MYTOMSPUNNEN. “Mannerheim var en utpräglad aristokrat och militär där hans bakgrund i den tsarryska armén, vilken han tog avsked från som generallöjtnant under revolutionen, kom att prägla hela hans gestalt till en sådan grad att privatmannens karaktär blivit omgärdad med en myriad av mytbildningar”, skriver Alexander Sanchez.
Gustaf Mannerheim: Aristokrat i vadmal av Henrik Meinander
Lind & Co (2017)
Författaren, till vardags professor i historia vid Helsingfors universitet, har med en rad andra böcker om Finlands krig bakom sig skrivit en insiktsfullt bok om huvudpersonen. Boken är en rapp och välskriven skildring om Mannerheims liv och även om gestalten Mannerheim så som han har mottagits av senare generationer.
Gustaf Mannerheims (1867-1951) liv sammanföll väl med hur den Europiska historien kom att förändras under det stormiga 1900-talet. Mannerheim var en utpräglad aristokrat och militär där hans bakgrund i den tsarryska armén, vilken han tog avsked från som generallöjtnant under revolutionen, kom att prägla hela hans gestalt till en sådan grad att privatmannens karaktär blivit omgärdad med en myriad av mytbildningar. Några av dem tar författaren upp i texten på ett både pedagogiskt och lättbegripligt sätt.
De vanliga biografiska delarna av Mannerheims livs är med: barndomen, den ryska tiden, inbördeskriget och slutligen andra världskriget och presidentskapet. Mångfacetterad, för att uttrycka sig milt, är den bild som framkommer om huvudpersonen.
Det som framför allt har blivit en stötesten för många svenska debattörer, även under Mannerheims egen levnad, har varit republiken Finlands roll och samarbete med Tyskland under perioden. Att Finland samarbetade med Tyskland och naziregimen under fortsättningskriget 1941-44 har för många varit en, speciellt för svenska akademiker med vänstersympatier, stötesten som inte riktigt har gått ihop.
Utan att göra en allt för lång historia av striderna i Finland under fortsättningskriget, hade den tyska alliansen sin grund i och med förbindelserna med Kejsartyskland under första världskriget då Finland i linje med inbördeskriget kom att ta aktiv hjälp av den tyska krigsmakten. Inbördeskriget var en av de otaliga konflikter som uppstod i Europa mellan åren 1917- 1921.
Gustaf Mannerheim som nyligen hade återvänt till Finland kom att vara motståndare till den tyska linjen. Dåtida finländska politiker kom mycket aktivt att bland annat leka med tanken om att importera en tysk prins till kung över Finland. Detta fick ett abrupt slut med stilleståndet i november 1918 då Tyskland kapitulerar för sina motståndare.
Efter inbördeskriget 1918, som avgången överbefälhavare och riks-föreståndare, tog sig Mannerheim själv an att sköta delar av förhandlingarna i Paris och lyckas på så sätt få med sig både Frankrike och Storbritannien på sin linje att Finland bör behålla sin självständighet, något som inte var självklart. Här spelade Mannerheims aristokratiska bakgrund en avgörande roll menar författaren, få inhemska politiker kunde med samma självklarhet röra sig i denna krets där förhandlingarna kom att äga rum.
Jägarrörelsen vars ursprung är de drygt 2000 frivilliga som stred på tyskarnas sida under första världskriget kom att med sin tyskvänliga inställning ha ett oproportionellt inflytande på den finska inrikes- och militära politiken fram till andra världskriget. Inte helt oväntad var flertalet av jägarna även misstänksamma mot den före detta ryska generalen Mannerheim som både då och senare under sitt liv var mer eller mindre öppet västvänlig, som bekant enteternanhängare redan under sin ryska tid, och hade få skäl för att ändra inställning.
De tyskvänliga kom att under flera år ha ett reellt inflytande på den finländska politiken. Det blev framförallt tydligt rörande vapenbrödraskapet under fortsättningskriget. Utan den tyska hjälpen hade Stalin antagligen erövrat, ockuperat och sovjetiserat Finland redan efter vinterkriget, i stort sätt samma behandling som Baltstaterna råkade ut för. Gustaf Mannerheim först som överbefälhavare, sedan marskalk, och slutligen president, kom inte att utan problem lotsa igenom vapenbrödraskapet mycket skickligt trots det allvarliga militära vågspelet man var inblandad i under fortsättningskriget, exempelvis förklarade Storbritannien krig mot Finland efter påtryckningar från Stalin men inte USA.
