HISTORISK ROMAN. Det är fasansfullt och fantastiskt och jag hänger med under hela färden, skriver Carolina Thelin, som läst den historiska romanen Brinn! av Sisela Lindblom.
Brinn! av Sisela Lindblom
Norstedts
Det märks att Sisela Lindblom har bakgrund som skådespelare, regissör och dramatiker. Hennes nya bok Brinn! är ett drama där både stanken och stämningen från en svunnen tid kommer påtagligt nära.
Till skillnad från hennes tidigare romaner, som alla är förlagda i sin samtid, får vi dyka ner i ett århundrade som är nästintill obegripligt för oss moderna svenskar. Det finns också annat som skiljer ut Brinn!. I De skamlösa (2007) och The Agency (2011) skildras den andefattiga överklassen och det luxuösa filmfolket med ett språk som dryper av satir, här består rollbesättningen av gudfruktiga fattiglappar som tar Ordet på fanatiskt allvar.
Brinn! är en sorts autofiktion där en nutida författare hobbyforskar om häxprocesserna under 1670-talet i Stockholm. En från början parallell sidohistoria men som efter ett tag vävs in och blir en del av själva storyn. I centrum står den sextonåriga skräddardottern Lisbet Carlsdotter, som bor på Pelarbacken i Katarina församling med sin familj. Det är hennes historia och hon riktar sig till författaren när hon berättar.
På nätterna jobbar Lisbet i en så kallad vaktstuga. Här håller hon och andra jungfruliga pigor barn vakna för om de somnar kan det hända att de blir förda till Blåkulla. Ingen är bättre än hon på att lista ut vilka som är trollpackor – det kan vara vem som helst! Fattigkärringen Britta Sippel eller Näslösan, som hon kallas, Mössmakerskan, Bagarfrun eller till och med Kaptenskan Remmer. Om man som Lisbet skärper blicken mot molnen och kisar med ögonen kan alla fåglar transformeras till häxor.
“Nu händer det. Och när det lutar snett, så är det inte för att vinden blåser, om du tror det? Det är för att det sneda är ännu mera sant. Det är så vi gör när vi vittnar, det är sant, och du kan hugga mig i stycken om jag ljuger!”
Lisbet har funnits på riktigt, känd som ett av de mest hängivna och förslagna vittnena i de stockholmska trolldomsprocesserna. Hon skulle bli kallad anklagerskornas “läromor” och hade stor skuld till att oskyldiga kvinnor halshöggs och brändes på bål. Om du vill veta mer tycker jag du ska läsa Per Anders Fogelströms artikel “Häxorna i Katarina”.
Det är som sagt svårt att förstå sig på människorna under den här epoken. Ett århundrade av magiskt tänkande med gudar och väsen, lika påtagliga som handen framför dig. Karolina Ramqvist skildrar detta förfrämligande i sin roman Björnkvinnan där en 1500-talskvinna blir strandsatt på en öde ö men överlever tack vare sin skicklighet i att skjuta björnar. Liksom Lindblom skriver Ramqvist in “sig själv” som en hobbyforskare med intentionen att gräva ner sig i en verklig historisk kvinnas öde. Men där jag i Björnkvinnan tappade fokus är jag helt med på noterna i Brinn!. Lindblom förmår med både originalitet och humor fånga tidsandan.
Med Lisbets ögon tar jag mig ut på gator och torg, till krogen och stupstocken, till häktet och häxbålet, till systugan, kyrkan och träkåkarna. Jag presenteras för lusfruar och “korvar”, smeder och suputer, präster och borgardöttrar, ryttarmästare, drabanter, hökare och klockare. Det är fasansfullt och fantastiskt och jag hänger med under hela färden.
poesi@opulens.se
