VÄLKOMPONERAT. Mary Ann Evans alias George Eliot utgav romanen Silas Marner 1861. Anna Remmets läser en bok som balanserar mellan romantisk herdedikt och realistisk skildring av det inskränkta, provinsiella samhället.
Silas Marner av George Eliot
Översättning av Ingegerd von Tell
Modernista
George Eliot var en av de många kvinnliga författare som använde en maskulint eller neutralt klingande pseudonym för att bli tagna på större allvar. Det är för övrigt ett fenomen som inte helt försvunnit. Bakom George Eliot fanns Mary Ann Evans, född 1819 i engelska Warwickshire, död 1880. Hon höjdes till skyarna av bland andra Virginia Woolf och räknas i dag till en av den engelskspråkiga realismens mest betydande författare med verk som Bror och syster, Middlemarch och Daniel Deronda.
Att hennes verk beskrivs som realistiska innebär dock inte att de på något sätt är socialrealistiska. När det gäller Silas Marner från 1861, som nu ges ut på nytt av Modernista, slås man tvärtom av att den innehåller en hel del sentimentalitet och osannolika sammanträffanden som tycks vara en rest från tidigare romantisk litteratur.
Titelns Silas Marner växer upp i ett strängt religiöst samfund där han lär sig en hård och asketisk moral. När hans bästa vän får honom anklagad för en stöld han inte begått rasar hans värld och hans tilltro till människor och Gud samman. Fästmön bryter förlovningen och han tvingas lämna sin hemtrakt. Resten av berättelsen utspelas i den lilla lantliga trakten Raveloe, där Silas lever som vävare i ett exilliknande tillstånd, bitter och isolerad. Men så vävs (!) hans öde samman med traktens mest framstående familj på ett sätt som ska förändra bådas liv. Först när Silas blir bestulen på den hög med guldmynt som blivit hans enda kärlek i livet i brist på annan, sedan när han får denna kärlek åter i form av ett föräldralöst barn som är oäkting till den rika familjen Cass äldste son. Det är dessa förvecklingar, föräldralösa barn med hemliga och ödesmättade härkomster, som minner om romantikens tillspetsade intriger. Barnet i fråga, Eppie, har också med sin genomgoda karaktär och gyllene lockar betydande likheter med diverse romantiska hjältinnor. Med sin relativa fattigdom som inte förmår dölja hennes skönhet och sin anspråkslöshet för hon närmast tankarna till äldre herderomantik.
Eliots styrka som realistisk författare av det slag som fick modernisten Virginia Woolf att hylla henne kommer i stället fram i skildringen av det lilla inskränkta, provinsiella samhället och dess attityder. Det asketiska och strängt religiösa sammanhang Silas Marner lämnar och den lite vidskepliga och hycklande men på det hela taget godmodiga religiositet han möter i Raveloe skildras båda med träffsäker sarkasm av Eliot. Hon mejslar skickligt fram skillnaderna, men framställer inget av alternativen som absolut gott eller absolut ont.
En annan intressant aspekt är Silas Marner själv. Även om han på många sätt genomgår en ganska schematisk inre resa från ungdomlig oskuldsfullhet till desillusionerad bitterhet för att sedan frälsas av kärleken till ett oskyldigt barn, är han ändå en ganska komplex gestalt. Han framställs dessutom som androgyn, kanske till och med queer. Bland det som gör att han kan läsas på ett sådant sätt finns författarens påpekanden om vävandets närhet till traditionellt kvinnliga sysslor, vävarens känsliga händer och fingertoppar och hans i övrigt från de robusta bönderna avvikande gestalt samt det faktum att han beskrivs som både far och mor till sitt älskade adoptivbarn Eppie. Där finns givetvis också utanförskapet, den mörka hemligheten (som även om den består i misstanke om stöld behandlas på ett sätt som för tankarna till större hemligheter) och relationen med vännen som svek, vilken tycks ha varit långt mer symbiotisk än relationen med fästmön.
Och trots att romanens budskap onekligen framstår som ganska präktigt och sedelärande, känns den syn på ”oäkta” barn som uttrycks relativt modern och icke-dömande. Det strängare omdömet riktas i så fall mot de rika män som övergav fattiga kvinnor, inte ville kännas vid sina barn med dessa och bedrog sina hustrur. Här kan skönjas ett ifrågasättande av tidens (dubbel)moral som är än mer utvecklat i till exempel Bror och syster.
Och vad gäller romanens sentimentala drag är berättelsen så välkomponerad att även en modern läsare kan ha överseende med dem och även ryckas med i berättelsens patos. När Eppie stolt förklarar för sin biologiske far, som efter sexton år kommit för att ”erkänna” henne, att hon aldrig kommer ha någon annan far än Silas Marner, vävaren, bränner det till och med lite bakom ögonlocken.
anna.remmets@opulens.se
