BESTÅR. Under en period på 80-talet och i början av 90-talet var bruket av metaforer starkt ifrågasatt i den litterära debatten. Men bruket består. Carsten Palmer Schale skriver här om en av litteraturens minsta beståndsdelar — metaforen.
Vi människor skapar tillsammans vår värld. En av de mest inflytelserika sociologiska klassikerna på området är följdriktigt Peter L. Bergers och Thomas Luckmanns The Social Construction of Reality (1966). Den litteräre existentialisten Pär Lagerkvist talade om att grundproblemet beträffande människan och livet är, att vi sysslar med ”skapande falskhet”. Som han såg som något positivt. I förlängningen av detta synsätt återfinner vi en av litteraturens minsta beståndsdelar: metaforen.
Redan Aristoteles var inne på detta i sin Poetik (Ars poetica). Här handlade det om förmågan att se likheter (mellan föremål): ”Skall jag vetenskapligt beskriva en sak, så talar jag om vad den uppkommer av och hur den verkar; skall jag dikta om en sak så talar jag om vad den är lik”.
Så långt allt väl. Men skall vi, som hos exempelvis Freud, förlägga associationsförmågan hos diktaren eller i metaforens semantiska potential? Det finns skäl att, åtminstone inledningsvis, ansluta sig till den andra ståndpunkten. Hursomhelst karakteriseras en metafor inte bara av dess associationskraft, utan även av förtätning. Vidare bör, menar undertecknad, inte metaforen ensidigt ses som ett lätt översättbart substitut (vilket tyvärr har varit vanligt; ett lejon betyder kraft och mod). Snarare bör den ses som en faktor som etablerar interaktion mellan diktare och läsare.
[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]
Paul Ricœur, och andra hermeneutiker, har intresserat sig för detta. Vidare har det inom hermeneutiken (tolkningsläran) hävdats, att förklaring medierar förståelse, vilket något slarvigt måhända på litteraturens — inte minst poesins — fält kan betraktas som att metaforen kan gå omvägen om förnuftet för att komma fram till känslan.
”Överromantisk poesi” kan därvidlag måla med alltför breda emotionella penseldrag, medan den bästa dikten både kan vädja till ”förnuftet” och vara adjektiviskt ekonomisk. Därmed kan vi kanske också säga, och jag säger det, att all god poesi berör, eftersom den sätter igång den medskapande läsarens fantasi. Fantasi kan legera känsla och förnuft.
Den goda metaforen är därför sällan (mer än sällan) övertydlig. Fastmer är den en fundamental princip för språket. Som poetiskt verkningsmedel är den en sorts nyckel till textens gåta. Den gåta som ger oss möjlighet att se verkligheten på ett nytt sätt. Och därmed kraft att förändra den. Metaforen kommer dock därmed även att gränsa till symbolens, arketypens och mytens hemlighetsgulla värld.
En värld och verklighet vi bör närma oss med försiktighet. Och vi bör, parentetiskt, inte ”koka myter” (Claude Lévi-Strauss), det vill säga förklara sönder dem, eller alltför kliniskt bena upp en dikts innebörd. Då förlorar den sin potential, som är unik för envar läsare.
En poetisk bild består av ”vehicle” plus ”tenor” (I A Richards) — bärare och tanke: sammanhållna och interagerande i en metaforisk helhet. Häri uppstår mening och innebörd. God poesi, för att variera Aristoteles, beror därvid även ofta inte bara på likheter, utan även på olikheter, och på avståndet mellan ord och tanke. Det perfekta avståndet dem emellan genererar mest mångfald.
All berörande dikt karaktäriseras av en rörelse från det kända till det okända. Bland annat skiljer sig således en i en enkel bemärkelse vacker beskrivning av en solnedgång starkt från en oroväckande och berörande sammanställning av ord i riktning mot en etisk, estetisk och epistemologisk metaforik.
Hit hör emellertid även intressanta idéer runt epiforer, diaforer, denotationer och konnotationer, som vi just här inte kan utveckla. Viktigt att hålla i minnet är emellertid kontextens betydelse. Att en man är en räv är absurt på en denotativ nivå, men åtminstone en viktig iakttagelse på en konnotativ eler associativ nivå. Men när konnotationen omedelbart anmäler sig bleknar metaforen betänkligt.
Metaforen är inte ett platt ornament. Den är en innovation. Och öppnar vår blick och vårt hjärta. En rosaskimrande skymning är egentligen platt och intetsägande, medan en beige sådan inte är det på samma sätt.
God poesi har lämnat frasen bakom sig till förmån för det oväntade.
När en gammal sportkommentator och författare — PO Enqvist — beskrev ett höjdhopp som beskt förstås kanske poängen.
Annars finns det ju andra stora författare att vända sig till. Exempelvis Willy Kyrklunds underbara ord: ”Jag söker den fråga på vilken människolivet är ett svar” (ur Mästaren Ma). Eller från den eventuellt mer traditionella (och romantiska) poesin som i dikten Till förruttnelsen av Erik Johan Stagnelius:
Förruttnelse, hasta, o älskade brud,
att bädda vårt ensliga läger!
Förskjuten av världen, förskjuten av Gud,
blott dig till förhoppning jag äger.
Fort, smycka vår kammar — på svartklädda båren
den suckande älskarn din boning skall nå.
Fort, tillred vår brudsäng — med nejlikor våren
skall henne beså.
Slut ömt i ditt sköte min smäktande kropp,
förkväv i ditt famntag min smärta!
I maskar lös tanken och känslorna opp,
i aska mitt brinnande hjärta.
Rik är du, o flicka! — i hemgift du giver
den stora, den grönskande jorden åt mig.
Jag plågas häruppe, men lycklig jag bliver
därnere hos dig.
Till vällustens ljuva, förtrollande kvalm
oss svartklädda brudsvenner följa.
Vår bröllopssång ringes av klockornas malm,
och gröna gardiner oss dölja.
När stormarna ute på världshavet råda,
när fasor den blodade jorden bebo,
när fejderna rasa, vi slumra dock båda
i gyllene ro.
info@opulens.se
