LYRIK. Erik Bovin har läst Dröm, baby, dröm av Jenny Tunedal. Han konstaterar att diktsamlingen sjuder av frustration. “En frustration som inte bottnar i sorg och förlust allena utan likaledes i en misstro mot språket.”
Dröm, baby, dröm av Jenny Tunedal
Wahlström & Widstrand
Dröm, baby, dröm lyder titeln på Jenny Tunedals sjätte diktsamling. En översättning av titeln på Suicides klassiska synthpunkdänga. Jag associerar även till Edgar Wrights film Baby driver (2017). Filmens huvudperson, som agerar flyktbilsförare åt ett gangstergäng, bär kodnamnet Baby. En rastlös ung man vars musikintresse utvecklats till en besatthet. Han har ofta, för att inte säga, nästan alltid musik i öronen. Kanhända rymmer denna eskapism en gnutta narcissism. Han flyr in i musiken. Och samtidigt – som Debora, hans nyfunna kärlek påpekar: alla låtar handlar om dig. Baby.
Hos Tunedal utgör sorgen, saknaden, och inte musiken, livets soundtrack. I Dröm, baby, dröm är eskapismen portförbjuden. Diktjaget kan inte fly, utan hemsöks av röster och motröster som håller fast denne vid sin historia. Tunedal uppehåller sig vid barndomen, minnena av en mor och en far som inte längre är i livet, och ältandet av relationer som inte längre kan utvecklas eller repareras.
Tunedal zoomar emellanåt ut från jagets privata belägenhet och låter ett spöke skälla mellan lägenhetsbyggnader, som en påminnelse om att något gått förlorat. Något, jamen vad? Solidariteten bland annat. Spöket går omkring i Bredängs centrum, i spillrorna efter folkhemmet, i ett samhälle där somliga exkluderas:
Jag står i kö på arbetsförmedlingen Jag är där med mina systrar för att söka arbete vid järnvägen eller i omsorgen Men det är ett annat land så ingen vill se oss i ögonen när de säger att det inte går eftersom vi inte finns i systemet eftersom systemet finns
Var finns trösten, musiken… musiken som tröst? Undrar jag, med boktitelns vinkning i åtanke. Här finns ingen tröst, ingen musik, inte en enda kontrasterande melodi. Alla dikter går i samma ton. Tunedals poetik präglas likväl av en lekfullhet och spetsfundighet som inte är munter utan tvärtom: ifrågasättande, avslöjande; kritisk, i ordets rätta bemärkelse.
Dröm, baby, dröm sjuder av frustration. En frustration som inte bottnar i sorg och förlust allena utan likaledes i en misstro mot språket. Tunedal refererar till psykoanalysens fader Sigmund Freud. Och var det något den psykoanalys, som utvecklades kring sekelskiftet 1900, trodde på så var det språket. Språkets frigörande funktion, som det manifesterade sig i samtalet, i synnerhet i klientens fria associerande på divanen. En del av behandlingen bestod, som bekant, i klientens handledda sökande efter ett språk som kunde vidröra det omedvetna.
Tunedal är, som nämnt, mindre optimistisk. Några dikter gestaltar terapin med kritisk udd, och synliggör därmed hur språket ofta antingen förminskar eller förstärker, i värsta fall stänger in klienten i sin sjukdom.
Som vanligt lånar Tunedal friskt från andra författare. Såväl Anne Sexton som Sylvia Plath står med på tacklistan.
Man hade kunnat försvara verkets omständliga form genom att hävda att den kongenialt speglar drömlogiken. Men Tunedals poesi har alltid varit spretig och ostyrig. Alla hennes alster är vildvuxna formexperiment, i synnerhet Kapitel ett (2008) och den Augustprisnominerade Rosor skador (2017).
Jag kan förstå lockelsen i att blotta ambivalensen inför poesin i dikten. Vissa dikter tycks göra uppror mot bilden av poesi som en högstämd, ”fin” genre. Särskilt påtagligt blir det när Tunedal tar udden av allvarligt syftande rader genom att låta dem följas av nonsensartade motrader:
“Vi stod mycket nära i min familj Som råkor, lämlar, valar Vi hade en
ravin på tomten Det var både praktiskt och opraktiskt Alla kunde kasta
sig ner närsomhelst Snubblande likt gnuer
Varför skulle vi inte
Jag vet inte”
Resultatet för tankarna till hur Katarina Frostensons dikter hade sett ut om de redigerats av Elis Monteverde Burrau.
Jag har dock svårt för stilbrotten liksom en del andra stilistiska, tunedalska piruetter. I mitt tycke skymmer de dikternas inre kärna. Koncentrationen tryter inte sällan vid läsningen av samlingens långa och ostyriga dikter. Kanhända är jag fel person att recensera Tunedals poesi som ändå är konsekvent i sin inkonsekvens?
Jag säger som Eric Schüldt (i “Två män i en podd”): Jag är en enkel man! Precis som min namne gillar jag Pavarotti och pasta carbonara med extra parmesan. Tunedal är ju egentligen ingen svår poet. Åtminstone inte när hon är i sitt esse.
I Dröm, baby, dröm finns guldkorn. De hade gärna fått vara fler.
info@opulens.se
