FANTASI. Magnusson Adell tänker gärna i fantasifulla bilder, som fungerar bra i sitt poetiska sammanhang, skriver Thomas Almqvist om diktsamlingen Eldfåglarna.
Eldfåglarna av Cecilia Magnusson Adell
Styx förlag
Cecilia Magnusson Adell debuterar som poet med diktsamlingen Eldfåglarna på Stockholmsförlaget Styx. Förutom att skriva dikter är hon också verksam som bibliotekarie, musiker och tog medalj i Poetry Slam-SM under våren förra året. Estradpoesin ligger ju väldigt nära den moderna musiken idag och då tänker jag framför allt på rap och hiphop.
Eldfåglarna handlar om sökandet efter kärlek och identitet. De fragmentariska minnesbilderna i dikterna förvandlas till en helgjuten berättelse med diktens jag som huvudperson. Det är en tunn diktsamling — bara 31 sidor — men med ett trots det digert innehåll. Omslaget, som gjorts av Mia Vendel, är baserat på hennes målning ”I vardande” och är väldigt snyggt.
Dikterna berättar om ett jag i ett då, ett nu och ett imorgon. Diktens jag har gått igenom en del men verkar ha blivit starkare tack vare det, även om hon skildrar den egna verkligheten i all sin trista nakenhet. Hon skriver om ett du, som hon förlorat. Denne älskade och saknade har inget namn, varför själva livet är något som passerat och blivit bara till en illusion.
Dikterna om igår gör en inkännande gestaltning av denna olyckliga kärlek och fångar ganska precist en smärtsam personlig upplevelse. Dessa dikter visar prov på både nyansering och konstruktiv känslighet, vilket gör att vi som läsare kommer diktens jag väldigt nära.
Här finns också ett stort mått av psykologisk sensibilitet och intuitiv mänsklig förståelse. ”//… jag vaknade tacksam men tom/hoppets snara var uppknuten/lögnen låg som brandrök i rummet/skingrades sakta av föremålens outhärdliga stillhet”.
Magnusson Adell tänker gärna i fantasifulla bilder, som fungerar bra i sitt poetiska sammanhang. Hennes bildspråk kan i all sin vardaglighet vara väldigt drastiskt och spänningen mellan högt och lågt är ganska påfallande.
Hon besitter också ett befriande direkt tilltal, som lyfter flera av dikterna. Här finns en hel del häftiga eller i alla fall robust påtagliga inslag. Eldfåglarna är en mycket personlig men ändå ganska lågmäld diktsamling. Det känns som en riktigt mogen debut. Den sista dikten mynnar ut i att diktens jag flyr och försvinner.
BLAND HALA KLIPPOR
jag bor bland hala klippor
och nedblåsta träd
vågorna är ibland så höga
att de når min dörrtröskel
och sköljer in över hallgolvet
skrattmåsarna skränar
letar fiskrens
ekan har slitit sig loss
från sin förtöjning
guppar därute
jag dyker ner i havet
och försvinner
bort, bort
thomas@opulensforlag.se
