INKAMYSTERIUM. Den chilenske poeten Pablo Neruda besökte Machu Picchu någon gång mellan onsdagen den 27 och lördagen den 30 oktober 1943. Hur tog han sig dit? Först fem år senare invigdes den slingrande vägen från Aguas Calientes upp till Machu Picchu, den så kallade Hiram Binghams väg.
Jag blickar liksom hundratals besökare ut över inkakulturens mäktiga ruinstad i Machu Picchu i Peru. Nedanför forsar den slingrande floden Urubamba eller Willcamayu, som på quechua betyder “solens flod”.
Och jag suckar av hänförelse, liksom hundratals hundratals turister också gör varje dag vid åsynen av dessa höga berg och denna inkakulturens mest kända skapelse.
Trots att det inte är så enkelt att ta sig hit ökar varje år antalet turister. På en och en halv timme tar en buss oss tidigt på morgonen från Cusco till Ollataytamba , där ett tåg inväntar för att ta oss till Aguas Calientes, ett turiststad bland gröna berg. Därifrån tar en buss oss längs en slingrande bergsväg 700 meter upp till inkastaden.
I oktober 1943, alltså för 75 år sedan, lär poeten och Nobelpristagaren Pablo Neruda ha besökt Machu Picchu. Enligt honom själv kom besöket att bli magisk uppenbarelse som förvandlade honom som människa och som skald. 1945 utgav han ett av sina mest kända diktverk, Alturas de Macchu Picchu ( ”Machu Picchus höjder”), som 1950 blev en del av Canto General (”Den allmänna sången”).
Hur kunde Pablo Neruda komma till inkastaden Machu Picchu, är en fråga som man spontant ställer sig.
Luis Nieto Degregori, en av de mer kända författarna i Cusco, har forskat kring historien med Pablo Neruda besök i Machu Picchu. Hans far, Luis Nieto Miranda, kallad “Cholo Nieto”, träffade Neruda i Cusco 1943. Latinamerika hade öppnat sig för världen och Nieto hade fattat tycke för solidariska äventyrare som Neruda.
I en krönika från 2004 med rubriken “Neruda i Machu Picchu” hävdar Luis Nieto Degregori att Neruda kom till Cusco med tåg på eftermiddagen den 26 oktober. Med sig hade han sin hustru Delia del Carril , den peruanske författaren Esteban Pavletich, tillika press- och propagandachef i regeringen, samt Uriel Garcia, författare, socialist och senator för Cusco.
Cusco, som ligger på 3 500 meters höjd över havet, var på den tiden inte det turisternas Mecka som det är i dag. Staden hade bara omkring 45 000 invånare, varav de flesta talade quechua. De kom in till stortorget Plaza de Armas med sina hattar, färgglada ponchos och lamadjur för att sälja jordbruksprodukter och hantverk tuggande på cocablad.
Vid en välkomstceremoni samma dag utnämnde Cuscos borgmästare Neruda till hedersgäst i staden.
Vid ett senare tillfälle under besöket hyllades han under en ceremoni i Cuscos teater i närvaro av företrädare för kulturorganisationer, konstnärer och arbetare från trakten. Hans vän Luis Nieto Miranda stod för välkomsttalet, som kom att publiceras i Cuscos kommuntidning 1945. Luis Nieto hade lärt känna Pablo Neruda under sin åttaåriga landsflykt från Chile. Under publikens jubel utbrast han bland annat: “Ni har bett mig att framföra en hälsning till denne kampens skald, detta hjärta gjort av morgonens stål. Se på honom, där har ni honom.”
Den morgonen deklamerade Neruda två av sina tjugo kärleksdikter och en förtvivlad sång, några av dikterna i Spanien i hjärtat och Residencia en la tierra (ej översatt till svenska). Efter en och en halv timme tog han avsked av publiken med sin då ännu icke publicerade “Ny kärlekssång till Stalingrad”.
