FILOSOFISKT. “Om någon till äventyrs skulle få för sig att redogöra för vem jag är och utlämna pennan som jag håller i, då skulle denne någon stympa min kropp och därmed mitt Jag. Vilket vore olyckligt”, skriver Melker Garay.
Min penna har till min förvåning övergått till att bli en förlängning av min kropp. En del av min anatomi. Det är inte med fingrarna jag fyller arket med bokstäver, utan det är med bläcket som kommer ut ur pennan som jag skriver med. Ett bläck med vilket jag kommunicerar med världen. Pennan är alltså inte bara ett ting som ligger på bordet, utan det är också – i den stunden som jag griper tag i den – en del av mig, en del av mitt kommunicerande själsliga och kroppsliga Jag. Genom dess förlängning av min lekamen blir den en del av min varseblivning av världen; den bidrar till min erfarenhet och förståelse av hur världen ter sig för mig. Kort sagt: Den medverkar till att öppna upp tillvaron för mig.
Pennan är således inte bara ett dött ting utan också ett levande subjekt – som uppgår i min kropp – vilken laddas med intention och mening, det vill säga en välkommen utökning av mitt Jag vars yttersta föresats är att söka mening i den värld som den ständigt erfar. För vad är mitt Jag utan min kropp? Ett halvt Jag? Om ens det. Eller om ni så vill: Ett vilset quasimodiskt subjekt.
Så när jag definierar mig själv måste jag ta i beaktande om jag håller i en penna eller inte. Om så är fallet – att pennan utgör en inkarnerad del av mig – då måste pennan ingå i min definition av mitt Jag. Den är med andra ord införlivad i hela min existens; den har övergått till att bli en jag-delaktighet; den ges ett reservationslöst jag-erkännande; det fysiska avståndet mellan mig och penna upphör; penna stiftar inte bekantskap med mig utan blir en del av mig; blir ett med mig.
Om någon till äventyrs skulle få för sig att redogöra för vem jag är och utlämna pennan som jag håller i, då skulle denne någon stympa min kropp och därmed mitt Jag. Vilket vore olyckligt.
För mig som författare har detta förhållande varit en aning omtumlande. Tids nog har jag dock förlikat mig med detta drama. Och jag har blivit mer vaksam. Det vill säga att jag alltid vinnlägger mig om att hålla i en penna var gång jag ska svara på frågan om vem jag är. För vad är jag utan en penna?
melker.garay@opulens.se
