ROMAN. Robert Myhreld reflekterar över en roman av Roch Carrier som handlar om andra värlskriget och en begravning. “”Krig, Yes sir!” är en fantastisk liten satirkryddad berättelse, konstaterar Myhreld.
Fransk-kanadensaren Roch Carrier, född 1937, gav 1968 ut den korta berättelsen ”La guerre, yes sir!” Två år senare kom den även ut i Sverige på förlaget Interculture med titeln ”Krig,Yes Sir!”. Carrier hålls idag som en av de främsta fransk-kanadensiska författarna och han excellerar utan tvekan i det kortare formatet. Det är mycket synd att inget mer av Carrier översatts till svenska. ”Krig, Yes sir!” är en fantastisk liten satirkryddad berättelse.
Vi befinner oss i utkanten av en by någonstans i Québec. Sex engelska soldater anförda av en sergeant kommer bärande på en kista. Snön är lika djup och svårforcerad som luften är kall och bitande. Deras kläder är genomsvettiga och de känner hur hakorna långsamt paralyseras av kylan. De frusna svettpärlorna driver huden till bristningsgränsen. Québec om vintern är väsensskilt från horisontalregn och blåst.
Det finns en bland dem som inte fryser. Det är Corriveau i kistan, en alldeles ung man som stupat långt hemifrån i det krig som kom att kallas andra världskriget. Det som är kvar av honom ska föras hem och tas om hand av familjen. När soldaterna så äntligen kommer fram, tar modern och fadern emot ekipaget i sin enkla boning. Det dröjer inte länge innan hart när hela byn trängs inne i huset och spektaklet kan börja. Sorg, glädje, vänskap, hat, vällagrad cider, varma pajer, lustar, patriotism och mycket annat som hör mänskligheten till kan skapa de mest oanade aftnar.
Redan titeln har en udd riktad mot de män som startar krig de själva inte offrar sitt blod för. Carriers värja har emellertid andra ärenden. Den gör bland annat upp med engelsmännens arrogans och förakt gentemot French Canadians, dessa ”rädda, föga intelligenta” och ”motspänstiga” grisar. Till och med en anglofil av Hakelius-mått skulle finna det lite tillfredsställande när den engelska fanan skändas och används som både filt och duk innan det hela är över.
Humorn är kärv på ett vis som kommer mig att tänka på en särskild hädangången västerbottnisk författare. Tonen bärs upp av några minnesvärda och lätt excentriska karaktärer, de många urspårade scenerna och flera finurliga dialoger vilka inte sällan har en religiös underton. Synden, straffet och den antagligen långt bort stående förlåtelsen utgör treenigheten som löper genom texten. Att bli en förtappad själ tycks vara en mycket enkel sak.
Känner du dig själv en gnutta förtappad och söker vägledning ska du inte misströsta. Sätt dig bara på bänkraden bredvid de andra när Corriveau ska gravsättas så ska du få dig en avhyvling av rent bibliska mått. En katolsk präst kommer nämligen att med svavelosande ord kasta sig ut över församlingen och förkunna att livet i allmänhet är alldeles för långt eftersom ni – du och dina bänkgrannar – hinner bli förtappade både en och tio gånger.
Västerbotten var det, ja.
robert.myhreld@opulens.se
