ESSÄ, Michael Economou försöker skönja mönstret som kan hjälpa oss att bättre förstå diktaren Erik Johan Stagnelius. Det har resulterat i en fascinerande essä om att bryta sig ut ur personlighetsklippan.
Kan man förstå en människa med hjälp av människor som levt efter vederbörandes stund på jorden? Frågan tycks öka i relevans och bli mer betydelsebärande ju mindre man vet om människan. Här ska ett försök göras att belysa Erik Johan Stagnelius (1793-1823) med bistånd av tre författare/översättare, vilka levt och skapat i en annan tid – Eric Hermelin (1860-1944), Vilhelm Ekelund (1880-1949) och Olav H Hauge (1908-1994).
Kvinnorna i läspubliken må ursäkta den maskulina dominansen, men ingen av herrarna är godtyckligt vald; valen är genomtänkta.
Uppenbara beröringspunkter finns mellan dessa skaparsjälar; trådar går att lägga i ett mönster som ter sig komplext, men faktiskt också häpnadsväckande väl sammanhållet. Jag försöker således göra trovärdigt att man kan bli klokare på Stagnelius skapande och biografi genom att bejaka och reflektera över mycket av sådant som förenar honom med Hermelin, Ekelund och Hauge.
Det är som om alla banar väg för varandra; den ene syns och återuppstår i den andres sken och vice versa: mönstret bygger på vad man säger i en ömsesidighet. Skalden från Gärdslösa har stakat ut en riktning och i flera dikter öppnat ett slags mänsklighet – eller, om man så vill en sorts själslighet med religiösa och andliga förtecken, samtidigt som de tre å sin sida möjliggör en större förståelse av detta rika skapande.
Och allt hör, hoppas jag, till mönstrets stora värde.
Kittet som håller samman de fyra må vara av vad man säger lös konsistens, men jag framhärdar och vill karaktärisera det så här:
Hur göra sig fri från sin personlighet? Hur komma till tals med sig själv?
Gunnar Ekelöf, vars ord vi återkommer till nedan, hjälper oss i dikten “Jag tror på den ensamma människan” (ur Färjesång, 1941) att bättre greppa allt mänskligt i detta sammanhållande tema:
Det som är botten i dig är botten också i andra.
Svårt att vänja sig vid sig själv.
Svårt att vänja sig av med sig själv.
Ovan nämnda skaparsjälar tycks ha insett och levt med problematiken i hög utsträckning och därför brottats med vad man kan kalla själv- eller själsuppgörelser. Vi kan göra ett första biografiskt nedslag för att bättre förstå temats relevans.
Bryta sig ut ur personlighetsklippan
När Eric Hermelin tilläts göra tillfälliga besök inne i Lund och lämna Sankt Lars, där han var inspärrad mellan åren 1909-1948, brukade han – nykter eller onykter – gå omkring i staden. Vid universitetsplatsen stannade han ofta vid Axel Ebbes stenmonument ”Mannen, som bryter sig ut ur klippan”, som den skånske skulptören 1918 skänkte till universitetet. För Hermelin, som kallats ”hospitalshjonet som översatte persisk poesi”, var budskapet uppenbart.
Att bli fri från sin personlighet, att göra upp med det han kallade sin “sjelfhet” för att komma till tals med sig själv, upptog honom under många av åren på Sankt Lars. Detta anspelar han på i flera av noterna som han skrev på sidorna i sina översättningsvolymer med medeltida persisk litteratur.
Till de människor ”som bryta sig ut ur (personlighets-)klipporna” räknade han uppenbarligen sig själv.
Hermelins självuppgörelse bekräftar relevansen i tanken på att det inte finns någon frihet utom själens, och, frestas man fortsätta, knappast något stort överlever i själar som inte eftersträvar frihet. Inbegripet i sådant frihetsarbete lever därför också klokskapen i Simone Weils famösa och livgivande ord om att ”all smärta som inte gör fri, är förlorad smärta.”
Chockerande likheter mellan Hermelin och Stagnelius
Det finns annat i Hermelins biografi som knyter honom till Stagnelius.