På Alla helgons dag den 1 november gick Neruda och hans hustru på tåget för att fortsätta resan till Chile. På stationen tog delegationer från kulturorganisationer och fackföreningar avsked av dem. Nieto Digregori hävdar att lokalpressen inte informerade om poetens besök i Machu Picchu. Den resan måste ha skett mellan onsdagen den 27 och lördagen den 30 oktober 1943.
“På otillgängliga stigar och på åsneryggar kom vi upp till den förlorade staden: Machu Picchu, den mystiska” (Neruda, Condé sur Iton, januari 1972). “Jag stannade till i Peru och besökte ruinstaden Machu Picchu. Vi kom dit upp till häst. På den tiden fanns det ingen väg. Uppifrån kunde jag se de gamla stenbyggnaderna, omgivna av Andernas höga, gröna berg” (Neruda, Jag bekänner att jag levat: minnen, 1975).
Det sägs att det var hans följeslagare Esteban Pavletich (1906–1981), peruansk författare och politisk aktivist i indianfrågor, som organiserade Nerudas resa till Machu Picchu. Han hade levt i landsflykt i Chile i början av 30-talet och hade då lärt känna Neruda. Pavletich var vid det här laget 37 år gammal och hade erfarenhet av att klättra i berg efter att ha ingått i César Sandinos och Farabundo Martís gerilla i Nicaragua i slutet av 1920-talet.
Mysteriet kvarstår. Hur kom Pablo Neruda upp till Machu Picchu? Först 1948 invigdes den slingrande vägen från Aguas Calientes upp till Machu Picchu, den så kallade Hiram Binghams väg. Och det var först 1950 som Machu Picchu öppnades för turister.
Inkaleden var en tillfartsväg. Alla som gått den intygar att den är en av de mest imponerande och utmanande leder som finns på jorden. Den fyra mil långa leden löper längs branta bergsstigar. Den förkoniala leden med höga trappsteg i sten underhålls i dag av guiderna. Man passerar på vägen flera arkeologiska inkacentra och tunnlar inne i berget. Det tar fyra dagar och tre nätter att komma fram och man passerar en höjd på 4 200 meter över havet i kall luft. Om man haft vingar kanske skulle ha flugit, för detta är himlen. Höjdsjukan kan ge huvudvärk, yrsel, bristande aptit och sömnsvårigheter och kan få komplicerade följer om man inte ser upp. Man måste förbereda sig fysikt inför strapatserna och det är viktigt att dricka mycket te av cocablad. Det är en äventyrlig och fascinerande rutt.
Det andra sättet att komma till Machu Picchu var via Aguas Calientes, dit tåget gått sedan 1934. Därifrån gick färden upp med mulåsna eller till häst. Det var troligen den vägen Neruda tog.
Den dag vi besökte Machu Picchu började det regna på eftermiddagen. Vi tog bussen ner till Aguas Calientes och innan vi hann inta en Pisco Sour började det ösregna med blixtar och dundrande åska. Från terrassen på restaurangen såg vi hur amerikanska, tyska, italienska, franska och spanska turister fortsatte att strömma in till Machu Picchu. Ingen går längre vilse, alla är välinformerade och tar sig fam med hjälp av karta och GPS i sina Iphones. Alla är försedda med regnskydd, mössa och stövlar. Dessa turister kommer för att kriga, tänkte jag.
Resan till Macchu Picchu är än i dag ett oförutsägbart äventyr, också för vältränade turister som tar sig fram en säkrare väg än Inkaleden. Pablo Neruda var mer en flanerande poet än en Indiana Jones, mer en bohemisk stadsdandy och lättsam livsnjutare än en bergsklättrare. Kan han verkligen ha tagit sig upp till Machu Picchu under en fyradagarsritt på en åsnerygg? Jag har inte kunnat få det bekräftat.
info@opulens.se
(Översättning: Anna-Karin Gauding)
