ESSÄ. Trots alla prövningar överlever moralen – om än rejält kantstött – hos majoriteten av karaktärerna i Karl Ove Knausgårds Morgonstjärnan (recenserad i Opulens 3/2 2021). Det berättarjag som rör sig på etikens allra tunnaste is övertygar dock inte. Varför är det så och är problemet en fråga om moral eller estetik? undrar Valle Wigers.
Premissen för romanen Morgonstjärnan (Norstedts förlag) av Karl Ove Knausgård: En återkomst till den stora berättelsen och ett farväl till den autofiktiva besattheten av jaget. Bort med det begränsade persongalleriet och det fria förhållningssättet till kronologin. I stället ett bokstavligt brännande nu. Två glödheta dagar i slutet av augusti från start till mål, utan några narratologiska eller geografiska utsvävningar. Experimentlustan hos Knausgård återfinns denna gång i tematiken och berättarperspektivet: En ny och mäktig stjärna stiger plötsligt upp ur havet, med omfattande konsekvenser för de nio karaktärerna som ledsagar läsaren genom textmassan, där dialogen med religionen tycks outsinlig och de bibliska referenserna duggar tätt.
Som en röd tråd i texten löper motsättningar vi känner igen från författarskapet – förälder/barn och särskilt då fader/son, sjukt/friskt, sanning/lögn, liv/död – som denna gång kompletteras med morgonstjärnans dubbelreferens i bibeln till Djävulen och Jesus. Läsaren upplever så en ständig vågrörelse mellan himmel och helvete, där Knausgård strategiskt mejslat fram figurer i yrkesgrupper som per definition tvingas utmana sin egen moral i mötet med de stora existentiella frågorna. Prästen Kathrine, vars knakande äktenskap leder till grubblerier om Gud, samtidigt ska den krympande församlingen hanteras. Nattsköterskan Turid som utöver ett egoistiskt svin till man och en deprimerad son jobbar på ett mentalsjukhus med onanerande förvirrade och inte minst nyckfulla patienter. Sjuksköterskan Solveig, privat i medelålderns skruvstäd mellan åldrande mamma och distanserad dotter, i yrkeslivet ständigt balanserande på den sköra tråden mellan liv och död. Så här beskrivs hennes toalettbesök med modern: ”Jag tog hennes arm och gick långsamt bredvid henne in i badrummet. Där drog jag ner hennes trosor, lyfte upp klänningen och hjälpte henne ned på toalettstolen. Hennes ben var så tunna och vita, och skakade nu när kroppsvikten inte längre tryckte dem mot golvet.” I stycken som dessa (och de är många i romanen) når Knausgårds utsaga i en intervju i The Paris Review sin fulländning: “For life, it’s very, very bad to be sensitive, but for a writer, it’s very good”.
Med samma känsliga omsorg noteras varje detalj av naturen och djuren som befolkar den. Det är som om Knausgård vädjar till läsaren att inte glömma bort alla fåglar, ormar, grävlingar, rävar, nyckelpigor och krabbor där ute. För att inte tala om katten med avslitet huvud och spindeln som går under namnet Kungen. Och givetvis hjortarna som dyker upp flera gånger och får vara med i romanens avslutande scen, vilket inte framstår som en tillfällighet. Det går inte att undgå att tänka på serien The Leftovers, där magiska inslag och inte minst en vildsint hjort spelar en viktig roll. Det faktum att Linda Boström Knausgård använde sig av seriens soundtrack, Max Richters makalösa musik, som ljudmatta i sitt ”Sommar i P1” från 2017 samt att produktionsbolaget bakom serien även förvärvat filmrättigheterna till den manlige Knausgårds “My Saga”, en fantastiskt underhållande essä om den delvis körkortslösa och konstant kedjerökande jakten efter vikingalämningar och Amerikas själ, förstärker intrycket att serien inspirerat ett och annat i Morgonstjärnan.
Därtill är vår förmåga att förlåta betydligt större i fantasins värld, eftersom ingen dör på riktigt.
