Modig samtidsskildring

DAGBOK. Utan hänsyn av Marianne Lindberg De Geer framstår som en sylvass, personlig och modig dagbok, skriver Susanne Liljedahl.

Utan hänsyn av Marianne Lindberg De Geer
Kaunitz-Olsson

Det finns åtskilliga dagböcker att läsa i samtidslitteraturen. Nu senast har jag läst författaren och konstnären Marianne Lindberg De Geer med Utan hänsyn (Kaunitz-Olsson, 2022), uppföljaren till Tvära kast.

Lindberg De Geer är en inflytelserik kulturpersonlighet, och sådana kan man bli aningen trött på. De breder ut sig och positionerar sig ständigt för att befästa sina maktpositioner. Men jag kan knappast undgå att fascineras av Lindberg De Geers rätt oförskräckta och öppna ifrågasättande av etablissemanget, maktstrukturerna och patriarkatet. Feminismen inskränker sig inte till slagord utan även den blir en levande rörelse i vardagen och i tankarna.

Ibland blir författaren även ett salt inför vännerna. Socialt sofistikerat spel och intrikata vänskapskotterier tycks inte vara en av hennes största förtjusningar.

Litteraturkritikerna undgår inte heller att kritiseras av författaren. Många av oss sägs vilja vara konstnärer i konkurrens med de andra tjurfäktarna på arenan i viljan att visa upp den egna djupsinnigheten. Det blir i varje fall lätt för mig att förstå bokens titel.

Utan hänsyn är genomskådande blickar i dagar med mycket skrivande och läsande där i ”elfenbenstornet” på Södermalm med utsikt över Katarinahissen, Mälarens inlopp och Guldbron som är mer lejonbrun än gyllene.

Det är också dagar med promenader som rensar skallen, möten med kända och okända och shopping. Längs Götgatan, Mosebacke torg, Folkungagatan, Biblioteksgatan, Hornsgatan och så besöken i Katarinakyrkan och på kyrkogården, för att lämna blommor och tända ljus. Sorgen över vänner som dött är oundviklig. Lars Vilks, Lars Norén och många fler.

Det är nerförs- och uppförsbackar. Hon hämtar skor på skomakeriet och går till skräddaren, bokhandeln och Apoteket. Köper raggsockor och letar efter grå jeans. Tvättar fyra eller sex maskiner, städar, ser på fotboll.

Många dagar med ont i kroppen och artrossmärtor. Instängda dagar under coronapandemins höga vågor. Då öppnar hon fönstret och låter kroppen möta vinden och blickar ut på människornas rörelser vid Slussen.

Persongalleriet i boken är stort och jag tar bara fasta på en bråkdel. Marianne Lindberg De Geer återkommer till Åsa Linderborgs och Lena Anderssons tvivelaktiga kvinnosyn. Parallellt med kritik av Linderborgs skriverier om Benny Fredriksson. Linderborg tycks vidare inte tåla framgångsrika kvinnor, och att se henne göra karriär på att nu dra på sig stora offerkoftan, i stället för att som journalist gräva lite djupare i dyngan betraktas som pinsamt.

Det undras också om personer som hon tycker om och respekterar. Som Aase Berg och Maria Montelius. Har de under de senaste åren fått en slagsida av beundran för manlighetens misogyna uttryck eller ”är det jag som är överkänslig?”

En dubbelhet, dubbla tungor, i feminismen spåras. Vi har uppenbarligen inte kommit ur patriarkatets järngrepp. Det vimlar nämligen av löjligt uppblåsta män och falskt undergivna kvinnor i vår isolerade kulturvärld, menar författaren.

Hennes bild av Ebba Witt-Brattström nyanseras rejält efter en artikel i Expressen Kultur till försvar för metoo. Hbtq-rörelsen får heller inte stå oemotsagd. I meningen om Pridefestivalernas vidrigt uppförstorade sexualiserade syn på Dolly Parton-kopior, män som vacklar fram på klackar som begränsar rörelsefrihet som förr de kinesiska snörade fötterna, och ”Varför ska jag kämpa för deras rättigheter att förnedra och förlöjliga mitt kön? ”

Egentligen vill Lindberg De Geer förstå männen, och det blev tydligt även i Tvära kast. Hon dras till manliga författare eftersom det anses ge ledtrådar till förändring. Således läses bland annat Houellebecq, Norén, Lundell, Knausgård.

Vännen Noréns tunga dagböcker och mail reflekterar hon intensivt över. En av dagböckerna läses till halv tre på natten, och hon skriver att ”spegla mig i Norén har öppnat oanade möjligheter för mig att lära mig förstå och fördjupa mig i den manliga blicken, den manliga självuppfattningen, den manliga positionen och att jämföra dom med mina egna erfarenheter.”

Sin make, Carl Johan De Geer, hyser Marianne varm kärlek till, liksom till familjen, barn och barnbarn. Och nu har de varit tillsammans i 35 år.

Varken Tvära kast eller Utan hänsyn undviker åldrandets vedermödor, och hela jaget skriker efter en handbok i åldrandet, och jaget har ju aldrig varit gammal förut.

Boken framstår som en sylvass, personlig och modig dagbok som på samma gång blir en samtidsskildring av kulturen och kultursfärerna i landet. Hos Lindberg De Geer finns inga paniska förträngningsmekanismer eller något låtsasspel. Inte heller någon intellektuell slapphet. Således kanske även utan hänsyn till rådande smak.