Ja, det existerar i det närmaste chockerande likheter, åtminstone i somt. Missbruk, alkohol, bibelstudier, tron på att militärtjänst kunde disciplinera kroppen, påstådd galenskap, häktesvistelser, bejakandet av världsreligionernas gemensamma kärna, sökandet efter själens eteriska ursprung, tidsmedvetande, utanförskap och existentiell ångest, behovet av läkekällor och tröst samt oavslutade studier vid universitet är några uppenbara överensstämmelser.
När Stagnelius skaldar och menar att ”Grymt verklighetens hårda band mig trycka” (i dikten med samma namn, årtal okänt) och ”Dock tröstar mig den himlaburna sången” (dito dikt) instämmer utan tvekan Hermelin, även om han främst hyllade en annan skald, Gustaf Fröding, vars ”En fattig munk från Skara” var favoritdikten. Verk av Stagnelius fanns dock tillgängliga i uppväxthemmets bibliotek och det är svårt att tro att inte skaldens öde och skapande var bekant och gjort intryck.
Hermelins liv, kallat ”en serie kraschlandningar”, hänger utöver alla olyckor, ödesdigra val och misstag samman med hans gärning – försöken att bli klokare på det persiska/mystika arvet för att därigenom komma till tals med sig själv. Kanske är Hermelin också den som gjort mest för att hos publiken möjliggöra en bättre förståelse av Stagnelius synkretistiska religionsuppfattning.
En av de persiska sufier som Hermelin tillgängliggjort för en svensk publik, poeten, matematikern och astronomen Omar Khayyam (d. 1123), menade att man öppet skulle visa sina dåliga sidor för att därigenom bli och vara trovärdig. ”Gud hvet af vad slags lera han knådat oss” är en annan av Khayyams insikter, vars polaritet högt-lågt för övrigt går att jämföra med Stagnelius rimord ljus/grus, som förekommer i diktningen.
Khayyam uppvisar så uppenbara likheter med Hermelin att också sufiern kunde ha ingått i ovan nämnda mönster. Båda var ett slags heliga dårar (eller tokiga helgon!), båda skämtade och kunde skratta åt såväl oro och bekymmer som åt sig själva och sina tillkortakommanden. Att på nytt bli barn, vara och förbli ung i sinnet var idealiskt. Barnets paradisiska oskyldighet, sann eller falsk, sågs som betydelsebärande.
Ingen av de två drog sig heller för att stjäla! När Hermelin vid ett tillfälle under sin militärtjänstgöring ute i stora världen (läs: Australien) stal en överrock, kunde Khayyam på sin tid utan skam lägga beslag på en bönematta i en moské.
Och om någon av dem bar på skuld till samhället, menade båda att de kunde betala genom att inte förställa sig utan bara vara sig själva.
Ge av dig själv med den du verkligen innerst inne är, inte med den du vill synas vara, löd devisen. Jag menar att detta sufiska levnadsideal skulle tilltala också Stagnelius, om han levt under 1900-talet och kunnat ta del av Hermelins digra översättningsarbete. Enligt Rudyard Kipling var ju sufiern en ”freethinker”, Hermelin å sin sida menade att sufiernas texter kan tina upp ”vår frusna tankeförmåga”; det persiska fungerar som balsam för själen.
Är det inte just så också Stagnelius gör i och med flera av sina dikter – värmer och tröstar läsarens själ, ”balsamerar” ångest och lindrar oro?
Sufismens ideal
Idealet för sufierna var att hålla löftet till Gud om att gå barfota, betrakta innehavet av överdrivet mycket egendom detsamma som att ”fälla sin egen dom”, leva hemlösa och möta mänskligheten som sin egen familj. Hermelin speglade för övrigt sin egen personlighetsgåta genom att bearbeta ett citat av en annan sufier – Rumí, vilket återfinns i en av de många noterna: ”I ödelagda menskor, lägger Gud Sin Sannings Skatter ned.” Visst vill man tro, att också Stagnelius kunde ha formulerat det på likartat sätt, eller hur?
