Mogen och kompromisslös poesi

POESI. ”Det är dags nu! Fler borde erkänna hennes ställning som en av sin generations främsta författare,” skriver Erik Bovin som läst Helena Österlunds senaste diktsamling. En bok han beskriver som både mogen och kompromisslös.

Om det fanns en plats som var min av Helena Österlund
Nirstedt/litteratur

Efter att ha debuterat 2010 med diktsamlingen Ordet och färgerna (Bonniers) dröjde det ända till i fjol innan Helena Österlund återkom som poet. Ett gäng romaner har fått fylla glappet mellan debuten och fjolårets Det enda som blir kvar är ord (Nirstedt/litteratur).

När hennes tredje diktsamling når mig, så nära inpå nämnda återkomst, tror jag först att det rör sig om en mellanbok. Så är inte fallet. Känslan av att ta del av något utöver det vanliga kvarstår efter flera genomläsningar. Jag vet inte hur hon har burit sig åt. Kanske har hon ruvat på dessa dikter under en längre tid, så att när de väl fann sin form gick resten ovanligt fort.

Låt inte det vita, avskalade omslaget lura er. Om det fanns en plats som var min är allt annat än stillsam. Österlunds poesi befinner sig ständigt i rörelse. Den är våldsam, upprorisk, kroppslig, dansant (ja, här dansas det friskt) men även vilsen, förtvivlad, amorös… Raka motsatsen till en stillsam meditation, således.

Samlingen innehåller flera längre dikter utan radbrytning som maler på i ett förföriskt flöde. Skiljetecken brukas men får aldrig avsluta en dikt.

Arbetar med upprepningar

Österlund arbetar mycket med upprepningar. Ord, rader och hela partier tas om. Motiv från tidigare böcker återanvänds. Som sagan om Snövit med episoden där hon ligger i en glaskista som Österlund parafraserade redan 2019, i romanen Min sårbara kropp (Nirstedt/litteratur). I denna samling får nämnda sekvens synliggöra den manliga blickens unkenhet:

”De strök händerna utanpå glaset, som om de strök hennes hår. De hänfördes av hennes tunna kroppslighet. Att hon var helt utan kanter, bara mjuk, len, rund. Helt ofarlig, helt utan attack. Vem som helst kunde ta för sig av henne. Vem som helst kunde äga henne”

Språket är enkelt, renons på svåra eller ovanliga ord.

Dikternas innebörd är svårare att få grepp om. Det sägs att läsaren fullbordar verket i läsakten. En sanning med modifikation, i synnerhet när det gäller stor litteratur. Ett litterärt mästerverk blir aldrig fullt tydligt för oss, vi återvänder till det i hopp om att utvinna mer ur det universum författaren skapat bara för att likt Herakleitos inse att det ändå inte går stiga ned i samma flod två gånger.

Hög abstraktionsgrad

Diktsamlingens höga abstraktionsgrad är egentligen kongenial för att spegla en ogripbar värld. För ogripbar förblir den hur många erfarenheter, möten och insikter vi än lägger under oss, hur mycket tid som än spenderas i divanen. Som titelns ”tänk om” antyder har samlingen en del att säga om människans existentiella rotlöshet liksom själens obotliga ensamhet. Vi är, kort sagt, utkastade i världen.

Ord som ʼkroppʼ och ʼkroppsligʼ återkommer hos Österlund. Det jag som breder ut sig i dikt efter dikt tycks ofta stå främmande inför världen med sin kropp. En kropp som ibland objektifieras, som inte självklart kan ta plats i vissa rum, som utnyttjas, utnyttjar, bråkar med själen eller andra kroppar. Men verket rymmer också lyckliga ögonblick när kroppen förändrar ett rum, blir ett med världen eller ligger tätt förenad med sin älskade.

Diktjaget tycks fästa stor vikt vid det personliga identitetsskapandet. Särskiljandet är en väsentlig del i detta projekt: ”Jag ville så gärna särskilja mig”, som diktjaget vid ett tillfälle bekänner. När diktjaget frågar sig: ”Vem är jag i raden av kvinnor”, erinrar jag mig poeten Edward Youngs bevingade ord från Conjectures on Original Composition (1759): ”Born Originals, how comes it to pass that we die Copies?” Även om Broder Daniels variant ekar mer bekant i de flestas öron (från ʼBurn heart burnʼ): ”Why is it so we die just as copies. If it’s so we’re born originals”.

Gåtan och ovissheten

Det faktum att världen till stor del är ogripbar framställs i vår upplysta värld enbart som ett problem att tampas med. Målet? En värld där exakt allt ska kunna mätas och förklaras. Tröttsamt, inte sant? Som tur är går det hämta näring ur poesin som ofta intar en avvikande eller mer nyanserad hållning.

Hos Österlund uppvaktas också gåtan och ovissheten: ”Om jag visste vem jag är skulle jag antagligen inte vara mänsklig. Om jag visste tillräckligt mycket om kärlek skulle jag antagligen inte kunna vara det som kallas människa”

Många författare jag håller högt har tilldelats Mare Kandre-priset. Österlund mottog det 2015. Fler priser lär vänta då författarskapet tagit stora kliv sedan dess med sin brutalt självutlämnande prosa och – inte minst – med sin på en gång mogna och kompromisslösa poesi. Det är dags nu! Fler borde erkänna hennes ställning som en av sin generations främsta författare.