LITTERATURFEJD. I tre decennier har det riktats kritik mot Sven Delblanc för att han anses ha nedvärderat Selma Lagerlöf i standardverket Den svenska litteraturen. Gunnar Lundin har läst en bok som innehåller Delblancs Lagerlöfstexter och debattinläggen som följde, men också uppsatser i ämnet.
Sprängstoff och episk urkraft
Sven Delblancs texter om Selma Lagerlöf. Debatten. Komparationer.
Redaktörer: Lars Ahlbom och Anna Nordlund
Carlssons bokförlag
I Sprängstoff och episk urkraft (Carlssons bokförlag) har Sven Delblancs artiklar om Selma Lagerlöf samlats. Redaktörerna Lars Ahlbom och Anna Nordlund har även infogat polemik i samband med artiklarna och avslutar tillsammans med Daniel Skogman med uppsatser där frosten som uppstod mellan Lagerlöfsällskapet och Delblancsällskapet med anledning av Delblancs presentation av Lagerlöf i Svensk litteraturhistoria (1983) utan att helt upphöra (se Nordlunds bidrag) har ersatts av ett försonande blidväder.
Polemiken från Birgitta Holm, Vivi Edström och andra mot bilden av den omedvetna berättaren och sagonornan var riktig; Selma Lagerlöf var beläst (jämför bara inledningen i Gösta Berlings saga med första sidan i Carlyles The French Revolution), intellektuellt medveten och samhällskritisk. Schismen som följde vände fortsatt dialog över ända. Här lyckas man alltså genom uppsatser från båda läger mer eller mindre vända den rätt igen.
Då Delblanc menar att det var genom att äta av frukten från kunskapens träd syndafallet uppstod så är han ett exempel på att det är genom kunskap vi kan få en balans mellan förnuft och enkelt driftsliv. Den paradoxen finns ju i mötet mellan upplevt elände och mystik. Orden är ett sätt få känning med det ordlösa. Och här tillhör Selma Lagerlöf och Sven Delblanc samma konfessionslöst religiösa släkte; de är varken filosofer eller teologer utan konstnärer. Den insikten förmedlar Lars Ahlbom i en uppsats om Delblancs väg till Lagerlöf, vilken sedan följs av en analys av likheter och skillnader. Vad som från början tycks haft som uppsåt att gjuta olja på vågorna har blivit två – genom jämförelsen – skarpt utskurna porträtt. Den historiska bakgrunden är hos Ahlbom ett Sverige i utveckling från bonde- och adelsland till modernitet.
Anna Nordlund visar i sitt bidrag med tillbakahållen indignation – som en gång initierat en doktorsavhandling – hur Delblanc slingrade undan kritiken för att mot slutet absorbera den i mer allmänna formler. Nordlund tar i ett intressant avsnitt upp svårigheten för manliga författare att tillämpa “godhetens estetik”. Gottköpsslut är en manlig stötesten. Men Jane Austens happy endings har inte minskat värdet i hennes romaner. Och även Selma Lagerlöf balanserar berättelsen och lyckas beröra på djupet – slutet kunde varit ett annat utan att berättelsen farit illa. (Motsvarande fenomen finns i poesin: dikter som går djupt ligger ibland nära pekoralet.)
I Delblancs tidiga roman Prästkappan brusar berättarglädjen emot läsaren på varje sida. Det hade varit om inte förödande så hämmande för författaren att i det skedet ”förstå” Lagerlöf. När en sträng på lyran vibrerar har författaren funnit sitt ämne.
Upphovet till trätan kunde något förenklat sägas vara Delblancs förblandning av litteraturdocenten och författaren. Och varje invändning– hur riktig den än må vara – faller inför denna volyms huvudavsnitt: Delblancs möte med sin värmländska förebild i förorden till de tio banden Samlade verk. Texter som redogör, ofta bara refererar innehållet i en roman, är bland det mest dödande och tålamodsprövande litteraturkram man kan utsättas för. Hur överraskad och glad blir man då inte av att läsa dessa förord. Det är ett levande, stundom gnistrande, möte. De utgör samtidigt en psykologisk biografi in nuce ( i ett nötskal, reds. anm.). Delblanc både oroar genom att beröra och lugnar genom att upplysa, så som en författare ska göra.
info@opulens.se