Den genuine sufiern hade som livsmål att genom sina ord och insikter inspirera till ett nytt sätt att leva. Att göra sig tom på själviskhet skulle vara det enda riktiga begäret att ta på allvar. Maktgirighet, uppmärksamhetsiver och rikedomar är ett sken, sann verklighet något annat som går att finna bland de utstötta och marginaliserade. Det är bland de olyckliga man kan göra goda gärningar. Det är bland dem som Gud planterar sina skatter.
Vem – rik eller fattig – mår bra i vetskap om att grannen – fattig eller rik – mår pyton? Klass, etnicitet och ras var för sufierna också ett sken, äkta verklighet bestod av människor, som hjälpte varandra så att det som Simone Weil kallat ”det allmännas bästa” kunde utvecklas.
Men att göra Stagnelius till en sufier, en ”österlänning” stärker knappast mönstrets trovärdighet. Dock finns så mycket som förenar honom med sufiernas livssyn och tro att man gärna vill se släktskapet. Omar Khayyams ord om att den som är som ”utblottad” blir en ”Guds-förnekare” överensstämmer på sätt och vis med Stagnelius rad ”Förskjuten av världen, förskjuten av Gud” (i dikten ”Till förruttnelsen”, årtal okänt).
Stagnelius skulle också ha trott på sufiernas budskap om att ”rösten finns i hjärtat”, även om skalden trogen sin teosofi och gnosticism formulerade insikten på annat sätt – ”det gudomliga ordet är hjärtats och fantasiens röst”. Skaldar man om “ett moriskt glänsande Alhambra” (i dikten ”Se Blomman! På smaragdegrunden hon blänker”, årtal okänt) måste detta vara grundat i medvetandet såväl om det östliga inflytandet som om religionernas släktskap.
Det österländska
Vi kan åter ta hjälp av Gunnar Ekelöf för att belysa närheten till det österländska. Hans karaktäristik av Stagnelius som en exotisk främling, ”en bysantinsk uppenbarelse”, vars bästa dikter har ”mosaikens azurblå eller gyllene grund” talar för ett österländskt inflytande på Stagnelius tankevärldar. Nog tycks Stagnelius åtminstone själsligen ha varit som sufierna, även om viss försiktighet måste anbefallas när man vill ge sken av sådana överensstämmelser.
Men att Stagnelius delade Hermelins och sufiernas tro på religioners gemensamma kärna och besläktade gudsuppfattning har klarlagts av bland andra Simon Sorgenfrei. Se exempelvis denne religionsvetares insiktsfulla text ”I DEMIURGENS BORG – Esoteriska teman i Erik Johan Stagelius lyrik” (i Det esoteriska Sverige, 2023).
I sina studier och under sina studieår har Stagnelius kommit i kontakt med mandeisk-gnostiska urkunder och antika mysteriespel, vars grundläggande tankestoff är sprunget ur österländskt tänkande. Också den så kallade manikeismen lär på persiskt vis att människans själ är en andlig gnista fången i kroppen, och att det bara är kunskap, gnosis, som kan befria och skilja själen från den materiella kroppen. Detta har som säkert bekant Stagnelius gestaltat som ett framträdande tema i Liljor i Saron (1821).
Vilhelm Ekelund och sufismen
Också nästa skaparsjäl i mönstret jag försöker göra betydelsebärande, Vilhelm Ekelund, var förtrogen med det österländska arvet. Han kallade träffande sufierna för ”ärans tosingar”, och ger i sitt sökande efter det mänskligas spår uttryck för ett annat huvudspår, även det att betrakta som en länk i kedjan som håller samman öst med väst: avsiktslösheten, det värdefulla med att bli fri från sin personlighet och försöket att komma till rätta med främlingen man har inom sig, den man måste umgås och försonas med ”i sitt eget bröst”.
De förnumstiga och självgoda hade ingen frände i Ekelund! Guds sannings skatter fanns inte bland dessa människor, utan Guds visdom och klokskap sökte Ekelund bland de ”brännmärkta och förolyckade”. Han menade att det var i ”de gamla böckerna”, som – uttryckt med mystikern Hjalmar Ekströms ord – ”det mänskligas äventyrliga väg genom världen – människans spår genom tiderna” framskymtade som mest angeläget. Ofta hävdade han – och citatet är åter Ekströms, som för övrigt också var skomakare – att det är ”med forntida båge pilen ska skjutas in i framtid”.
