LYRIK. Två unika poeter presenteras av Cecilia Persson som känner sig inspirerad. Det rör sig om svenska Ann Jäderlund som i år kommit ut med en diktsamling i nyutgåva och danska Signe Gjessing.
Som en gång varit äng
Ann Jäderlund
Nirstedt/litteratur förlag
Ut i det o-lösa
Signe Gjessing
Modernista
Nu ska jag göra nånting jag aldrig gjort förut som kritiker. Jag ska nämligen börja med en egen dikt som ville skrivas till följd av läsning av två unika poeter: svenska Ann Jäderlund och danska Signe Gjessing. Det är konklusionen av hur dessa diktsamlingar landade och grodde i mig. Vad de sade i mig — i underströmmarnas språkliga algblommande oceaner och grönskans trädgårdar och skorstenarnas sot och röksignaler.
Vi såg det komma innan det kom
– spegelsystrar hör när O, Omega –
väser och åter blir Oket!
Vi såg kniven glänsa, vi vet
när liemannen står runt hörnet med ett varggrin
/ Och ängen var blodbad
plommonen krossade
vallmon svart och Vi
såg det komma väderstreckens speglar, gungade runt
och vi såg det komma, O,
Omega, tunga ok.
Vi såg det komma.
Vi såg det komma.
Vi kände när det kom.
Recensionen är därmed mer en reflexiv respons på två av Nordens starkaste kvinnliga poeter. Och, egentligen är det givetvis det mest positiva som går att säga om två poeter att poesin väckte skrivlusten i mig i den ”andra rollen” som poet.
Jäderlund och Gjessing är förelöparna både till varandra och efterföljande poeters stafettpinne i ordens oändliga kretslopp. Jäderlund och Gjessing är båda: Unika. Karismatiska. Begåvade. Innovativa. Hos dem finns: Motståndet. Egensinnet. Djuplodandet. Det insiktsfulla. Och sorgsna själars intelligenta modiga och tärande penetrering, i det strukturella våldets språktyranni. Språket som frihet och fängelse. Dubbelheten. Motsägelsen. Och mellan dessa poler pågår livet. Och, så vokalen O, som är poesins egen filologiska, epistemologiska, hermeneutiska, metriska, semantiska, ontologiska skräckinjagande och kärleksfulla alfabetsmusa, som både är ”o–löslig” och ”måste lösas”, för poesins flödande libido och att O, rent av är ödets, Guds vokal? O, är poesins utmaning och möjlighet.
Gjessings titel summerar strängt taget O:s traditioner och förnyelse genom litteraturhistorien. Sen i sin tur fångar Jäderlund i en fullmatad sentens O:s tveeggade essens och att utropstecknet ingår som grammatisk markör för vokalens poetiska särställning. Det är otroligt att poesin kan åstadkomma dylikt: fånga upp det centrala för poesin, mystiken och brytningen/ utvecklingen av modernismen till ”post” – inkluderandet av teoretiska problematiseringar av modernismen och att tänka språket som helhet.
O källa! Utan dig finns ingen längtan
Jäderlunds Som en gång varit äng och Gjessings Ut i det o-lösa, är nästan att likna vid en språklig gemensam kropps siamesiska tvillingar men den ena brunhårig och den andra blond. Ljusa och mörka. Skuggorna. Samspelet dem emellan. Jäderlund har översatt en av Danmarks mest strålande och egenartade poeter och ytterligt märkligt, eller helt logiskt så känns det som Gjessing är det estetiska tilläggets poetik, till Anna Jäderlunds uppmärksammade debut Som en gång varit äng 1988, som nu ett av Sveriges mer intressanta poesiförlag: N/L:s förlag synnerligen lovvärt ger ut i nyutgåva. Det är i ett efterhandsperspektiv smått obegripligt att Jäderlunds debut skapade en debatt om hennes poesi som just ”obegriplig” poesi, när den tvärtom begripliggör de komplexa och mest laddade frågor om sexualitet, relationer, jaget, varat, detet, intimitet och språkets ihåligheter och tomrum som fylls med innehåll som hon redan när hon skriver dem, är en brist för vad hon anar, när det omedvetna slungar upp insikter som hon behöver säga, bearbeta och förmedla. Hon känner vad som vill sägas med den lyhördhet och självreflexion som krävs för en sådan poetisk ansats.
