FEMINISM. “Med sitt författarskap vill Solnit bidra till ett vidare grepp kring mekanismerna bakom misogyni, förtryck och kvinnovåld, vilka sediment dessa vilar på genom människans historia ända tillbaka till jägare/samlarsamhällena, och agensen som förenar vår tids kvinnoförakt, trakasserier, näthat, våldtäkter och mord”, skriver Helena Lie om Rebecca Solnits nya essäsamling.
Alla frågors moder av Rebecca Solnit
Daidalos (2017)
Översättning: Helena Hansson
”Att inte få berätta sin historia är att vara mer död än levande, och ibland kan det bokstavligt talat leda till döden. Om ingen lyssnar när man säger att ens före detta man försöker döda en, om ingen tror en när man säger att man har ont, om ingen lyssnar när man säger hjälp, om man inte vågar säga hjälp, om man har fått lära sig att inte störa folk genom att säga hjälp. Om man anses bete sig olämpligt när man yttrar sig på ett möte, om man inte får tillträde till en maktinstitution, om man utsätts för ovidkommande kritik med undermeningen att kvinnor inte borde vara där och inte borde höras. Berättelser räddar liv.”
(Ur Alla frågors moder)
Den amerikanska författaren Rebecca Solnit blev känd genom sin numera kultförklarade essä Män förklarar saker för mig, ursprungligen publicerad 2008, till svenska 2015. Via Solnit bekantades vi även med fenomenet mansplaining, en term som uppstod i svallvågorna efter essän, och ingens vokabulär blev sig likt efter detta. Solnit är, förutom författare, även journalist och aktivist.
Med sitt författarskap vill Solnit bidra till ett vidare grepp kring mekanismerna bakom misogyni, förtryck och kvinnovåld, vilka sediment dessa vilar på genom människans historia ända tillbaka till jägare/samlarsamhällena, och agensen som förenar vår tids kvinnoförakt, trakasserier, näthat, våldtäkter och mord. I sin nya essäbok Alla frågors moder är tystnaden den initiala utgångspunkten. Att inte kunna göra sin röst hörd. Att bli härskad över så pass att man inte vågar tala. Att kväsas. Boken är en samling feministiska texter där Solnit vant och påläst kryssar mellan allt från Virginia Woolfs feminism till kvinnors rösträtt, slaveri, rasism, rape culture, övergrepp, hierarkier inom universitetsvärlden till pornografins reproducering av sexuellt våld och kvinnohat, maskulinitetsnormer, intersektionalitet, militarism, dehumanisering och våldtäktsoffers brist på rättsäkerhet, i inringandet av denna för kvinnor kompakt dystra värld.
Solnit skriver ur en vit amerikansk medelklassposition, detta bör givetvis tas i beaktning, men det minskar inte relevansen. 1800-talets kvinnorörelse med Mary Wollstonecraft i spetsen droppas, liksom 1960–1970-talets Betty Friedan, Susan Griffin med flera, konststudenten Emma Sulkowiczs madrassverk för bara några år sedan samt många, många andra. (Sulkowiczs anklagade en manlig elev på skolan för att ha våldtagit henne år 2012, men institutionen vägrade att hjälpa henne. Sulkowiczs gick därför omkring med en madrass, i verket som kom att kallas Carry That Weight, och vägrade sluta om inte den anklagade eleven stängdes av. Något som aldrig skedde. Sulkowiczs bar på madrassen ända fram till sin examensdag nästan ett år senare.) Det är realistiskt, sakligt och smärtfullt informerande.
Inte sedan mina första famlande universitetsdagar har jag fäst så här många plaststickers i en bok. Det går knappt att ta in den mörka horisont Solnit drar fram. Samtidigt är den ytterligt välbekant, den reser sig framför mig varje dag på olika sätt. Det Solnit gör är att påminna oss om detta, vi måste aldrig glömma var vi befinner oss. Det tackar jag henne för. Men jag upplever tyvärr några av essäerna som väl hastiga, de kastas fram likt en kursbok från genusvetenskapen, brådstörtat och upprepande. Solnit har absolut på fötterna. Det jag saknar är mer eftertanke. Kanske ville hon täcka in så mycket som möjligt, gammalt som nytt, kanske var det knappt om tid. Jag vet inte. De kapitel jag uppskattar mer än andra är Män förklarar Lolita för mig som handlar om just det titeln anger, och delar ur Tystnad: En kortfattad historik om hur sexuellt våld, skambeläggning och kringskurna rättigheter bidrar till att tysta en människa.
Solnits vilja är att driva ett feministiskt arbete framåt som även inkluderar männen. Hon menar att feministiska landvinningar ej går att göra om inte männen också är ombord, liksom att en antirasistisk kamp inte går att göra utan att de vita är med. Det är komplext, svårupplöst, jag får inga egentliga svar på hur det ska gå till, vi vet ju att sådant tar år och åter år. Men jag skönjer en övertygelse om att ett paradigmskifte faktiskt är i antågande. Gott så.
helena.lie@opulens.se