Svårt är det näppeligen att i Ekelunds aforistik i tankeböckerna finna belägg för det sufiska. Här nedan ges ett talande citat, och jag vill mena att det lika gärna kunde vara formulerat av en sufier i en helt annan tid, i en helt annan ”kultursfär”:
”Lifvets fattigdom – hur meninsgfull! Verkligt lefva – vara en skattsökare. Verkligt lif – en upptäcksfärd: upptäcksfärden efter guldfyndigheten i den stora vildmarken i ditt eget bröst – vildmarken människan. Tillbringa lifvet förnuftigt: tillbringa det under tanken på dess adlighet; inviga det åt efterforskandet af det skönas och starkas hemligheter.” (ur Båge och lyra, 1912)
Med Stagnelius delar Vilhelm Ekelund mer än födelsedag (den 14 oktober). Båda sökte släcka plågsam eld i sitt bröst, båda ville få svalka i sig själv, och jag menar att när de lyckades var det främst i sitt skapande. I det civila brottades båda med likartade problem, åtminstone förleds man att tro detta.
Ekelund hamnade i klammeri med rättvisan, vilket ju också Stagnelius gjorde under våren 1823. Ekelund fick gå i landsflykt, Stagnelius tycks ha haft planer om att resa till Ryssland. Båda fick utstå armod och fattigdom, ”utstötthet”; båda sökte visdom i såväl urkunderna som i sig själva. Ekelund bekände öppet att han inte riktigt fann sig till rätta i sällskap med så kallat ”hyggligt folk”, och jag menar att också Stagnelius kanske var av samma skrot och korn i just detta avseende. Samtidens litterära kotterier verkar i varje fall inte ha varit något för honom.
Båda sökte livsbalans i all sin sensibilitet, båda tycks ha ställt mer än höga krav på sig själva. Ekelund skriver om nödvändigheten av att ställa sig vid sidan om, tömma sig och uppnå avsiktslöshet: ”Men den som går undan, blir icke han ännu ömtåligare? Jo, ifall han icke har konst och filosofi.” (ur Metron, 1918). Aforismen går att jämföra med kraven Stagnelius ställde på sig själv. Hur han såg på sin lidandeshistoria, antyds i diktraden ”Ju högre liv, ju större kval du röner” (i ”Livets villkor”, årtal okänt).
Ekelund kunde inse att det finns klokskap i mentalsjuka människor, bland annat de som satt på Sankt Lars i Lund (Hermelin var inte den ende!); Stagnelius kunde göra detsamma, det vill säga se värde och belägg för att Guds sanningar går att hitta i ”de ödelagda menskorna”, även om vi får försöka utläsa detta i diktningen, då det knappast låter sig göras i biografin. Märk exempelvis hur gestaltandet av intighet i ”Vän! I förödelsens stund” (årtal okänt) tyder på en starkt utvecklad känslighet för utsatthet och olycka, elände och mörker.
Andra dikters rader om sorg, skuggor, nätter, mörker, uslingar, smärta, härjad jord, förruttnelse, svartklädda bårar, avsked till livet och tunga kedjor tyder på att ljuset var en bristvara i Stagnelius verklighet, även om vi inte får göra det för lätt för oss. Det är den som känner mörkret, som också vet att sträva efter ljusets mission, det vill säga söka sådan tröst och försoning som de riktigt utsatta kanske saknar och behöver mest av allt. Detta trösterika ”ljussökande” är ju också uppenbart i Stagnelius diktning.
