SKRÄCK. Pål Eggert har läst Bödeln i Malmö av Henrik Möller. “Stundtals får han mig att tänka på Nikanor Teratologen även om Möller inte är lika överdriven”, skriver Eggert.
Bödeln i Malmö av Henrik Möller
Vertigo förlag
Henrik Möller har tidigare gjort ett stort antal Youtubefilmer som skildrar ett Malmö/Skåne befolkat av groteska människor. Romanen “Bödeln i Malmö” är på många sätt en fortsättning av den stil han utvecklat i sina filmer. Filmerna har titlar som “Spritfesten”, “Fassan ska förklara” eller “Syndabocken”. Det finns direkta kopplingar mellan filmerna och romanen, såsom “Bödelen i Teckomatorp” och “Radoos tempel”. Youtubeklippen följer samma format: ett antal stillbilder ackompanjerade av en berättarröst som talar en bred malmöitiska som närmast krystas fram. Berättelserna karakteriseras av en extremt grovkornig humor och personernas som skildras har öknamn som KukAbdi, Dampröven, Johnny Samhall eller Horan. Filmerna försiggår i ett våldsamt Malmö, gärna på Dalaplan, där alla är pundare, lågbegåvade, känslomässiga analfabeter som aldrig ställer fram något annat än HB-dunkar när det dukas för fest.
Romanen Bödeln i Malmö börjar 1712 med att läsaren får bekanta sig med Malmös beryktade bödel och nattamannen Per. Möller hoppar raskt fram till modern tid och Lille-Per som bor tillsammans med sin far Nicko som kallas för “Bödeln på Dalaplan”. Nicko var en gång i tiden en rånare och indrivare men är numera bara är ett heroinberoende vrak: “Ovårdat skägg, skitiga strumpor, utslitna gamla kalsonger och bar överkropp täckt av brännmärken och tjocka ärr. Den en gång vältränade kroppen var nu en utmärglad skugga av sitt forna jag. Han såg ut som en grotesk mumie med sin askgrå skrynkliga hy.” Lille-Per är en utsatt figur som ingen har något gott att säga om. Det är ett genomgående drag hos Möllers personer att de är sorgliga existenser – i den mån de inte är direkt motbjudande.
Ett märkligt himlafenomen har gjort att Malmö kokar av hetta, men det är bara början. Snart träder de fruktansvärda skinnmaskerna ut ur skuggorna för att mörda och äta människor. Ett drama som påbörjades 1712 ska få sin upplösning.
Centrum för handlingen är de “mest depraverade vägarna i Malmö: Nobelvägen, Ystadvägen, Trelleborgsvägen, Södra förstadsgatan och två andra ännu mindre minnesvärda gator som sammanstrålade och tycktes gråta ur sig all sin sorg och förtvivlan mitt på den stora tomma ytan av stekhet asfalt.”
Möller fokuserar på förfallet, förstorar det och låter det tränga ut allt annat. Det här är inte det Malmö där Turning Torso tornar upp sig vid sandsträndernas ände. Istället sänker Möller blicken och stannar vid “ett slitet, grått betonghöghus med trasiga sopsäckar framför. Flugor surrade och utsvultna råttor indränkta i smutsig matolja tvingade i sig det stinkande innehållet som flödade ut ur säckarna.”
I likhet med Youtubefilmerna har flera av människorna märkliga öknamn. Lille-Per trakasseras t ex av Den bleke, Skitteflabben och Piggsvinet. Läsaren får möta ett myller av märkliga existenser; en sanerare som låtsas vara något slags präst, en nättrollande narcissist som utger sig för att vara Lucifer, en lustmördare och en Linnéa som tillsammans med några kamrater utför en magisk ritual i Pildammsparken för att rädda världen undan undergången: “Ritualen hade börjat. De snurrade runt så att de stod med ryggarna mot varandra i en cirkel runt gropen innan de böjde sig framåt och gick baklänges tills deras hälar möttes. Gropens insida var täckt av aluminiumfolie och när de nu samtidigt kissade ner i gropen med månen lysande precis ovanför, var det nästan som om det slog gnistor från en svets. Det sprutade och stänkte åt alla håll, blandades och rann ner för varandras ben. Jag har fått dem att pissa i ett hål i parken för att rädda världen. Detta här är för bra för att vara sant”, tänkte Linnea och njöt.”
Inte ens de som säger sig vilja rädda världen gör det annat än för att få lura sina kompisar att begå pinsamheter. Kanske är det lika bra att den inte räddas?
Möllers roman är inte någon tegelsten som Ajvide-Lindqvists eller Mats Strandbergs böcker utan en kortroman. Han odlar också en mer grotesk och bisarr stil än de flesta andra skräckförfattare. Stundtals får han mig att tänka på Nikanor Teratologen även om Möller inte är lika överdriven.
info@opulens.se