Att konsekvenserna av att vara såpass nära knutna till Tyskland inte var helt tydliga för många inom både regeringen och den finländska befolkningen är nog ingen underdrift. Dagens läsare har en helt annan historiskt blick och erfarenhet att utgå från. Omfattningen av tyska regeringens och krigsmaktens utrotningskrig riktad mot Stalins välde var de få under 1941 som var medvetna om, denna kunskap blev spridd till en helt annan grad efter krigets avslut 1945. Efter stilleståndet med Sovjet hösten 1944 vändes vapnen mot tyskarna och de drevs ut ur landet.
Att Gustaf Mannerheim var skeptisk till den inslagna vägen är utförligt belagt och den spökskrivna ”Minnen” som gavs ut strax efter hans död 1951 ger en sådan bild. Det är tyvärr synd att många av Mannerheims egna papper förstördes under omgångar redan innan striderna i Finland var avslutade, då de hade kunnat ge en klarare bild av hur det egentligen stod till.
Gustaf Mannerheim blev garant för att förhandlingarna med ryssarna och den senare krigsansvarighetsprocessen kom till stånd. Stalin var ute efter rätt fällande utslag för de finska politiker som trotsat honom och flertalet av de ledande politikerna i de förra regeringarna dömdes till fängelsestraff. Till detta kan läggas det stora krigsskadestånd och landavträdelser som republiken blev skyldig där runt 10 procent av landet förlorades. Den tidigare presidenten Risto Ryti dömdes. Den enda som klarade sig var Mannerheim, han hade fått personliga garantier att inte bli fälld. Detta kan upplevas som lite märkligt men realpolitiskt sunt av den ryska regimen. Det är i för sig inget som säger att Mannerheim inte kunde ha blivit fälld senare innan sin död 1951; Josef Stalin var inte direkt känd för att lägga fingrarna i mellan. De centraleuropeiska nationernas ledare strax innan 1950-talet fick känna av denna oförsonliga sida av den sovjetiska diktatorn.
Hur står det egentligen till med Mannerheimbilden idag? Från min horisont med karelsk- och veteranbakgrund med en morfar som stred i alla Finlands krig under andra världskriget är det förstås en odelat positiv bild av ”Marsken”. Även från delar av släkten som kommer från Österbotten är det en positiv bild man vill föra fram. För många på den vita sidan var Mannerheim räddaren. För den röda sidan var han för många den vite slaktaren på grund av hans roll som överbefälhavare till den vita armén. Hur det egentligen stod till med sanningen är märkligt nog båda sidor lika ointresserade av att ta reda på. Det finns även en spridd bild av Mannerheim i Sverige där hans svenska koppling betonas, något som han själv skulle ha funnit något märkligt i och med hans egen självbild som finne inte var något han hade problem med.
Det finns även en rysk Mannerheim där hans tsarryska hållning förs fram. Något som idag har skapat två läger där den ena betonar hans ryska roll och den andra sidan betonar hans finska och tyskvänliga roll, inte lika populär i och med mytbildningen av de stora fosterländska kriget bland ryska nationalister.
Bilden av Mannerheim har varit minst sagt delad i Finland även efter hans död och för många som har stört sig på stora män har han givetvis varit en tacksam måltavla att gyckla. Något som denna hjältegestalt tål i mina ögon då det kan vara lätt barnsliga fäktningar som många gånger har framförts. Debaclet med den afrikanske Mannerheim som gick på finländsk tv för några år sedan retade nog mest kulturkonservativa.
Andra mer plumpa försök har gjorts åren efter hans död där Mannerheims förmodade homosexuella läggning har varit en huvudattraktion, att källorna är rätt skrala när det gäller verkliga bevis har inte bekymrat nämnvärt.
Henrik Meinander skriver mycket utförligt och intressant om en av Nordens viktigaste politiska gestalter under 1900-talet. Gustaf Mannerheims livsöde är ett av de sista av de riktigt stora gestalter som dagens mer gråtrista verklighet inte riktigt har plats för. Han var en äventyrare och politiker av rang som tog den långa och svåra vägen till berömmelse.
info@opulens.se
