NOBELPRISTAGARE. Den peruanske Nobelpristagaren i litteratur, Mario Vargas Llosa är död. Jytte Holmqvist har skrivit ett minnesord över en av vår tids stora författare.
”Den enda romanförfattare som fortfarande lever och frodas på denna planet är datorn. Det är därför vi läsare som håller fast vid traditioner, vid den riktiga romanen, Cervantes, Tolstojs, Virginia Woolfs eller Faulkners roman, inte har något annat val än att läsa de döda romanförfattarna och glömma de levande.”
Mario Vargas Llosa
Mario Vargas Llosa är död. Hur välja infallsvinkel för att skriva om en av litteraturens mästare som förstod vikten av att vara trogen sanningen, i en värld där just sanningen ständigt ifrågasätts under begreppet ”fake news”?
I en konstlad värld visade Vargas Llosa en kritisk väg och förhållningssätt framåt. Nu är han borta i fysisk form och gör diverse stora tänkare, såsom Leonard Cohen, sällskap vars andliga dimension tar vid och talar mer än ord.
Vargas Llosas rika kulturella och litterära arv väger tungt, och den svenska Nobelkommittén hade förståndet och den goda smaken att uppmärksamma denne peruanske gigant med priset 2010, med motiveringen ”för hans kartläggning av maktens strukturer och knivskarpa bilder av individens motstånd, revolt och nederlag”.[1]
Peter Englund i Svenska Akademien kallar Vargas Llosa en ”utmordentligt skicklig berättare”[2], och utan tvivel har han lämnat ett outplånligt avtryck med berättelser som ibland är extremt detaljrika, som halvt självbiografiska och mångbottnade La ciudad y los perros (Staden och hundarna, 1963), och andra mästerverk som tidigare publicerade Los cachorros (Valparna 1959), liksom La casa verde (Det gröna huset, 1966), Conversación en la catedral (Samtal i katedralen, 1969), La tía Julia y el escribidor (Tant Julia och manusförfattaren, 1977), La guerra al final del mundo (Kriget vid världens ände, 1981), El héroe discreto (Den blygsamme hjälten, 2013), och vad som har kallats den intellektuella självbiografin La llamada del tribu (Stammens kall, 2018).
Vargas Llosa öppnade nya världar
Med dessa titlar och texter öppnade Vargas Llosa nya världar för läsare som togs med på resan och som förundrades över författarens förmåga att gå från extrem realism till en fascination för magisk realism och vad som döljer sig under ytan; den korta men reflekterande ”Semilla de los sueños” (2000) ett praktexempel på hur minnet och magi spelar in och spelar roll i det vardagliga och där författaren visar på hur hans peruanska, och latinamerikanska, bakgrund berikade honom med en förståelse för verkligheten som inkluderade allt som finns under ytan, samtidigt som han var förmögen att visa nykter medvetenhet om vad som gällde nu och hur viktigt det var och är att följa med i tiden.
Samtida med Gabriel García Márquez, om vilken Vargas Llosa skrev sin doktorsavhandling under sin tid i Barcelona – “Gabriel García Márquez: historia de un deicidio” (1970), var Vargas Llosa en ödmjuk och tillmötesgående, vältalig om än mångordig nyckelperson i den latinamerikanska boomlitteraturen som blev en mega-rörelse i sig själv och som var ett koncept som myntades av Europa snarare än Latinamerika.
Denna grupp vars författare skapade en dialog mellan länder som Peru, Argentina, Mexiko och Colombia, och Latinamerika som begrepp, och yttervärlden, gynnades av internationell marknadsföring och översättningsinsatser av europeiska förlag varmed latinamerikanska gåtor, berättelser och problem blev förståeliga för en utländsk publik.
Vargas Llosa – en världsmedborgare
Vargas Llosa skrev själv om skrivandets konst i underhållande och upplysande A Writer’s Reality (1990), navigerade skickligt magiska undertoner och inte lättbegripliga politiska situationer och scenarion, och övertygade läsare från när och fjärran om vikten av att inte hålla tillbaka, inte skräda ord eller åsikter, utan att visa ett politiskt ställningstagande med finess, väga orden och välja vältalighet framför verbal mångordighet.
Han, liksom samtida Julio Cortázar, var tidiga världsmedborgare som gränslade latinamerikanska frågor med europeiska och synliggjorde hur allt är sammanlänkat. De visade också på ett okonventionellt sätt att använda litteraturen som redskap för att fördjupa sig i inhemska traditioner och samtida politiska frågor och identitetspolitik, samtidigt som de berättartekniskt bröt mot stilformer och normer och ett lineärt tidsperspektiv och såväl blickade inåt som visade på en väg framåt och utåt, och vände intresset mot omvärlden.
Vargas Llosas texter lever
Boomförfattarna valde sin egen väg och deras politiska ställningstaganden formades av det de upplevde i en tumultartad men katartisk omvärld.
De insåg vikten av deras djup- och långtgående kulturarv, och var stolta latinamerikaner som försvarade den egna nationella identiteten samtidigt som de förstod det absoluta värdet av att ställa siktet mot omvärlden och, genom livsstilar och livsval, slutligen bli världsmedborgare.
Mario Vargas Llosa var klarsynt och övertygande, essäist och mer politiskt medveten än dagens politiker. Han var en man att räkna med och en av de starka grundpelare hans egen samtid hade att luta sig mot och lära sig av.
Med Vargas Llosa försvinner en av de största men hans texter är fortfarande relevanta och magins fackla brinner starkare än någonsin – liksom förståelsen för att försvara människans värde och allas vår förmåga att sätta oss emot politiskt förtryck.
¡El rey está muerto – viva el rey![3]
[1] https://www.sverigesradio.se/artikel/peter-englund-om-avlidne-nobelpristagaren-mario-vargas-llosa-betydelse
[2] https://www.sverigesradio.se/artikel/peter-englund-om-vargas-llosa-utomordentligt-skicklig-berattare
[3] För vidare läsning, se även https://www.dixikon.se/mario-vargas-llosa-la-guerra-del-fin-del-mundo/ , https://www.dixikon.se/snart-prisdags-for-vargas-llosa/ , samt Professor Inger Enkvists många viktiga skriverier om Mario Vargas Llosa.
info@opulens.se
