Mellan vinter och vår, mörker och ljus

HELGTANKAR. “Frågan är dock vad valborg erbjuder som litterärt skildrad högtid.” Erik Cardelús guidar oss från Karin Boyes diktning till Håkan Hellströms popmusik.

Så är det valborg, högtiden som markerar gränsen mellan vinter och vår, mörker och ljus. I år står vi inför en annorlunda valborg, präglad av restriktioner och coronamärkt tänkande.

I år gör sig bålen, studentfestandet och körsången bäst i minnets resonanskammare. Eller som digital eld på någon av många skrytstora wide-screens runt om i landet. Sannolikt står nog vissa av oss på villatomter och i ensliga skogsplättar med blicken riktad ner i en liten brasa. En blygsam brasa och ett futtigt firande i en begränsad gemenskap, men kanske ger det ändå bränsle åt minnet och minnen. Och bitterljuv nostalgi är inte alltid det sämsta, allra minst inom kulturen.

Frågan är dock vad valborg erbjuder som litterärt skildrad högtid. Förvånansvärt lite, om man betänker att denna afton ofta ger upphov till mycken vardagsdramatik: brännskador, en första fylla, skrålande sång, fyllebråk eller en ny intim bekantskap vid den värmande elden.

Strindberg yttrade som bekant de bevingade orden att hans ”eld var den största Sverige”, men det var säkerligen hans uppblåsta kulturmanliga ego-eld som åsyftades. Och nog har vi alla någon liten eld som brinner någonstans, i hjärnan eller i hjärtat. Eller både-och.

Mest känd av alla svenska litterära valborgstexter är nog Karin Boyes “Valborgsnatt”. Den ingår i diktsamlingen För trädets skull. Utgivningsåret är 1935, mitt under det världspolitiskt mörka och instabila 30-talet, vilket ger tolkningsnycklar till diktens dystra innehåll som sätts redan i inledning:

”Sent omsider står jag vid ödenas berg./Runtomkring som ovädersmoln/skockar sig formlösa väsen, skymningsdjur,/svartvingade, fosforögda.

Bortom Sverige, finns två tyskspråkiga valborgsskildringar värda att nämnas.

I samma diktsamling återfinns Boyes mest kända dikt: ”Visst gör det ont.” Även här behandlas osäkerhet och tvekan, fast med bildspråket mer riktat mot den skira våren och dess biologiska processer: ”Visst gör det ont när knoppar brister./Varför skulle annars våren tveka?”

Bakom sig hade Karin Boye romanen Kris, utgiven föregående år. Romanen handlar om en ung kvinnlig lärarstudent, drabbad av en religiös kris och hemliga känslor för en kvinnlig kurskamrat. Att Karin Boye, vid sidan om sina amorösa och själsliga kval, bekymrade sig över världens politiska tillstånd, blev uppenbart i den dystopiska romanen Kallocain som utkom fem år senare, 1940. Mångtaligt har påpekats att succéromanen Kallocain föregick George Orwells globala klassiker 1984, två starka romaner som gestaltar totalitarismen och dess dehumaniserande kontrollsamhälle. Kanske säger detta mer om styrkeförhållandet mellan svenskan och engelskan än något annat.

Bortom Sverige, finns två tyskspråkiga valborgsskildringar värda att nämnas. Först österrikaren Gustav Meyrinks Valborgsmässa, en frejdig karnevalisk historia, tryfferad med dräpande och dråpliga händelser, svart centraleuropeisk humor och makaber upptågsanda. Tänk Kafkas Processen eller Haseks Soldaten Švejk, fast skruva upp intensiteten några hundra gotiska grader. Litterär spelplats är den magiska staden Prag, mitt under krigsåret 1917 och med en trumma av människohud som dånar i de mörka vindlande gränderna.

Vridet är det också i Goethes klassiska skådespel Faust och den kända valborgsmässonatten där. Den äregirige vetenskapsmannen Faust ingår en pakt med Mefistoles, djävulens redskap. I pakten byts världslig framgång mot en förlorad själ, ett urgammalt tema i alla svekfulla situationer och relationer som människor befunnit sig i igenom tiderna. Till detta ska läggas dansande häxor, ondskefulla röster och häxkörer. Ett överflöd av litterära effekter.

Just Goethe tycks ha varit svag för valborg, kanske främst i dikten “Die Erste Walpurgisnacht”, som tonsattes i Felix Mendelssohns i “Opus 60” under första halvan av 1800-talet. Melodramatiskt kämpar de hedniska druiderna mot den kristna övermakten uppe i Harzbergen. Allt utmynnar i ett karnevaliskt slut där druiderna klär ut sig till djävlar och demoner och skrämmer iväg den kristna tvångsmakten. Nu kan de avnjuta våren och sommaren ifred, utan påbud och pekpinnar. Tolkningar av detta romantiska stycke har varierat. Alltifrån kristendomskritik eller den romantiska föreställningen att förnuftet förslavar fantasin, till en läsning där Felix Mendelssohn och andra judar i samtiden tvingades utstå intolerans och antisemitism. En gemensam nämnare blir ofta rätten att tänka och leva fritt, oavsett vem du är och varifrån du kommer.

Kanske mest populär och ungdomligt förknippad med stundande högtid är Håkan Hellström med dängan “Valborg”. I sången är det varken Prag eller Harzbergen som utgör dramatisk fond, utan samma gamla goa västkuststad som alltid.

Här besjungs långt världsligare saker än Gud och djävulen, flammande bål och skrikande häxor, den rena själen och den eviga förtappelsen. Här besjungs Azaleadalen och att ett obetydligt grönsvart fotbollslag besegrat det mäktiga blåvita laget. Här besjungs ett pissigt vårregn och ett förortsgäng som kapar en spårvagn på väg hem i vårnatten. Här besjungs livet som det oftast är: en blandning av högt och lågt. Ett krängande och krånglande existentiellt tillstånd, som det är svårt att bli riktigt klok på, men som det är värt att uppskatta medan det pågår.