Men så var det då problemet med Jostein, som tvingats lämna kriminaljournalistiken och förvandlats till en måttligt intresserad kulturjournalist och som i jämförelse med exempelvis arkitekthustrun Vibeke skänks relativt mycket sidutrymme. Till skillnad från övriga karaktärer, där moralen lyckas överleva trots de omfattande prövningarna den utsätts för, även om det svajar till betänkligt hos de unga berättarjagen där ”moralen ännu är under förhandling”, som Claes Wahlin vackert formulerar det i sin recension i Aftonbladet, så halkar Jostein till på ett sätt som gör att läsningen skaver.
Inom dramaturgin brukar det heta att en läsare eller tittare måste kunna relatera till karaktärerna, utan att nödvändigtvis behöva tycka om dem. Därför fungerar det utmärkt med antihjältar som Tony Soprano eller Walter White – det är fullt tillräckligt att vi förstår motiven till deras handlingar. Således hejar vi på gangstern med dåligt samvete och panikångest och på kemiläraren som diagnosticeras med obotlig cancer och börjar tillverka och sälja metamfetamin för att skapa en ekonomisk trygghet för sin familj. Därtill är vår förmåga att förlåta betydligt större i fantasins värld, eftersom ingen dör på riktigt. För att parafrasera Philip Roth så är fiktionen inte en moralisk skönhetstävling, ge oss en trovärdig huvudperson och låt syndafloden komma. Så varför fungerar det inte? Det borde ju vara perfekt att plocka in ett amoraliskt supande svin i berättelsen?
Många recensenter tycks ha problem att sortera in Jostein i romanbygget. I Expressen beskrivs hans ”fyllekåta odyssé längs med Bergens vattenhål” som ren underhållningslitteratur, dock ingenting som direkt stör helheten. Recensionen i SvD pendlar mellan att kapitlet är riktigt roligt, samtidigt som den beskriver den ”bottenlöst sorglige” Josteins oförmåga att nå fram till sitt eget barn. I DN finns en formulering som jag tycker sammanfattar problemet bäst: ”Jostein är parodiskt skildrad – grov, fet, halvbildad. Så till den grad oattraktiv i jämförelse med de mer stillsamt beskriva [sic] andra i boken, att man börjar fundera på om han blottar en privat spricka av irritation i en för övrigt till synes objektiv stil”.
Knausgård är lika övertygande som den överviktiga tonårstjejen Iselin som den medelålders universitetsläraren Arne. I Josteins berättelse däremot är det som om Knausgård – medvetet eller omedvetet – tappar känsligheten som kännetecknar bygget av de andra berättarjagen. Läsningen av andra recensioner ger vid handen att Jostein måhända ligger lite för nära författaren, ett slags mardrömslik skuggversion med vaga konturer som inte riktigt lyckas slita sig loss och bli levande. Därav svårigheterna att sortera in hans grisiga beteende eller att han ligger med den unga konstnären på hotellrummet. Trovärdigheten gungar och därmed också styrfarten i läsningen, trots allt som händer i form av omoraliskt sex och en jakt på kvarlevorna efter ett satanistiskt rockband. Kanske blir det därför endimensionellt och cyniskt och läsaren orkar inte ens ömma för hans sökande efter sin son i dödsriket.
Dock är det inte moralen som ställer till det i det som skissas ovan, utan estetiken. Jag tror helt enkelt inte på Jostein. Men sannolikt vill Knausgård bara spela oss ett spratt, påtvinga oss en skevhet och ett mörker som viskar: Glöm oss inte, det är inte särskilt tjusigt men dessvärre en del av verkligheten. Och denna är full av karaktärer som bryter mot hur karaktärer “ska” vara i fiktionen. I denna tolkning – som jag lutar åt – ligger Jostein inte för nära Knausgård själv, utan författaren har medvetet gjort honom obegriplig. Han vill ha med en karaktär som är “omöjlig”, eftersom han i hela sitt författarskap strävar efter att överskrida det generella. Som i den här passagen, som ack så skickligt för samman den obönhörliga kraften i mötet mellan det groteska och det vackra:
”Det går fint, sa chauffören som var så fet att han vällde ut över sätet och ögonen som han såg på mig i spegeln med bara var blänk djupt inne i fettvecken. Vilken dag. Byfjorden var blå och blickstilla. Öarna var ljusgröna med orange eller röda fläckar här och var där husen låg.”
info@opulens.se