Det är en stor bedrift att ha den fingertoppskänslan för det verkligt krävande arbetet i språket och själen. Sen att Jäderlund även är en lysande översättare gör ju knappast hennes ställning som poet mindre välförtjänt, tvärtom! Det som uppstår mellan Jäderlund och Gjessing är något så ovanligt som en didaktisk och dialektisk bild av vad översättning av översättning är. Allt språk är översättning. Framlänges och bakläges. Polyfont. Det dialogiska ordet. Jäderlund och Gjessing är som ett skolexempel på Bachtins, Bachelards och Barthes språkteorier, och väldigt mycket Freuds, Lacans och Kristevas antaganden om det gåtfulla inres vattenur. Röstspelet mellan två exceptionellt intuitiva poeter: det omedvetnas poesi, fruktköttets sexuella metaforer, själens arketyper som föder orden från urkällor och det skrivande subjektets uppror mot ödet som en fixerad formel för strukturellt könskodat våld mot begäret och självet.
Den sortens våld som sipprar in i alla delar av tillvaron. Och när poesi är som allra bäst avtäcks lögnerna och varats och intets grimaser. Den objektifierande transcendentala blickens metafysiska traditioner, står som en mur mellan självet och den andre. Dubbelheten. Motsägelserna.
Stöd Opulens - Prenumerera!
Det går att drista sig till att säga att författarna gjorde Freud medveten och att han gav litteraturen en vidare tolkningsram. I synnerhet Jäderlund är den som skapar förståelse kring svårigheten för kvinnor att vara begäret i ett patriarkat. Och Gjessing bygger på detta med vetenskapens naiva tilltro till förnuftet som primat för sanningens sesam öppna dig. Hon skapar en skapelseberättelse och river ner den i samma rörelse. En form som är smått genialisk, i att fånga vårt behov av svar som alltför ofta spär det redan bortträngda, förnekelserna och förtrycket som bor i allt ”så är det bara”. Vetenskapen som ytterligt problematisk i sig som diskursen som påstår sig veta vad om både universums uppkomst, döden, sanningen och livet, vad människan tillåts vara.
Fulländning uppstår genom att läsa ihop Och som en gång varit äng och Ut i det o-lösa, något som självfallet inte hade låtit sig göras om det inte vore så lyckosamt att Signe Gjessing fick sin mest lämpade översättare i Ann Jäderlund. Översätta är också att skriva någons dikt, fast på annat vis. I mötet mellan dessa två diktsamlingar är det optimalt när två av nordens ledande poeters vägar korsas.
Samspelet dem emellan återigen: Översätta och översättas. Tolkas och omtolkas. Öppna fragment. Kaos och ordning. Det är pågående processer alltsammans och poesin kommer åt de dimensionerna. Dikternas mångfaldiga språk gör läsaren omskakad och också lite klokare (förhoppningsvis). Det är som en brokad, av utsökta polyfonier, ja, likt graciösa ballerinor med sträng disciplin så trippar de in och ut i varandras underbara dikter.
Signe Gjessing:
Direkt tillfrågad fosterskada
knuffar till
en plisserad stjärnkatalog proppfull med sekunder under kejsarsnitt
vi kör om.
dessa cornflakes
håller en hel dag.
De. Av alla.
Dunkandet, som världen är i,
Dånar.
Och Jäderlund svarar:
De små röstbladen
Rör sig i hans vätska
Vitt är inte min vätska
Pistillerna drar sig samman
Aldrig mer ska det blomma
Det har aldrig blommat
Perforera honom.
Det finns liksom bara en sak att göra och det är att säga stort tack för en inspirerande upplevelse som en kritiker och poet sällan får uppleva. Ni är så jädrans bra, Ann och Signe!
O, poesi!
cecilia.persson@opulens.se
