HISTORIA. Det fina med Augustpristagaren Magnus Västerbro är hans bildning, smidiga penna, varma hjärta och en under texten pyrande och litet elak ironi, skriver Robert Myhreld som läst en aktuell bok om Karl XII.
I ett kort ögonblick med osedvanligt mycket inspiration hade jag en sen kväll beställt ett recensionsexemplar från Bonnier av Magnus Västerbros bok Tyrannens tid: Om Sverige under Karl XII. Jag blev förvånad när den dök upp, tänkte att det måste skett ett misstag. Icke! Sökfunktionen i Outlook avslöjade sanningen. Det visade sig emellertid vara ett genidrag. Boken är ju alldeles förträfflig.
Jag är inte så mycket för svensk historia längre. Särskilt inte om det rör sig om kungar och annat patrask. Därför håller jag mig ofta borta böcker om just detta, men egentligen var det inte så konstigt att jag beställt den: Tyrannens tid lät ju som något som låg i linje med mitt intresseområde. Smädande av kungar smakar alltid gott. Jag har aldrig förstått hyllandet av kungar och andra enväldiga personer. I hemlighet filar jag om natten med en slö morakniv på fotknölen tillhörande statyn föreställande Gustav II Adolf här i Göteborg. Ses vi 22:03 i afton?
Karl XII alltså. Biografier om honom går det tretton på dussinet. Min första kontakt med karln var naturligtvis genom Herman Lindqvist. Vid sidan av Bo Landins naturprogram var Hermans program min andra stöttepelare i barndomen. Bo hade vänligheten att visa och berätta lite om koalor. Där fick jag se våldsamma och närgångna koalavåldtäkter. Ni borde kika upp det. Redan som barn var jag alltså ett föredöme; en moralisk och intellektuell stenstod som avvisade allt från Småstjärnorna till Rederiet. Vid åtta års ålder kunde jag utantill recitera hela program om häxbränningen och berätta allt om djurlivet i Australien.
Ett av de starkare minnen från denna tid av barndomen är knutet till ett Lindqvist-signerat avsnitt om Karl XII. Tillsammans med de vanliga teorierna kring händelseförloppet som föranledde döden, visades kraniet upp. I fokus var ingångshålet. Samtidigt satt jag och åt jordgubbssylt med fil. Sylten var väl tilltagen med hela bär. Resultatet av kombinationen kranium och jordgubbssylt? Att jag nu förknippar jordgubbssylt med en av storhetsvansinne drabbad konungs hjärnsubstans. Jag misstänker att det är därför jag gillar sylten så mycket.
Ni är nog rätt förtrogna med både sylt och kung. Som ni vet brukar kungar göra fullständigt vansinniga saker mot den befolkning de säger sig vilja skydda. Karl XII var något i hästväg. Han lyssnade inte till vare sig bra eller dåliga råd utan blev i stället tvär. Att de längre ned i hierarkin skulle lösa omöjliga order var upp till dem. De skulle vara tysta och ur den svenska mullen hårdhänt gräva fram både pengar, förplägnad till soldaterna och framför allt muskötmat. De som stod i främsta linjen, fick huvudet avslitet, knall och fall. På menyn för de andra mjältbrand och infektion. Fältskär en lysande karriärväg. Överhögheten fick vara kreativ, men det ledde inte till annat än att inte alls få drängar och bönder vägrade ta värvning trots att det var vad kungen, fogden och gud krävde. Många stympade sig själv eller smet upp i skogen för en klassisk runda kurragömma. Om man inte var så mycket för lekar och annat gick man helt enkelt och hängde sig. Det säger väl en del om de ärofulla fälttågen som väntade.
De kvinnor och barn som blev kvar i Sverige hade inget annat val än att gno på. Dels skulle de sköta sina egna göromål, dels det som nu inte kunde skötas av männen som hade fullt upp med att dö nere på kontinenten. Boken är utmärkt på den här punkten. Den påvisar utan att darra på manschetten en endaste gång på den oerhörda ojämställdheten mellan kvinnor och män. Jag svär på min egen grav att det inte är ett simpelt försök från Magnus att blidka även de mest galna och rabiata feminister. Ni vet de som springer runt och biter huvudet av män och anser att dessa är ett evolutionärt misstag. Något som på sikt antagligen kommer rättas till i efterhand.
Det fina med Augustpristagaren Magnus Västerbro är hans bildning, smidiga penna, varma hjärta och en under texten pyrande och litet elak ironi. Folkets verklighet utgör resonansbotten, Karl XII och hans galenskap svävar ovanför denna. Vid sidan målas de storpolitiska skeendena upp på ett intresseväckande och utbildande sätt. Sömlöst glider den tillgängligt skrivna texten mellan bönders, soldaters, prästers, adelsmäns och drottningars livsöden. En bedrift god som någon! Och framför allt ett handgrepp som gör boken värd minst något pris.
Vi hjälper författare och kreatörer att formulera sin idé, att hitta rätt tilltal och att nå ut.
Avslutningsvis en kriminellt tunt underbyggd tanke kring frågan varför högerfolk till Karl XII dras. Han som fast hand drev Sverige till ruinens rand, tack så mycket. Kan det bero på att han var enväldig; att han framstod som redlig, stark och krigisk. En man som helt enkelt krävde fullständig lydnad från vem det än nu månde ha varit. Han vann slag men förlorade kriget. Härur stammar funderingen. Vad ledde hans så kallade bedrifter till? Misär för folket och en kula i huvudet för honom själv. Så kan det vara.
Nu kommer invändningar strömma till från nazister, professorer och autodidakter inom historia, kanske något i stil med: ”Utan honom hade vi antagligen levt i ett muslimskt kalifat och snart vill de väl byta ut Fröding mot Jalal al-din Rumi.”
Invändningar lämnar jag åt expertisen och högerextrema.
Han sköts och föll knall och fall av en projektil från ett norskt skjutvapen. I en annan situation med ett mer utdraget döende hade det kunnat låta så här: Et tu, svenska folket? För det hade förr eller senare avslutat hans liv – genom en kula eller kniv från en svensk.
Jag kan förresten rekommendera ett besök till Livrustkammaren. Där står Karl XII uppstoppad. Jag misstänker att huvudet är till brädden fyllt med gammal jordgubbssylt.
robert.myhreld@opulens.se
