TUNGSINT. “Det är svårt att se Jag föreslår att vi vaknar som något annat än en bearbetning av egna upplevelser och den balanserar på gränsen för att hamna i självhjälpsbokträsket”, skriver Carolina Thelin om Beate Grimsruds nya roman.
Jag föreslår att vi vaknar av Beate Grimsrud
Albert Bonniers förlag 2019
Det här är en poetisk berättelse om en fager räv, en kär råtta, skrivande, familjeband, åldrande och boxning. Men mest är det en mörk skildring om cancer. Lika bra att säga det med en gång: Jag föreslår att vi vaknar är, trots det genomarbetade vackra språket, en tung och alldeles för lång roman där frågor om död och liv vrids och vänds i det oändliga.
För drygt tio år sedan fick jag leukemi (eller fick och fick – det var ju inte precis en gåva). Jag stod inte ut med medömkan och när de katolska föräldrarna till min dotters klasskompis sa att de bad för mig blev jag arg. Efter att jag friskförklarats hatade jag klyschor som att jag nu torde uppskatta livet mer, som att jag på något sätt skulle vara tacksam. Beate Grimsrud skriver delvis om just detta – det olidliga i att bli betraktad som någon annan än den man egentligen är och att sjukdomen aldrig någonsin för något gott med sig.
Grimsrud – född och uppvuxen i Norge men bosatt i Sverige sedan tjugoårsåldern – är dramatiker, författare och filmregissör. Hon har, sedan debuten 1989 gett ut sex romaner, skrivit barnböcker tillsammans med författaren Inger Alfvén och har nominerats till både Nordiska rådets litteraturpris och Augustpriset. För Jag smyger förbi en yxa (1999) fick Grimsrud Sveriges Radios romanpris. Hon översätter själv sina verk till norska.
Stöd Opulens - Prenumerera!
I Jag föreslår att vi vaknar växer huvudpersonen Vilde också upp i Norge och flyttar till Sverige i tjugoårsåldern. Även hon skriver dramatik och gör film. Vilde lever med sin älskade O – en kvinna med passion för odling på deras gemensamma sommarstuga. Medan O röjer och planterar odlar Vilja sitt skrivande på kammaren. När de är i Stockholm arbetar de och umgås med nära vänner. I Norge finns Vildes 90-åriga mor och syskon, det är starka band dem emellan och modern har en central roll i romanen. Förutom skrivandet boxas Vilde och är överhuvudtaget en mycket aktiv människa. Hon rusar fram i livet, knarkar både arbete och träning. Tills det upptäcks att hon har bröstcancer. Tillvaron ställs upp och ner och blir en kamp på liv och död.
Samtidig betraktar en räv och en råtta detta ödesdrama från skogen bakom sommarstugan och från kloakerna i staden. De parallella avsnitten med de filosofiska djurens funderingar ger oss läsare ett annat perspektiv på det annars realistiska händelseförloppet. Råttan är kär i Räven vars “rävsvans är fredagsmys och sockervadd för råttblicken” men det vågar hon inte yppa något om. En råtta kan väl inte duga åt en räv! Eller? Jag tycker om de båda djuren som på så många sätt påminner om oss. De befinner sig i närheten av Vilde och bestämmer sig till slut att försöka rädda henne…
Vilde hatar att vara den svaga, hon som alltid varit den starka, men nu är det O och vännerna som stöttar henne. De finns där hela tiden och det är fantastiskt att de orkar med, för det gör knappt jag. Hon suger musten ur mig – eller snarare Grimsrud gör det. Och det är nog det som gör romanen så outhärdlig. Det är svårt att se Jag föreslår att vi vaknar som något annat än en bearbetning av egna upplevelser och den balanserar på gränsen för att hamna i självhjälpsbokträsket. Det är nog alldeles för elakt sagt men om den hade bantats ner till hälften skulle jag kunnat ta den till mig och mäktat känna medömkan med Vilde.