske censurera en del av breven. Min mors sjukdom gjorde att de aldrig hann fullfölja projektet. På min fars fråga lät jag honom förstå att han absolut inte fick förstöra breven. Jag tyckte vi hade rätt att i efterhand lära känna våra föräldrar. Om han inte ville att vi, hans barn, skulle få läsa dem, kunde han på sin höjd förordna att först barnbarnen skulle få tillgång till dem. Nu finns de i alla fall där för mig och mina syskon att botanisera i. Det lilla jag redan hunnit läsa har visat föräldrarna i en helt annan belysning och på en helt annan scen än den där jag varit van att se dem, i rollen som föräldrar.
Min upplevelse vid läsningen av Lydia Sandgrens roman Samlade verk är starkt präglad av en känsla av att jag är förvisad till åskådarplats eller till att vara del i en livlös fondkuliss. Hela romanen handlar om Rakels och därmed författarens strävan att förstå sin föräldrageneration, 60-talisterna. Mor- och farföräldrarnas generation finns där bara i bakgrunden, skymtar fram just så mycket som deras barn känner till och är intresserade av dem och deras liv. Jag får en påtaglig känsla av livets framfart. Flödet av nya generationer tar över och lever vidare. Världen är inte längre min värld. Det är med en stark känsla av vemod och saknad jag lägger boken ifrån mig.
info@opulens.se