Vilhelm Ekelund skrev flera dikter, ”stagnelianska” i ton och stil, stämning och rytm, vilket bidrog till att Fredrik Böök kallade honom för 1900-talets Erik Johan Stagnelius. Flera dikttitlar ger en fingervisning om släktskapet: i Elegier (1903) finns till exempel ”Uti min själ förruttnelse slog ned”, ”Ack, hjärtats längtan har ej hem i världen”, ”För ingen diktar jag”, ”Min själ, vak upp” och ”Hemlängtan”. Ett kort citat ur en Stagnelius-dikt kan enkelt visa varför exempelvis den sista av Ekelunds titlar ovan är så starkt knuten till ölänningens livskontext. I ”Barndomsminne” (årtal okänt) gestaltas hemlängtan bland annat så här:
O ljuva tid, av brister och besvär
ej dunklad än! O Paradisets vår!
Du har försvunnit, och förbannad är
den jord, där jag nu släpar mina spår.
För att ytterligare ge status åt Ekelund i det mönster som jag vill hålla samman och göra relevant, citeras nedan en hel dikt, ”Endast kvalet andens blommor när”, hämtad ur Hafvets stjärna (1906).
Om jag inte vetat namnet på upphovspoeten, hade jag utan att tveka gissat på Stagnelius:
Endast kvalet andens blommor när,
endast kvalet hjärtats eldflykt spänner,
blott omvärvd af fasors midnattshär
själen djupt sitt hemlands vinddoft känner.
O, hvar blommar stranden, hvilkens bild
smärtan fram med dunkla järnen bränner,
hvar den hembygd, från hvars strömmar skild
här jag vandrar mållös utan vänner?
Fruktbart är också att ge utrymme åt Ekelunds beundran: ”Sedan Stagnelius har Sverige icke ägt någon lyriker av första rangen.” skriver han i kapitlet ”Aforismer till lyrikens själslif” i Antikt ideal (1909). Senare i samma text hävdar Ekelund att Stagnelius som ingen annan uppfattat lyriken som ”hög världsförklaring” och ”lidelsefull själsdemonstration.”
Olav H Hauge och personlighetsklippan
Nästa skaparsjäl i mönstret, Olav H Hauge, är den som levt och skapat närmast vår tid. Det betyder inte att han är modern eller trogen våra livsideal; snarare tvärtom måste man säga, åtminstone i vissa avseenden. Frestande vore att se honom som en ful ankunge. Eller rentav som en dark horse. Olav H Hauge är ju norrman, och om det norska förväntas man som bekant att skämta i vårt avlånga land.
Men det skulle vara lika fult som bedrägligt.
Att kalla honom för den ”poetiske äppelodlaren”, vilket gjorts, är desto mer rättvisande och respektfullt. Trots livsmörker och flera års vistelser på mentalsjukhuset Valens hospital i närheten av Bergen fanns hos Hauge en naturlig och nykter verklighetsförankring, vilket man kan förvissa sig om med hjälp av såväl biografin som diktningen.
Rötterna i och kring ett småjordbruk vid Hardangerfjorden övergavs aldrig, tusentals äppelträd behövde kärlek och omsorg. Den som inte kan bryna en lie, blir aldrig skald, menade Hauge. Det mer än antyds i källorna att han var enstöring, ibland folkskygg, ibland härjad av ”en annan man” inom sig. Möjligen och emellanåt radikal i politikens ständigt föränderliga värld, absolut trogen äldre tiders språkbruk i en konserverande avsikt. Bildad och vetgirig; bokslukare från tidig ålder – så ska Hauge redan i 15-årsåldern ha funnit vägen till ovan nämnde Omar Khayyam.
Klassiker umgicks han med varje dag i sitt vuxna liv, åtminstone om man ska döma av flera tusen sidor dagboksanteckningar, samlade i drygt 80 anteckningsböcker, som hustrun fann efter hans bortgång. Till svenska finns lite mer än 300 sidor översatta i Dagbok 1924-1994 (övers. Lars Molin, 2015), och till dagbokens mest fängslande inslag hör all självrannsakan han idkade. Livsviktigt är att inte vara i strid med sig själv; Hauges kamp och själsbrottning – att komma till tals med sig själv, se sig själv i andra, motarbeta fienden i bröstet, är också Stagnelius, Hermelins och Ekelunds kamp och själsbrottning: allt du tänker ska bli det som både är och bygger din själ.
