ROMAN. Robert Myhreld är tillbaka med sina marginalanteckningar. Den här gången handlar det om en roman av Bohumil Hrabal.
”I TRETTIOFEM ÅR har jag arbetat med returpapper och det är min love-story.”
Starkare öppning får man leta efter. Någon opponerar sig antagligen, stampar med foten och vrider sina händer som en karaktär i vilken gammal rysk roman som helst och mumlar något om öppningsfrasen i ”Främlingen”. Emellertid ska det vara ett helsike att översätta originalmeningen till andra språk, åtminstone svenskan och, vad jag förstått, engelskan. Något om att ordet ”maman” inte har en exakt motsvarighet på svenska.
Det får vara som det vill med den saken.
Det rör sig om romanen ”En alltför högljudd ensamhet” av Bohumil Hrabal. Författaren föddes i Brno, en stad som ligger mig varmt om hjärtat efter att ha bott där. På två och ett halvt år lärde jag mig fem ord tjeckiska, att åtminstone några invånare är halvstolta över att Lennart Torstenson (stridbar fältherre, lite löjligt namn) aldrig intog staden under det trettioåriga kriget och att någon sorts krokodil rumsterade i kloakerna back in the day.
Verket kom hur som helst att förläggas med publiceringsförbud till följd av dess kritik av samhällstillståndet. Först 1989 kunde den tryckas inom landets gränser.
Haňťa har som ni läste i början arbetat med returpapper i trettiofem år. Vi befinner oss någonstans i Tjeckoslovakien efter det andra kriget. Haňťa har mot sin vilja blivit bildad, ett öde bland andra. Han sliter i sitt anletes svett, brottas med enorma mängder böcker, hela bibliotek rentav och inte sällan verk av utsökt kvalitet både innehållsmässigt och i utförande. Då och då dyker blodindränkta papper från slakterier upp, där köttflugor ”som galna av köttlukten brunstigt parade sig och sedan med ännu större frenesi i ryckiga piruetter skapade ett tätt buskage av vansinne runt det pappersfyllda tråget, så som neutroner och protoner virvlar omkring i atomen.”
Till hemmet har han släpat tonvis med böcker och tusentals av dessa utgör ett snillrikt konstruerat himlavalv över sängen. Det vore också ett öde bland andra, att mosas av sitt privata bibliotek. Mosas gör för övrigt möss som livnär sig på och lever bland den aldrig sinande strömmen av papper som anländer till hans arbetsplats och papperspress. I ”hjärtat av varje bal” lägger han ett uppslagsverk av en klassisk filosof, och med följer ock mössen tillsammans med sitt levebröd in i tillplattningsdöden. Också ett öde.
Haňťas öde är inte bara böckernas. Till detta tillkommer att dricka helt sinnessjuka mängder öl, få två semesterdagar avdragna av sin surmulna chef för varje sjukdag, vilket, visar det sig, inte bekommer papperspressaren så där särdeles mycket eftersom han tycks leva och dö för sitt kall.
Vissa exkursioner företar han sig – både i minnet och i sinnevärlden. Han besöker professorer som numera arbetar i kloaken och efter vetenskapskonstens alla regler drar slutsatser om det mänskliga livet i Prag utifrån mängden kondomer som kommer flytande, de olika typerna av mänskliga exkrementer vid olika veckodagar och det pågående kriget mellan två råttklaner vilka tidigare i enad front stred mot brunråttorna. Nu låg de istället i fejd med varandra i kampen över det underjordiska herraväldet. Hegels dialektik i praktiken, konstaterar han.
Minnen var det också, ja. Han tänker tillbaka på en gammal flamma. Det gick lite sisådär på den fronten, mest på grund av – bajs. Han hade dansat med en Mančinka, det hade varit trevligt, båda var glada, lyckliga och allt det där. Hon skulle bara pudra näsan, ni vet hur det är. När hon återvände till dansgolvet, fann sig emellertid det dansande paret mitt i en ring av mer eller mindre andra dansanta förmågor. Dessa gapskrattade och Mančinka lade benen på ryggen. Hrabal beskriver det bäst själv:
»…jag fick inte se Mančinka igen, inte på flera år, för efter detta började de kalla henne Skitmanča, för upphetsad av damernas dans och överväldigad av att jag hade sagt att jag tyckte om henne hade Mančinka sprungit ut på bykrogens dass där pyramiden av exkrementer nådde nästan ända upp till hålet, hon hade doppat sina hårband i den lantliga latrinens innehåll och sedan från mörkret sprungit in i den upplysta salen där hårbanden i sin centrifugala rörelse hade flaxat och stänkt på de dansande.«
Det är alltså ett inte ringa mått av Švejks ande över det hela. Hur som helst: Haňťa kom några år senare att träffa henne igen där en liknande fadäs (även om vissa kanske inte menar att det är en sådan) inträffade. Kärlekshistorien sket sig, men Haňťa konstaterar helt korrekt att ”den som känner sin förnedring och håller sig till sin ära, en sådan människa är en förebild för världen.”
Vi kan nog utan att skämmas sluta oss till att verket är ett koncentrat av sådant där som kallas symbolik. Potatisgulasch med hästkorven i. Det oändliga antalet verk som skrivs, korrekturläses, sätts, trycks och kasseras bara för att åter bli till pappersmassa som används till att skriva nytt på, korrekturläsas, sättas, tryckas och kasseras för att återigen bli till pappersmassa. I all evighet, amen.
Kanske lurar symbolik i att digna under mängden böcker och kunskap. Eller i råttornas krig och dialektiken. Det går att ana sig till att det lurar något rent satanistiskt i att lära sig saker mot sin vilja – och att kunskapen är ringa värd om den inte används till något.
Det industriella och effektiviserade tillvägagångssättets mord på passionen – alienationen går att skönja om man så vill. Och vad går det inte att läsa in i att professorer under det rådande politiska läget kom att arbeta i kloakerna! Att mössen lever det rätta livet; äter i sig trycksvärtan och dör med den!
Säkrast är ändå att hålla sig till det konkreta, alltså att en morbror som ligger död i femton dygn i sommarhettan mycket väl kan bli ”översållad med flugor och maskar” och rinna ut över linoleummattan ”som en camembert”.
Mums.
robert.myhreld@opulens.se
