Nádas roman ”Skräckhistorier” är både egensinnig och stark

ROMAN. ”’Skräckhistorier’ är en oerhört egensinnigt skriven och stark roman där Péter Nádas trots ett fragmentariskt upplägg lyckas med att hålla samman de många, inte särskilt sympatiska röster som stiger upp från byn.” Det skriver Elisabeth Brännström.

Skräckhistorier av Péter Nádas
Översättare: Péter Tóth och Daniel Gustafsson
Albert Bonniers förlag

Den ungerske författaren Péter Nádas föddes 1942 i en judisk familj i Budapest, hela familjen överlevde andra världskriget, men vid sexton års ålder hade Nádas ändå förlorat båda sina föräldrar. Hans mor hade dött av cancer och hans far hade begått självmord på grund av förskingringsanklagelser.

Nádas, som tillsammans med sin bror Pál fick bo hos en faster, studerade först kemi och arbetade sedan under en tid som journalist och fotoreporter. 1967 debuterade han som författare med boken ”Bibeln” men ett tidigt upprättat skrivförbud såg till att utgivningen av hans verk försvårades.

Han slog inte igenom förrän många år senare med ”Minnesanteckningarnas bok” (1986) och nästan tjugo år efter genombrottet skulle mastodontromanen ”Parallella historier” (2005), som hyllades av en så gott som enig europeisk kritikerkår, ge honom en självklar plats inom världslitteraturen.

Nádas räknas nu som en av Centraleuropas främsta författare, men trots att han fått ta emot flera fina priser och hyllats för sin författargärning är han dock långt ifrån lika populär i sitt eget hemland, ett fenomen som ju tyvärr inte är ovanligt. Han finns, liksom Ungerns hitintills ende Nobelpristagare i litteratur den judiske författaren Imre Kertész (1929-2016) och den internationellt kände, uppskattade mycket regimkritiske Péter Esterházy (1950-2016), inte med i Ungerns numera nationalistiskt och konservativt utformade kulturkanon.

Under åren som flutit förbi har Péter Nádas delat sin tid mellan Berlin, där han är otroligt populär, Budapest och den lilla byn Gombosszeg i västra Ungern där han bott med sin fru Magda Salamon sedan 1984. Det är i den här byn, eller i en by som i alla fall på ytan troligtvis liknar Gombosszeg,  som Nádas har valt att i sin senaste roman ”Skräckhistorier” placera en berättelse om ondska, godhet, och allmänn lastbarhet.

Boken har beskrivits av kritiker som en överraskning från Nádas som mest gjort sig känd för att ingående ha analyserat det etablerade europeiska samhället utifrån sin egen ungerska bakgrund. Vad han nu i stället ägnar sig åt är att göra en djupdykning ner i ett mycket traditionellt, fördomsfullt samhälle, där de som oftast utan egen förskyllan, hamnat utanför den gemenskap som gäller bland de råa, för det mesta obildade och brutala människor som under hundratals år befolkat byn.

När jag för ett litet tag sedan bestämde mig för att läsa ”Skräckhistorier” kändes det till att börja med en smula lätt oövertänkt, men känslan försvann snabbt efter att jag börjat läsa den här udda och grovkorniga berättelsen.

”Skräckhistorier” är en oerhört egensinnigt skriven och stark roman där Péter Nádas trots ett fragmentariskt upplägg lyckas med att hålla samman de många, inte särskilt sympatiska röster som stiger upp från byn. Det är dock en fördel om man trots det otroligt mastiga, ofta brutala innehållet läser boken i ett sträck.

Nádas trådar till sina karaktärers berättelser försvinner ofta och ersätts av andra, för att återkomma senare i flödet och det är ju skönt att slippa leta efter dem i början av romanen.

Märkligt nog känns ”Skräckhistorier” inte alls särskilt svårläst, jag får hela tiden ny energi av de djupdykningar som Nádas gör ner i sina huvudpersoners nuvarande och tidigare liv och situationer. Bilden av byn och dess invånare, som inte är speciellt smickrande, växer sakta fram i all sin brutalitet, som mildras något av omgivningens skönhet och en viss skör sammanhållning som växer fram mellan några av de mest utsatta byborna.

Det är porträtten av dem och deras plats inom, eller kanske snarare utanför byns traditionellt formade gemenskap som utgör ryggraden i den här berättelsen.

Här finns, bland andra, den åldrade Térez, som förvisats från byn när hon fött ett utomäktenskapligt barn, men som återvänder hem och stannar kvar trots att hon aldrig accepteras, och här finns också epileptikern Róza som utnyttjas sexuellt med stor hänsynslöshet av byns män, liksom dvärgen Lillan, och hennes långa vackra son Imre, som har svårt att hantera ett inneboende frö av ondska som borrat in sig i hans själ.

Allt det här innefattas av en skildring som milt sagt kan kallas skabrös. Tonen är rå, svordomarna som ofta är av en sexuell natur, haglar. ”Morsfittan” är det mest använda uttrycket i boken, för att ge ett exempel. Det flyter också blod, urin och avföring ur och runt huvudkaraktärerna och ibland kan man verkligen känna för att andas en gnutta frisk luft.

För min egen del fastnar jag dock i den här historien. I berättelsen, som den framförs, får man, som nämnts, hela tiden leta efter trådar som försvinner och återkommer, vilket innebär att läsaren måste vara på hugget från början till slut. Nádas väcker också en del frågeställningar till liv hos mig gällande begrepp som ondska, godhet, lust och sexualitet i en värld där långt ifrån alla är lika mycket värda.