Berömmelse och uppmärksamhet eftersträvade Hauge inte, och i detta framstår han sannerligen som en sufier. Den text han livet genom höll som mest fulländad, amerikanen Ralph Waldo Emersons Selfreliance, blir intressant för vårt mönster. Emerson, kallad orientalist och västerlänning, var samtida med Stagnelius, men skalden har inte varit medveten om översättningsarbetet som denne utförde i avsikt att förena öst med väst. Omöjligt är det i vart fall inte att Stagnelius skulle instämma i amerikanens uppfattning om att de stora religiösa showerna med församling, tempel och predikan är ”humbug”.
Outsiders i strid med sin tid
Emerson, Stagnelius och Hauge är outsiders, och som sådana på sätt och vis oppositionella, i strid med sin tid (och ibland med sig själva). Emerson ifrågasatte kristna doktriner och menade att Gud fanns inom människan, inte i katedraler och tempel; Stagnelius ville som gnostiker också finna nya sätt att framställa kristen tro på i enlighet med de äldsta källorna, de gnostiska urkunderna; Hauge, som tidigt bekantat sig med Schopenhauer, bestred och ville nå bortom programmatiskt gudstänkande, snäv akademisk utbildning och inskränkande ideologiska system:
Kom inte med hela sanningen,
kom inte med havet för min törst,
kom inte med himlen när jag ber om ljus
(ur ”Kom ikkje med heile sanningi”, Dikt i samling 2010, min övers.)
Vilhelm Ekelund hörde till Hauges verkliga husgudar, och i dagböckerna vredgas han över den bristande uppskattning som svensk bokpublik gör sig skyldig till. Läsare av dagböckerna ska märka vilka andra skönandar som spelar huvudroller i verkstaden. Här ska nämnas kinesiska poeter, kristna mystiker, engelska romantiker, Swedenborg, Hamsun, Pound, Kafka och Eliot. För att ge ett hum om hur det kan låta i vardagen citerar jag vad Hauge skriver under några sommardygn 1960, här nedan i Lars Molins översättning:
”16 juli
Regn. Gott, lågt, grått regn. Lockar inte till utevistelse, det skulle vara om du hade en ny regnrock som du ville testa.
Källorna till det vackra och sanna kan du nog finna, men källan till det heliga?
FASER I ETT MÄNNISKOLIV Femtonåringen är romantiker, tjugoåringen postivist, och femtioåringen mystiker. De faserna hör det mänskliga psyket till, även för dem som inte läst ett ord. Hade Nietzsche levt tillräcklig länge hade han blivit mystiker, som Strindberg.
18 augusti
Den som befinner sig under här i livet, har en fördel: han är inte farisé.
19 augusti
En som visslar samtidigt som han knackar på dörren har inget viktigt ärende.”
Ett universellt mönster
På norrmannens gravsten vid Rossvolls kyrkogård intill Ullviksfjorden, nära Hauges hemtrakter citeras en av hans dikter, i sig vittnande om sådan längtan som också Stagnelius, Hermelin och Ekelund burit på. Kanske är det rentav en sufisk önskan som gör sig påmind här i naturens tystnad, en uråldrig gnostisk avsiktsförklaring, en känslans tidlösa hopp om större tillförlitlighet i vår tro.
Eller så handlar gravskriften helt enkelt om varför vi alls ska ty oss till religioner:
Herre, öppna ögona mina
så att jag bättre kan förstå
undret, inte bara dina
gärningars glans utanpå.
(min övers.)
I Stagnelius såg Hauge en stor själ, vars skapande var ”djärvt”; de svåraste frågor en människa ställs inför uthärdade skalden modigt och klarsynt. Påverkan från ”kristendom, gnosticism, urkristendom och mystikerna” inte bara präglade livsödet, utan det var läror som skalden levde. Men Stagnelius fick, enligt Hauge, uthärda och finna sig i att läkandet var omöjligt, ”han som alla andra”.
Med denna syn bekräftar Hauge mycket av det som jag i min text försökt torgföra och göra trovärdigt i ett komplext mönster, mer universellt än ”västligt” eller ”östligt”, och i bästa fall rättvisande för en nyanserad syn på Erik Johan Stagnelius och hans skapande.
info@opulens.se
