MOTVIKT. “Det blir som en demokratisk folkbildning och litterär motvikt, kanske rent av garant för att mycket spännande och bra poesi ens ges ut och kan glädja poesiälskade läsare.” Cecilia Persson recenserar Gatuduvans diktsamling Benzino Boulevard.
Benzino Boulevard av Gatuduvan
Fri press förlag (2017)
Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att inte tänka på det litterära feodalsamhället: Svenska Akademien, som i mångas ögon förlorat sin trovärdighet och finkulturella status under den senaste tiden ─ när Gatuduvans politiska poesi läses jämte ”litteraturelitens” skandalösa beteenden. Den svenska intelligentsias kulturella varumärke är inte längre ”snille och smak”, utan det i folkmun, mer talande: ”Pille och snopp”.
Det litterära feodalsamhället ska också förstås i relation till mängder av högintressant och begåvad litteratur som aldrig uppmärksammas i media och författarna och poeterna får vara tacksamma om deras böcker får en BTJ – recension (Bibliotekstjänst) ─ eller skrivs om på litteraturbloggar. Det är givetvis inte bra för ett dynamiskt, nyskapande och progressivt litteraturliv men som tur är finns de små och medelstora förlagen samt egenutgivningen via print-on-demand. Det blir som en demokratisk folkbildning och litterär motvikt, kanske rent av garant för att mycket spännande och bra poesi ens ges ut och kan glädja poesiälskade läsare.
Pseudonymen Gatuduvan är en positiv ny poesibekantskap och Fri Press Förlag likaså med en uppsjö av obekanta författarnamn även om några känns igen från ”Poetryslamkulturen”. På förlagets hemsida går det att läsa: ”Gatuduvan är född och uppvuxen i Stockholmsförorten Hökarängen. Redan som liten växte hans längtan och han drömde sig bortom något mer än skola. Jobb. Död. (…) Gatuduvan är medlem i poesirörelsen La Poème Kalashnikov, ’som vill få fler att läsa poesi och plocka ner den från kristallkronorna’”.
Gatuduvan positionerar sig i den politiska diktningen, och i förordet av den starka diktsamlingen Benzino Boulevard, placerar sig Gatuduvan i beatnikgenren med författare som William S. Burroughs och Jack Kerouac, men även den danske poeten Yahya Hassan och samhällskritiska artister som Gil Scott Heron och rapparen Chester P framhålls som viktiga konstnärliga och politiska inspiratörer. Den svenska poesigruppen ”Vesuvius” saknas men Gatuduvans finstämda diktning och både melankoliska och underfundiga metaforer, gör att det poetiska släktskapet med Bruno K. Öijer, Per-Eric Söder och Erik Fylkesson är svårt att inte se.
I exempelvis en av favoritdikterna, ”Fastlagsvägen”, låter det så här:
(…) jag läser och tittar ut bakom nerdragna persienner
ser min tvillingsjäl passera
med tunga steg
som tidigare idag i affären
en ung sliten man köpte en sexa folle
hans livförsäkring mot en mörk höstkväll (…)
Gatuduvan skriver gatans poesi med blueshjärta och det vore både felaktigt och orättvist att påstå att det här är en poet som ”borde” ligga på något av de större förlagen eftersom Gatuduvan ger intrycket av att inte vilja tillhöra parnassen, tvärtom: han vill vara den konforma litteraturmakten och borgarbrackornas salongsradikal ─ den råa motståndaren ─ med dikten som vapen.
En sådan rebellisk antietablissemangsfylld ansats kan framstå som en smula patetisk om poeten skriver dålig plakatpoesi, men det gör inte Gatuduvan. Nej, poesin rivs av som ett bluesackord i protest mot hela skitsamhället. Fortsätt så!
cecilia.persson@opulens.se
